Så var det nationaldag. Igen. Förra året på dagen var jag, Jakob och Signe och utforskade Rambergsvallen. Den här delen av Hisingen var då fortfarande främmande och outforskad mark för mig. Jag minns att jag kände mig vilsen och desorienterad. Inte bara där, den 6 Juni, utan ganska allmänt i livet. Sitter och bläddrar igenom gamla blogg-inlägg runt den tiden och finner poetiska, men ack så dystra, yttranden som detta: ”så är vi återigen i den där sjunkande skutan på desperationens hav”. Det slår mig att min förmåga att utrycka mig verbalt, att skulptera meningar av omsorgsfullt utvalda ord, alltid är som bäst när jag mår som värst. Kan det vara så att det vackra får starkare och mer framträdande konturer i kontrast till allt det fula?
    Idag, blott ett år senare, kallar jag denna då främmande stadsdel för mitt hem. Ett lugn har landat i mitt bröst. Mitt inre känns inte skavande, skrämmande fel utan mjukt och fjäderlätt som vore det fullt av silkesdun. Den där vilsenheten och melankolin som tidigare hemsökt mig lika regelbundet som årstiderna har förvånansvärt nog inte drabbat mig året 2013. Hur kommer det sig att jag, blott ett år senare, kommit att ersätta den grådassiga känsloskalan med en skimrande och ljus? Har den där skutan på desperationens hav äntligen nått land? När min moder var på besök för ett tag sen kunde jag, för första gången, ärligt meddela att jag kände mig lycklig. Är det lägenheten, tryggheten? Eller är det, helt enkelt, bara Jag?