Jag undrar hur folk uppfattar mig. En nattlig promenad hem från 2:a lång med en nyvunnen bekantskap fick mig att återuppta mina funderingar kring ämnet. Hur mycket av min yta beskriver egentligen vad som finns inunder? Och hur ska jag egentligen uttrycka de egenskaper som gör mig till Jag genom fysiska attribut? Och vill jag det? Vill jag kunna avläsas som en reklampelare med tydligt budskap för allmän beskådning? Vid närmare eftertanke; nej.

En av de saker folk troligtvis inte associerar till mig vid blotta åsynen är att jag nuförtiden är en styvmamma. Känns otroligt konstigt att ta de orden i munnen och beskriva mig själv så. Och något oväntat. Men det gör mycket med en. Att helt plötsligt ha en tredje liten person i sin tillvaro att måna om och dona för. Världen har fått en ny dimension som tidigare inte gick att förstå. Jag förstår den ännu inte helt. När jag väl tror mig ha införskaffat mig tillräcklig kunskap så kommer plötsligt en helt ny aspekt som jag inte haft i åtanke och vips står jag där lika vilsen och oförstående som jag gjorde i början. Men det kommer - sakta men säkert.

Sista veckan på sommarvikariatet. Hösten analkas - en insikt som drabbar mig när jag återigen befinner mig i situationen där jag desperat söker igenom internet efter billigaste exemplaren av min kommande kurslitteratur. Det har nu börjat sjunka in att jag nästkommande månad påbörjar en ny del av min utbildning och träder in i ett nytt fält av vetenskapen - Socialantropologin. Likaså är det även en ny klass jag äntrar - med allt vad det innebär. Det känns både spännande och nervöst på samma gång.

Flytten närmar sig och vi har fortfarande inte fått klartecken från Fru Paranoid om hon kommer lämna ifrån sig nycklarna i tid, som hon en gång lovat. Jag kallar henne paranoid eftersom hon, varenda gång jag kontaktar henne gällande vår inflyttning, förklarar för mig att hon minsann inte lämnar ifrån sig nycklarna i för god tid eftersom hyresvärden då kan gå in och förstöra hennes lägenhet. Varför de nu skulle vilja det... Jag får helt enkelt anamma Jakobs lugna filosofi och upprepa mantrat "Det löser sig" gång på gång för mig själv.

Hur som helst - tiden fram tills hösten och dess stressmoment skjuter jag för tillfället framför mig då det inte kommer något gott av att oroa sig. Istället fyller jag min tid med diverse lustfyllda aktiviteter. Häromdagen besökte vi Botaniskas växtutställning "Öken liv". Signe var måttligt road av det 45° växthuset och dess inhuserade arter - vilket inte var helt oväntat. Jag och Jakob däremot uppskattade de underskattade växternas oväntade variation av färg och form.

Har avundas alla de lyckligt lottade som har möjlighet att fira semester med allt vad det innebär; bad, glass, sol, sovmorgon, umgänge, jordgubbar osv. Men idag var det min tur att njuta av vad den svenska sommaren har att erbjuda - när den visar sig från sin bästa sida. Nere vid havet blev det permiärdopp för året i vatten som påminner om de turkos-skimrande oceaner man kan se på idylliska bilder i resekataloger. Göteborg är fortfarande såpass nytt för mig att jag fortfarande kan upptäcka nya platser och häpnas. Det är härligt att fortfarande kan styra kosan ut i det, för mig, okända och ändå befinna mig inom stadsgränserna. Det bidrar till att ge min tillvaro en känsla av spänning. Dessutom är det skönt att staden inte är besudlad av tråkiga minnen som drabbar en vart man än vänder sig. Staden är som en tom duk; redo att färgas av mina känslor och upplevelser.

Ett efterlängtat brev kom på posten - äntligen kom vår förevigande sammanfattning av de senaste månaderna. Jag njuter när jag sitter med de perfekta fotokopiorna framför mig även om det inte är jag själv som förverkligat dem denna gång. Ibland saknar jag svunna stunder i mörkerrummen där jag kunde se hur mitt slit, min möda och min envishet sakta förvandlades till perfekta avbilder av min samtid. Samtidigt känner jag att jag i dagsläget inte har tid för denna ädla konst vars (ungefärliga) motsvarighet jag finner i de timmar jag spenderar framför datorn med Photoshop. Dock är det inte att förkasta känslan av att, med sina egna händer, framställt en fulländad fotokopia. Förhoppningsvis har jag i framtiden mer tid och ekonomiska resurser så att jag, återigen, med iver kan plocka fram min kopieringsmaskin, rullar, dosa och ram.



Ytterligare ett äntligen som inträtt i mitt liv är klättringen. Efter några halvhjärtade försök på vårkanten, som sen övergick till fjärdedelshjärtade försök under försommaren har jag nu äntligen kommit igång igen. Men det är en lång väg tillbaka. Mycket längre än jag väntat mig. Fingrarna har mist sin forna styrka, lederna sin rörlighet och musklerna sin uthållighet. Dock har jag kommit underfund med att det troligtvis är den psykiska efterföljden av denna fysiska nedbrytning som stått i vägen för min återkomst till aktiviteten. Det är så frustrerande att ge sig på leder som jag Bör klara, som jag med bravur Har klarat men nu inte ens kommer halvvägs igenom. Kroppen bär inte som den gjorde bara för ett halvår sen. Det är så irriterande att inse sitt nederlag och skamset erkänna för sig själv att det, i princip, endast är nybörjarproblemen som jag klarar. Men som sagt - jag har nu påbörjat min långa resa upp igen.

Var gång jag blir så nervös och trängd att jag maniskt biter av varje millimeter  av nagel jag har på mina fingrar och samtidigt stirrar neurotiskt ut i tomma intet gör jag vad jag kan för att få paniken att sluta. Det jag vanligtvis gör är att lyssna på Baby's Arms. Om och om igen. Det gör mig lugn för stunden. Dessvärre eliminerar sången inte orsaken som utlöst obehags känslorna. Så även om de omedelbara uttrycket dämpas fortsätter stormen inom mig härja.
I Brunnsparken har jag lyckats tämja min inre obalans så pass mycket att jag kan ta del av omvärlden; dock tycks även den befinna sig i ett tillstånd av anarki. Regnet vräker ner och bildar på marken mindre sjöar och floder. En blixt uppträder på det tjocka grå molntäcket som döljer himlen. Strax därefter kommer även knallen som överröstar musiken i mina lurar. Alla springer för att undfly regnet och mitt i alltihop stannar en spårvagn, av okänd anledning, mitt i en korsning och blockerar trafiken i flertalet riktningar. Och där står jag. Lika plötsligt som ovädret uppenbarade sig inser jag att jag är genomvåt och kall. Och hungrig. Med värk i händer, leder och muskler. Äntligen ersätter den fysiska, hanterbara, smärtan den psykiska.

Hemma läser jag förstrött dagens DN för att skingra tankarna. Ingenting tycks väcka mitt intresse denna helvetiska dag. Men så äntligen - en artikel om abort. För engångs skull uttalar sig en, någorlunda, vettig präst i frågan. Någorlunda eftersom han inte ägnar sig åt att predika hårdare kvinnoförtryckande lagar utan förespråkar istället kunskap. Dock är hans kunskapsspridande inte av den bästa sorten. Han hävdar att hjälp (det vill säga alternativet till abort) finns att hämta hos ingen mindre än Gud. Så klart. Men jag frågar mig hur denna hjälp från Gud konkret skulle se ut. Den ekonomiska hjälpen är väl den som är lättast att föreställa sig, men annan "hjälp"? Och de stackare som ber om hjälp och inte får den - när avkomman får lida och betala för sina föräldrars misstag. Samtidigt slår det mig hur obehagligt det är att detta ämne fortfarande kan engagera så pass mycket att det får ett helt uppslag i DN. Att motargumentet till kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp ställs i termer av mord. Att kvinnans frihet alltid underställs den hos andra. Jag undrar om frågan hade varit lika hett omdebatterad om män var de som bar och utvecklade våra barn i sina kroppar. Jag kan bara hoppas och önska att det inom en snar framtid inte finns artiklar av detta slag för att alla insett att jämställdhet är till allas vårar bästa.