Sitter och researchar inför min kommande skoluppgift att skriva en debattartikel med antropologiska undertoner. Ämnet jag valt att fokusera kring är rasism, eller rättare sagt nationalism och stereotypisering. Med utgångspunkt i de hätska debatterna kring ”Tintin i Kongo”, ”Lilla Hjärtat och alla små brokiga” och nykomlingen Disneys tomteverkstad försöker jag nysta ut ett trassligt virrvarr av anklagelser och åsikter.
Som vanligt tar jag avstamp i mig själv för att bringa någonsorts klarhet i resonemangen. Indoktrinerad i den antropologiska skolan så är min första reaktion: stereotypisering är dålig. Dålig då den fördunklar agensen (läs: handlingsutrymme) hos alla de individer som inryms i dessa generaliserade kollektiv. Dålig då den allt som oftast bygger på fördomar. Dålig för den spär på rädslor. När jag diskuterar det här med folk brukar jag alltid ta avstamp i konkreta exempel de kan identifiera sig med, så jag kommer även här fortsätta på det spåret och utgå från exemplet Svenskhet. Du som klassar dig som eller klassar andra som Svensk – här kommer några frågor:
• Vad är svensk mat? Äter du smörgåsbord, köttbullar, falukorv, det vill säga ”svensk” husmanskost, på en daglig basis? Och: förväntar du dig att andra du klassar som ”svenskar” slavisk följer denna kost? Och: är det i maten svenskheten uttrycks? Och så en liten följdfråga: är alla vegetarianer/veganer osvenska som inte förtär ovanstående?
• Vilka är de svenska högtiderna som förknippas med tradition - Nationaldagen, midsommarafton, kräftskiva? Föreställer du dig att du eller andra klassade svenskar firar på exakt samma sätt? Och så följdfråga: är man mindre svensk om man som nykterist inte firar traditionsenligt med nubbe? Och: är man mindre svensk om man arbetar exempelvis inom vård och omsorg och istället arbetar på högtiderna?
Jag kan rabbla upp fler exempel men hoppas redan nu att ni ser att svenskhet eller någon nationstillhörighet inte handlar om att slaviskt agera på ett enkelspårigt homogent sätt. Vi lever i ett otroligt individualistisk och liberalt samhälle där vi förespråkar självständighet och personligt uttryck. Vi arbetar ständigt med att särskilja oss från varandra för att åstadkomma en personlig prägel och förväntar oss sällan att man på grund av ett svenskt medborgarskap skulle leva exakt likadant. Men, hur kommer det sig då att vi antar att alla andra gör det? Och vad bidrar denna stereotypisering till – vad händer när vi förväntar oss att alla andra som inte delar vår nationstillhörighet beter sig på ett och samma sätt? Jo, vi stämplar människor utan att ansträngning oss för att se vilken person som finns bakom alla dessa föreställningar. Vi skapar gränser och på så sätt begränsar vi även oss själva. Här skulle jag vilja förflytta diskussion från kulturella fenomen, som nämnts ovan, till den politiska sfären. För det inte bara (eventuellt) barnboksförfattare eller partier med rasistiska undertoner som bidrar till detta gränsdragande. Vad tror ni rumsrena politikers ständiga särskiljande genom tal av ”invandra svenskar” och ”etniska svenskar” får för konsekvenser? Att vi ser oss som jämlikar? Samtidigt förstår jag hur svårt det är att agera inom politiken - på ett sätt blir ett särskiljande ett måste för att belysa de strukturella orättvisorna. Inom jämställdhetsdebatten förespråkar jag själv ett särskiljande: att prata om män och kvinnors lika rättigheter döljer och förbiser, anser jag, kvinnors underordnade position. Alltså - kategoriserande är ett måste för råda ordning i våra huvuden och skapa ordning i alla de intryck vi dagligen tillgodogör oss, MEN, nästa gång du fördomsfullt avfärdar något - tänk på konsekvenserna.
Snabbt hoppar jag till nästa punkt i debatterna – det historiska perspektivet. Återigen – genom mina studier har jag emellanåt kunnat urskilja hur ett bortseende från historia resulterar i snedvridna bilder. Historien är en viktig faktor till hur orättvisa strukturer uppkommit. Konkret exempel: kolonialismen. Genom ett västerländsk inblandade i andra nationer har vi kommit att påverka utvecklingen. Kolonialiser, och akademiker för den delen, är i mångt och mycket skyldiga till dagens syn på människor. Ovanstående har även, ibland medvetet och ibland omedvetet, bidragit till att förmörka och osynliggöra olika aktörers roller i detta spel. Genom att utesluta aspekter ur historieskrivningarna framställs saker i en annan dager. Jag tar Afghanistan som exempel. Helt plötsligt skulle Amerika hjälpa de förtryckta afghanska kvinnorna från de talibanska tyrannerna. Med denna ansats legitimerade man ett krig. Men sällan pratades det om hur ett tidigare amerikanskt inblandande i Afghanistan bidragit till dagsläget – hur man under kriget mot kommunismen faktiskt hjälpt talibanerna till makten. Med detta vill jag ha sagt följande: att förbjuda eller sudda ut rasitiska element från historien eller i detta fall gamla barnböcker ser jag en riskfaktor till att man hamnar i samma fälla. Därmed inte sagt att man har rätt att i nyproducerade böcker framställa människor på ett rasistiskt stereotypiserande sätt. Men som sagt, att bannlysa historiska porträtt av förtrycket kan få effekten av att man osynliggör rötterna till de förtryck som lever kvar än idag.
Dessutom tycker jag mig ibland i debatterna se kolonialistiska undertoner – när vita svenskar (många män dessutom) tycker sig ha någonsorts tolkningsföreträde när de kallar diskussionen banal eller tramsig. De berörs inte av de stereotypa porträtten och kommer troligtvis aldrig kunna förstå dem – hur kan de då anse sig veta bättre? Samtidigt kan jag i vissa fall förstå deras argumentation – att debatten kan resultera i en rädsla för att gestalta andra än vita. Detta kan ju i sin tur också leda till en snedvridning där vi i barnböcker endast ser stereotyper av vita människor och andra människor utesluts. Barnböcker där vår multikulturella värld förminskas till något det inte är – enkelspårigt. Som ni ser vid det här laget är debatten otroligt komplex och den går att vända och vrida på in absurdum. Men jag tror detta nagelfarande är viktigt för det jag tycker mig urskilja är en vilja att debattera de här ämnena. Avsikten med en av böckerna var ju att framställa en karaktär som utmanade oss att tänka i nya banor – även om utfallet slog slint. Jag tror denna vilja är roten till debattens uppkomst och orsaken till att debatterna landar i barnböcker är, anser jag, för att för få debatter förs på ett högre nivå. Våra politiker sviker i den bemärkelsen för de lyckas inte föra en bra debatt om hur vårt samhälle är uppbyggt på strukturella orättvisor och vad detta får för faktiska resultat i våra vardagliga liv. Och när inget forum för diskussion finns tar debatten sig andra uttryck.
Hur som helst – det jag vill uppnå här är inte en slutsats som landar i att någon har rätt eller fel. Jag vill snarare belysa och problematisera aspekter jag anser inte fått tillräckligt utrymme i debatterna. Hoppas ni får er en tankeställare.
Ibland blir jag rädd för att genom denna blogg framställa mig själv som idealiserande av den normativa feminiten och allt vad det innebär. Rädslan ligger i att jag på senaste lagt mycket fokus vid min jakt på det perfekta hemmet – något som jag kategoriserar som just normalt. Jag har därför försökt analysera mitt husliga engagemang: är det ett uttryck för ett eftersträvande att förkroppsliga normen? Min slutsats: ja, på sätt och vis. Fast samtidigt nej. För att förklara det här kommer en översikt över min boendesituation de senaste 6 åren:
2007 - Flyttar hemifrån och bor i en etta á 20 m2 i en källare med hund och pojkvän = trångt. Känslan av tillfällighet infinner sig och jakten på ett bestående, bra boendet infinner sig.
2008 – Flyttar till Malmö och hyr en två i andra hand med min dåvarande bestbuddie. På grund av andrahandskontraktet består känslan av tillfällighet. Söker frenetiskt andra andrahandskontrakt och utopiska förstahandskontrakt, såklart.
2008 – Flyttar tillbaka till Halmstad (på grund av slut på andrahandskontrakt i Malmö och inget jobb = ingen ny lägenhet) och bor i en annan etta, denna gång på 43 m2, utan hund men med pojkvän. Inte lika trångt, men fortfarande med en känsla av tillfällighet då jag vill ifrån staden lägenheten är belägen i.
2010 – Reser runt i Asien och mitt boende består således av diverse vandrarhem.
2011 - Åter i Sverige och tillbaka i ettan på 43m2.
2011 - Flyttar ganska omgående till en tvåa i Göteborg som kan bli den där varaktiga tryggheten och bra boende jag längtat efter. Dock: fortfarande inget förstahandskontrakt utan denna lägenhet var en bostadsrätt, inte bekostad av mig med andra ord.
2011 - Pojkvännen gör slut. Svart andrahands kontrakt på en tvåa på ca 40m2 i Backa med bästisen. Försöker här iscensätta en känsla av bestående, trots att vi vet att boendet är tidbegränsat, genom att måla om HELA lägenheten.
2012 – Får ett rum i ett flerfamiljshus med delat kök, dock ett förstahandskontrakt som gäller under min studietid, vilket är ett litet steg närmare tryggheten. Är i princip aldrig där p ga de andra boende i huset är knepiga och den konstant höga värmen stör min sömn. Trivs alltså inte och vill egentligen bo med Jakob, så trots bra kontrakt känsla av tillfällighet.
2012 – På grund av ovanbeskriven dålig karaktär på boende spenderar jag mesta dels av min tid i Jakobs lägenhet: en DYR etta med andrahandskontrakt. Jakob har inte heller något på väggarna…
2012 – Får ÄNTLIGEN mitt första riktiga förstahandskontrakt tillsammans med Jakob vilket har fördelen av att både vara relativt billigt och stort nog att inhysera oss båda och barn. För första gången på 5 år är min boendesituation säkrad och därmed infinner sig känslan av varaktighet.
Med den här förklaringen tycker i alla fall jag att mitt husliga engagemang kan motiveras som trygghetssökande snarare än normeftersträvande. Med alla dessa instabila boendeformer har ett åsidosättande av dekorativa personliga inslag i hemmet för mig kommit att symbolisera en otrygghet och flyktighet. När jag nu äntligen har en stabilit boende vill jag således manifestera motsatsen genom att dekorera och personifiera: jag vill etablera ett lugn som för mig symboliseras genom ombonad. Vidare, även om jag på sätt och vis just nu lever inom normen utmanar jag den samtidigt – nagelfarar man vår tillsynes ”normala” huslighet ser man normbrytande inslag. För att förklara och exemplifiera: något som tycks verka helt ofattbart är att min pojkvän fortfarande är god vän till sitt ex – modern till hans barn. Ännu mer ofattbart verkar det vara att Jakob dessutom gillar hennes kille och att jag gillar henne. Det normala i detta fall tycks vara en osämja – jag förväntas, liksom Jakob och vise versa, att känna avundsjuka vilket ska resultera i denna osämja. Således blir vi normbrytande i vår huslighet när vi exempelvis har fotografier på både barnets mor och hennes kille på väggarna. Dessutom gör vi ofta saker tillsammans allihopa, något som vi trivs med och som troligtvis uppskattas högt av barnet. Igår firade vi en gemensam liten julafton – traditionell och normativ i bemärkelsen gran, julmust, julgodis och julklappar. Normbrytande och okonventionell i bemärkelsen av fyra vuxna som förväntas hysa agg mot varandra men gör det inte.
Min slutsats är alltså att jag, eller vi, befinner oss på en balansgång mellan det normala och onormala. Och även om jag i mångt och mycket strävar efter att mer luta åt det onormala, och på så vis utmana det normala, är det svårt att helt friställa sig ifrån det. Med det sagt: här är vår normala julgran dekorerad genom en onormal gemenskap.
