Klickar runt på Instagram och hamnar till slut hos en gammal pojkvän till mig (vi var tillsammans 9månader under mitt 16:onde år). Ser att han nu är gift samt har en "perfekt" lägenhet (troligtvis även på trivsam adress) fullspäckad av designmöbler och fräscha blomsterarrangemang. Det första jag gör är att börja jämföra mig själv med honom (Hur långt har Jag kommit?) och denna tävling i livsprestationer slutar med att jag känner någonsorts mindervärdeskomplex. Mina prestationer går inte att sätta samma fina etiketter på. Tack och lov stoppar mina kära kamrater mig i denna negativa tankespiral och får mig att se på det hela med lite mer perspektiv. Han har en massa fina möbler - jag har en massa erfarenheter av världen utanför vardagsrummets trygghet. När jag känner mig lite bättre till mods börjar jag dock reflektera över mitt beteende. Varför är det viktigt för mig att känna att jag kommit längre/har det bättre? Varför kan jag inte bara vara glad över hans lycka och samtidigt vara nöjd med mina egna bedrifter? Det är ju inte så att det här är en människa jag sörjer över att ha mist; vi hade de fint men olikheterna oss emellan var slående. Han har det bra, jag har det bra, allt är bra.

Ligger i sängen och känner mig ynklig och snorig. Remenissar om tisdagen som var en dag av inspiration - på alla sätt och vis. Först unnade jag mig de skönaste pjuxen i manna minne, som jag suktat efter enda sedan min Stockholms visit. Med studsiga Air max-steg begav jag mig till Kvinnofolkhögskolan och Un Women-möte för att diskuterade den 25 November; den viktiga dagen som går alla obemärkt förbi. Där gladdes jag åt, samt inspirerades av, det unisona engagemanget för att uppmärksamma dagen. Dansaren och koreografen Jannine var där och delade med sig av sitt bidrag för att uppmärksamma dagen; Aktionen Vrål.  Aktionen är ett otroligt genomtänkt och berörande kroppsligt uttryck för stödet gentemot kvinnor som utsätts för våld, men samtidigt en provokation mot ett allt mer passivt samhälle.
   Efter att ha tagit del av hennes spännande bidrag till 25/11 var det dags att återgå till förhandlingarna om vårt eget bidrag. På grund av många delade, men starka, viljor  inom föreningen har vi fastnat i diskussionsfasen sedan en tid tillbaka. Vi är överens om att vi vill uppmärksamma dagen genom en kulturell tillställning - men kan inte riktigt enas kring vilken form detta arrangemang ska ta. Därför kom det som en otrolig befrielse att vi nu äntligen har enats kring att anordna en stödfest. Med skräckblandad förtjusning har jag, som introducerat förslaget, fått någon sorts projektledar-roll i festen. Det är mycket kvar att göra och tiden är relativt knapp, men med drivna kamrater vid min sida och två nyvunna kontakter i rockärmen ska jag nog kunna ro det här i land!

 

 

Även om det mesta av sommaren vigdes åt idogt arbete, från min sida, fanns det stunder av sol och väl investerad fritid. Även jag hann med en snabbvisit av kulturkalaset.

Det här med tvättstugor. Var enda gång jag ska tvätta är det samma sak; det berömda luddet i torktumlaren, det äckliga golvet och de glömda kalsongerna. Hur svårt är det egentligen att plocka undan efter sig själv? Tvättstugan har ju, i motsats till vissa andra semioffentliga rum, nedskrivna förhållningsregler. Här i orten tycks man dock inte bara bryta mot de nedskrivna reglerna. Nej, här bryter man även mot de sociala reglerna – något som igår fick mig att känna mig otroligt obekväm.

Har tvätttid klockan 15.00 och beger mig därför ner klockan 14.55 med två fullproppade blå Ikea-kassar, en över vardera axel, samt en hel uppsjö olika tvättmedel. Väl i tvättstugan säger den elektroniska bokningsapparaturen att jag idag har oturen att bli tilldelad tvättrum 2; den där en av de två tvättmaskinerna är ur funktion. Något förvirrad över vilket som faktiskt är tvättrum 2 staplar jag bort i korridoren och möts av en kvinna i morgonrock, Endast morgonrock. Klädvalet ter sig vid första anblick lite väl avslappnat för detta gemensamma utrymme – det är en kort morgonrock som inte lämnar mycket åt fantasin. (Det är först en bra stund senare jag hittar en rationell förklaring till den 30-40åriga kvinnans klädval; hon tvättar Allt hon har, när hon ändå håller på… ) Först tror jag att hon anar min vilsenhet och ska vara trevlig nog att guida mig i tvättstuge-djungeln;

- Letar du efter tvättrum 2?
- Ja?

Hon visar mig sedan tvättrums 2 lokalisering men till min förvåning är där redan två personer där inne. Tydligen har jag haft ”turen” att boka tvättrummet samtidigt som en ersättningsmaskin till den gamla trasiga ska monteras. Och än mer förundrad blir jag när denna morgonrocks-kvinna följer med mig in och börjar hänga upp sin egen tvätt i tvättskåpet. Först säger hon inget och jag blir osäker på om det är så att jag kanske har kommit fel – jag kanske skulle tvätta en annan dag, en annan tid i ett annat rum? För inte är det väl möjligt att två olika hushåll ska dela på ett tvättrum?! Men efter att noggrant ha hängt upp sin egen tvätt säger hon;

- Jag kommer klockan 16 igen. Kan du låsa upp åt mig då?
Hon har alltså överträtt sin egen tid! Jag är vid rätt plats och vid rätt tid! Överrumplad säger jag;
- Okej…

Sen stiger irritationen inom mig. Det är inte mitt problem att Hon överträtt sin tvättid eller gjort det, uppenbarligen, oförnuftiga beslutet att tvätta allt hon äger och har Tro att hon dessutom ska hinna torka all denna tvätt på 4 timmar?! Sen kräver hon att jag ska uppoffra min tid för henne och komma ner och låsa upp?!
Min irritation beror dock inte bara på stölden av min dyrbara tid. Jag finner denna tvättstuge-situation otroligt obekväm när jag får stå och sortera min smutsiga tvätt framför tre främlingar. Plötsligt inser jag hur intim vår tvätt är och hur avslöjande varje fläck är.  Hur osäker jag blir på mig själv, trots att jag gjort rätt, eftersom scenariot inte utspelar sig så som jag förväntat mig att det ska. Jag vet inte hur jag förväntas agera och det dröjer, vad som känns som evigheter, innan jag faktiskt börjar sortera och slänga in min tvätt i den lediga tvättmaskinen. Först måste jag gå igenom och sortera in alla inryck och avgöra vad som är ett korrekt agerande från min sida.  ”Odontologisk otrygghet” ekar i mitt huvud. 

Idag är ingen bra dag. Mitt hår vill inte samma som mig och tyvärr måste jag erkänna att missödet med mitt hår, som inte vill medverka i den frisyr jag vill, påverkar mitt humör på ett negativt sätt.    Min entusiasm kring att återgå till skolan och påbörja mina socialantropologiska studier har stillats en aning. Eftersom jag nu läser friståendekurser inom mitt program läser jag med en blandad skara människor; allt från nyutexaminerande gymnasieelever till studenter på masternivå. Detta orsakar dessvärre ett smärre dilemma för våra lärare som vill tillgodose alla kursares behov. För nykomlingarna i den akademiska världen ska kunna hänga med och förstå öppnar de kursen med en otroligt grundlig och enkel introduktion, vilket jag har förståelse för. Beklagligtvis går dock detta ut över mitt engagemang för att studera ämnet eftersom jag känner mig otroligt ostimulerad.
     Till råga på allt råder det fortfarande, efter våra 6 dagar i nya boningen, en sorts kaos i vårt hem som gör mig frustrerad. Även om alla större möbler är på provisorisk plats, till dess att vi känt in lägenheten och deras funktion i den, så gör alla små pryttlar mig galen. De är överallt – huller om buller. Inkännings-process irriterar mig dessutom; jag är för otålig. Jag vill borra och spika upp alla våra fina hyllor och tavlor Nu. Tack och lov låter jag mitt rationella jag vinna över mitt otåliga för jag vill inte ha eller bekosta en massa onödiga hål i väggarna. Det brinner en längtan inom mig att uppnå det där fulländade hemmet jag vet att dessa 80m² har potential att bli. Jag väntade så länge på att få flytta hit och nu när jag äntligen är här vill jag nå mitt mål av ett prydligt och ordnat, men samtidigt utomordentligt mysigt, hem. Och jag vill vara där Nu för jag är trött på att vänta… Så nära – men ändå så långt bort.