Var på Universeum för ett tag sen och det slog mig just att jag glömt att dela med mig av upplevelsen.

Den senaste tiden har inte varit överdrivet kul. Nej, den kan snarare sammanfattas med enbart negativa ord så som frustrerande, jobbig, påfrestande och ohygglig. Det negativa har liksom hopat sig och eskalerat under en kort period, vilket troligtvis är orsaken till att jag haft svårare att hanterat dem. 0,5/3 poäng på grupparbetet hade inte tett sig så illa om det parallellt inträffade bra saker. Men när det samtidigt sker en massa andra otrevligheter ter sig tillvaron aningen hopplös. För att ta mig igenom denna tid av bedrövelser försöker jag se till de små tingen av glädje som ständigt finns där; även om de kan vara svårare att se och uppskatta i allt elände. Men så kommer jag hem och får syn på Jakobs gullighet och plötsligt är det som allt bedrövligt bara släpper taget om mig och rinner av. Jag tänker; det blir bättre.

Det är ingen idé att handla efter codexet; Behandla andra så som du själv vill bli bemöt. När du allena är den ende som tycks höja ovanstående till en gyllene regel blir det inte mycket värt. Igår fick vi erbjudande om att kolla på en lägenhet via Boplats. En 4:a på 79 m2. Det behövdes, boendejakten hade mer eller mindre stagnerat. Inte från vårt håll, men från de som spelar någon roll. Nu håller jag tummarna hårt för att vår köpositionering ska räcka till eller alternativet att alla andra tackar nej. Dock känns alternativ två inte jätte attraherande; om alla andra tackar nej drar jag slutsatsen att även vi bör göra det…

Jag tror Jakob är bäst på komma på trivsamma aktiviteter. Framemot kvällen kom han med det utmärkta förslaget att "Ta en kall" på muren. Som tilltugg föreslog han fyllda baguetter vilka blev delikata!

Viger mödrarnas dag åt solen med nära och kära.

Bläddrar igenom DN och nyheten med rubriken "Krisen lockar svenskar att köpa hus i Spaninen" väcker mitt intresse. Varför? Tja, egentligen ser jag det inte som en nyhet. Att folk gottar sig i andras misär á la neo-liberalismen i sitt fulla esse är något  jag kommit att se som vardagligt. Men med tanke på annalkande hemtenta fastnade jag. Den enes död är den andres bröd heter det, men hur kan vi rättfärdiga det för oss själva? Är vi, eller rättare sagt; De (dom som köper husen av familjer, som i finanskrisens spår, desperat flyr hem och trygghet för att på något sätt få en allt stramare budget att gå ihop) inte medvetna om de bakomliggande orsakerna till pris nedgången? Reflekterar de inte? Eller sätter de helt enkelt sig själva och idéen om en tillflyktsort i solen framför allt annat? Visst, vi kan se det som en hjälp på vägen för dessa familjer. Eller så stannar vi upp i denna efterfrågan/utbudspiral och Tänker en sekund till. Tänk om det var Vi som i nöd gav upp Våra hem när staten och jobben svikit oss? Hade vi då inte velat ha ett internationellt stöd, en solidaritet, som backade upp oss istället för som nu, likt hungriga gamar, länsade oss och utnyttjade vår utsatthet?!

Spenderar lördagen med att försöka förändra världen. Åker till Hammarkulls Karnevalen för att upplysa om Kvinnokonventionen med UN Women. Njuter av atmosfären och alla leenden. Önskar att samhället alltid kunde blomstra av mångfald, acceptans och glans. Slås av insikten av hur svårt jag har att närma mig de slöjbeklädda kvinnorna. En rädsla drabbar mig - att de ska känna sig kränkta av mitt närmande. Att de ska tro att jag endast går fram till dem för att jag är fördomsfull västerlänning som antar att alla muslimska kvinnor är förtryckta. Att jag inte ska hinna förklara mig under den korta stund jag har att presentera mig, representant för UN Women, och mitt syfte, att upplysa om kvinnors rättigheter för att styrka dem. Att jag inte alls är fördomsfull utan vill dela med mig av min kunskap och styrka alla kvinnor - oavsett livsåskådning. Fast kanske är jag fördomsfull som inte närmar mig. Varför låter jag rädsla hindra mig? Jag kan ju inte förutse reaktionen hos människor och flertalet av kvinnorna jag faktiskt närmade mig agerade inte alls som jag förutsett. Som tonårsbrudarna i klunga som var jätte nyfikna och tackade för min tid. Fast även om jag reflekterar över mina fördomar och försöker utmana dem är det svårt. Så fruktansvärt irriterande svårt.

Vakna till frukost på sängen och sen sätta sig vid datorn och mötas av internet-fliken; kardemummakaffe - recept. <3

Styrde kosan ut till skärgårn och levde livet i det fria.

Jag tror vi alla bär på sanningen inom oss, även om somliga av oss frenetiskt förnekar den. Vi vet i vilken riktning vi verkar och kan vid horisonten skymta våra dagliga handlingars utmynnande i framtida konsekvenser. Men i ren självbevarelsedrift blundar vi för framtiden för att kunna ta itu med nuet. Vi står där sen och tänker ”hur Fan blev det Såhär?!” men vi var hela tiden i det undermedvetna på det klara med att det var hit vårt handlande en dag skulle leda oss. Vi bortförklarar oss själva och ursäktar ett destruktivt beteende. I bästa fall är vi inte medvetna om denna process och kan vid annalkande katastrof lägga ansvaret och skulden hos någon annan.

(tänker jag när jag sitter framför datorn i underkläder och snart måste rusa för att hinna med spårvagenen som ska ta mig till masthuggstorget där jag snart ska hålla studiecirkels-träff)

Har snubblat över denna underliga mash;
Det är med skräckblandad förtjusning mina öron absorberar de svängade ljudvågorna som formar denna otippade mix.

Spenderar majoriteten av dagen i sängen. Funderade igår kring begreppet "gå in väggen" och anser det vara aningen missvisande att uttrycka sig i dessa termer om utbrändhet. Anledningen är enkel - då den bakomliggande orsaken i huvudsak är stress har jag svårt att se framför mig en utbränd person som stillsamt strosar in i denna osynliga vägg. Jag tror snarare den rusar. Nog sagt om det.

Jag har under de gångna dagarna fört flertalet diskussioner angående soff-potatis/data-generationen (det vill säga jag med flera). Ofta och lättsamt placerar man oss under lathets-stämpeln, vilket hos mig skapar stora vredeskrämpor. Hur kan man kalla en generation som arbetar under slavlika förhållanden (timanställningarna) med en boendeform som liknar nomaders, med regelbundna förflyttningar från ett (svindyrt) andrahandskontrakt till ett annat, för lata?!? Hur kan föregående generationer, som uttrycker arbetssökandet som "sen tog jag mig ett jobb", nedvärdera en hel generation genom att benämna oss som slöa? Jag är varken lat eller slö. Jag, och många med mig, har inte möjlighet att vara det. I mitt nu 6-åriga arbetsliv har jag, som bäst, fått tillgång till ett vikariat som erbjuder någorlunda stabilitet. Men inte ens i dessa fall har min tillvaro varit stabil eftersom bostadsmarknadens hårda efterfrågan gör det möjligt för hyresvärdar att välja och vraka mellan de mest eftertraktade; de med säker inkomst, med andra ord de som är (minst) 25+ och kan åtnjuta lyxen av fast anställning. Vi timanställda är förpassade till blocket.se och diverse inneboendekonstelationer eller andrahandskontrakt där hyrorna styrs av "hyresvärdens" girighet. Återigen; LATA?!?!
När vi ändå är inne på det här med lägenheter. Idag läste jag på om BoPlats statistik. Så om jag och Jakob följer trenden av bostadssökande som nyttjar BoPlats tjänster har vi idag 360 dagar kvar att vänta. Av 702. Och just det, sen krävs det ju också att man, för att överhuvudtaget ska kunna vara delaktig i denna statistik, når upp till hyresvärdarnas krav som exempelvis "årsinkomst minst 2 gånger årshyran" vilket vi troligtvis inte gör med huvudsaklig inkomst som grundar sig i studiemedel. Så vi kan nog lägga på sisådär 912,5 dagar på den där väntetiden. Siffran 912,5 bygger jag på att jag har två år kvar av min utbildning och att det troligtvis kommer ta mig ca sex månader därefter att få en någorlunda anställning. Så ja, framtiden ser ju i alla fall ljus ut…