I fredags hände något lustigt. Jag tänkte att det var dags för mig att ta mig an denna Göteborgs Filmfestival. Glad i hågen går jag därför in och bokar biljetter till Kon-Tiki, som jag längtat efter att få avnjuta i evigheter. Något förvånad över priset när jag ska checka ut klickar jag mig tillbaka och misstänker att jag råkat lägga aningen för många biljetter i min kundvagn. Dessvärre var det inte fallet men jag tänker att priset på 400kr för två biljetter kanske är rimligt – det var ju trots allt Festival! Jag och Jakob beger oss ganska direkt från skolan till biografen Draken och köper med oss lite gottigt godis på vägen för att avnjuta under filmen. På plats inser jag, förskräckt, prisets förklaring. Jag har köpt biljetter till invignings ceremonin! Så på röda mattan traskar jag och Jakob in och jag kan bara tänka: jag behåller jackan på så ingen får se min fula klänning som är för kort och har ca 6 år på nacken. Sådan tur hade jag inte, tyvärr. Givetvis är det garderob och efter den finner jag mig själv i en prekär situation: där står jag och Jakob i ett rum fullt med välklädda människor och känner oss extremt underklädda samtidig som vi dricker champagne. I biomörkret kändes dock resterade delen av kvällen bättre och bättre. Positiva överraskningarna haglade över oss: först kom Kon-Tiki teamet upp på scen och berättade lite kuriosa om filmen. Sen äntrade ingen mindre än Roy Andersson och delade med sig av ett festligt filmklipp av sin kommande film. Helt klart mitt bästa biobesök hittills – även om jag inte vågade plocka fram och gotta mig med det där godiset…

Solen skiner och termometern visar på minus. De vita fläckarna av snö och is skvalrar om kylans trots mot ljusets värme. När jag sist skrev var jag säker på att vintern höll på att ge vika för våren och grönskans intågande. Nu är jag inte lika säker.

Mycket har hänt under de 10 dagar som passerat sedan jag sist skrev. Jag har äntligen lagt dödskursen bakom mig och inlett en ny och spännande kurs som tycks vara någonsorts djupdykning i de antropologiska grundpelarna – mänskligheten och dess livsvärldar. Våra lärare har gått ut hårt och satt ribban högt genom att påbörja kursen med en seminarium serie som cirklar kring frågan: Vad innebär det att vara människa? En otroligt bred och svår filosofisk fråga med många svar – alla beroende av vilken ideologi du grundar dina antaganden i. Från ca 50 elever på grundkursen har vi nu blivit ungefär hälften, och det märks. Diskussionerna i klassrummet förs på en helt annan nivå och äntligen känner jag återigen utmaningarna hopa sig framför mig. Likt berg tornar de upp sig mot det oändliga och gåtfulla universum ovan oss. Med denna vy framför mig känner jag hur lusten återvänder – alla dessa obesvarade frågor som bara väntar på att jag ska ta mig an dem!
   Jag sökte ett jobb i veckan där en av ansökningsfrågorna var: Vad är livskvalité för dig? Efter att ha klurat lite framstod det som en självklarhet: utmaningen. Anledningen till varför jag betraktat förra kursen som pest och pina och den här som himmel och gröna skogar är för att jag känner mig utmanad. Med utmaning kommer utveckling. Utveckling som leder framåt in på nya vägar och utmaningar, istället för att trampa på i samma upptrampade och invanda monotona spår. Givetvis är det här ett otroligt subjektivt svar på en otroligt komplex fråga, men för mig blev det något av en aha-upplevelse att konstatera utmaningens centrala roll i vad jag kallar mitt liv.

På tal om utmaningar sitter jag förövrigt här framför datorn med blött hår efter ett avslappnande bad som jag unnat mig efter en löparrunda. Löpningen går sådär. Varje runda är en kamp mellan mitt rationella-jag och latmasken i mig. Rundorna i sig går bra – det är viljan att komma dit som tryter. Argumentet att gå ut och springa för att på lång sikt bli piggare biter inte riktigt på min lathet som just då känner att det är otroligt mycket bekvämare och skönare att ligga kvar i soffan… Säkerligen är det här ett problem som inte bara jag står inför, men har ni något motivationsknep får ni gärna delge mig dessa!

För att fortsätta på ämnet utmaningar så var jag i helgen på besök i Riksdagen. Otroligt spännande och givande. Att sitta i ett rum fullt med framstående och framgångsrika människor får en att reflektera över sig själv och sina prestationer. Och sin kunskap. Ibland fastnar jag i någonsorts föreställning av mig själv som ganska intelligent och påläst. Men den kunskap och de erfarenheter dessa kvinnor besitter fick mig att noga reflektera över min egen. Jag vill inte fastna i ett nervärderande av mitt egen kunnande (det är andra så bra på att göra åt mig och andra studenter) men en nypa självinsikt och reflexitet är nog aldrig fel - för alla. Förutom det så bjöd riksdagen och mötet på andra insikter. Det finns så mycket kvar att göra för kvinnors lika rättigheter och så många vägar att gå för att uppnå dem. De andra kvinnorna på mötet har valt en mer politiskt strikt väg än vad jag ägnat mig åt på senaste. Men deras postivia utsagot och resultat fick mig att inse att opinionsbildning även på det politiska planet inte är helt fel väg att gå. Även om opinionsbildning bland allmänheten är otroligt viktig måste nog denna vägas upp – båda vägar måste komplettera varandra för att förändringen ska uppnås. Så med en stor portion inspiration fortsätter jag nu mitt projekt i feminismens tecken! 

Jag har gått in i ett moln av apati. Skolan känns trist. Och grå. Och ointressant. Och omotiverande. Borde egentligen sitta och finjustera en text, men orkar inte. Känns meningslöst, frustrerande och förvirrande när lärarna ideligen proklamerar att ”Det här är ju en A-kurs…” samtidigt som de på inlämningsuppgifterna presenterar komplex frågeställningar motsvarande en C-kurs. De svårare frågorna hade inte varit ett problem i sig om de inte var för det minimala utrymmet vi ges för att besvara dem. Och så var det ju det där med A-kurs nivån igen, det vill säga att vi ska utgå från banal och enkelspårig litteratur som inte räcker till eller täcker in de frågor vi ska besvara. Det känns som att svara på frågan; Vad är meningen med livet? genom att utgå från Bamse. Svaret blir alltså intetsägande och analogt; Meningen med livet är att vara God (Vargen, som först är någonsorts antagonist blir ju så småningom även han god). Ingen gråskala däremellan, ingen problematisering, inga egna reflektioner. Således meningslöst och trist.

Förutom det så har jag och Jakob tagit ett beslut. Eller, beslutet fattades för ett bra tag sen. Närmare bestämt i Augusti 2012. För att sporra oss själva till att börja springa bestämde vi oss för att delta i Midnattsloppet 2013 - motivationen blir starkare med ett mål att blicka framemot. Lättare sagt en gjort dock. I fem månader har vi skjutit på träningen. I samband med min första runda förra året försvann lusten spårlöst: när jag kom hem trillade jag ihop i en blöt pöl på hallgolvet, röd som en tomat med svidande lungor och Signe frågade förskräckt vad jag hade gjort. Inte särskilt inspirerande eller motiverande. Att jag dessutom bara ”sprungit” (efter sisådär 4 min övergick springandet till någonsort jogg-gång-hasande kombination) 2,5 km i snigelfart gjorde mig desto mindre sporrad till att fortsätta… Men efter julens svullande och soffliggande kände jag: Nä, nu är det NOG. Att jag dessutom blir sjuk ungefär en gång i månaden bidrog till mitt uppvaknande. Så, istället för att göra om samma misstag, det vill säga att bara huxflux ge mig ut och börja tok kuta för allt jag är värd, bestämde jag mig för att läsa på. Och efter lite runt klickande på den vida webben hamnade jag här: Löpskola för nybörjare. Läsandet resulterande i en gnutta självinsikt: jag Kan inte börja med att springa för jag har i princip 0,02 % kondition. Så jag svalde min stolthet och började lägga upp ett realistiskt träningspass som går ut på att successivt öka på tiden jag springer. Från starten som blev 2min-jogging-sen-3min- powerwalks-set gånger 3 ska jag vecka för vecka öka på joggingen och minska powerwalkandet. Erkännandet, målsättningen och de anpassade träningspassen gjorde det mentalt mycket lättare att ta sig an. Så igår började jag min långa väg mot milen. Äntligen. Och det gick bra. Väldigt bra faktiskt. Så pass bra att jag till och med la till 2min extra jogging. Dessutom gjorde känslan av faktiskt att lyckas slutföra passet mig peppad till att fortsätta – i motsats till känslan av ett fatalt misslyckande som drabbat mig i princip varenda gång efter att jag gett mig på att springa. Dessutom måste jag säga att Runkeeper (iaf nu) är ett bra hjälpmedel till motivationen. För första gången vill jag verkligen ut och springa så att jag kan bättra på statistiken och följa min (förhoppningsvis) utveckling. Så nu är det bara att rikta blicken framåt mot mitt första delmål: att jogga konstant i 20 min. Önska oss lycka till!