Så här såg jag ut när jag lämnat fältet och såg mig själv i spegeln för första gången på 4 dagar. Nu är det snart dags att åka dit igen. Just nu känns det inte alls lockande. Det är så fruktansvärt kallt fortfarande, och nu bor vi ändå på ett ”hotell” med betongväggar. Vill inte ens fantisera om hur det kommer kännas att i princip sova utomhus igen. Tror det är det som gör kylan så outhärdlig - att en aldrig liksom kommer bort från den! Vi är ute konstant och eftersom någon sa till mig att ”det blir inte så kallt” har jag inte valt min varmaste uppsättning kläder. Jaja, lång tråkigheten jag kände av sist kommer med största sannolikhet inte infinna sig i alla fall. Vi [läs: jag] har nu sammanställt vår forskningsplan och kommer ägna nästkommande 8 dagar åt att intervju folk, både separat och i grupp, samt genomföra övningar med dem. Ska bli spännande att pröva på PRA-metoder (Participant Rural Apprisal) för första gången. Det är forskningsmetoder anpassade efter förutsättningar i rurala områden (där läs- och skrivkunnighet ibland är låg, exempelvis), och är liksom lite lättsammare och mer praktiska. Exempelvis ska vi komplettera våra intervjuer med en parövning där de får två tomma cirklar att skriva i där de ska kategorisera hushållssysslor som kvinnliga respektive manliga. Det smarta med det hela är att du samtidigt kan observera deras beteende under övningen; diskuterar de kategoriseringarna eller tar en kommandot? Om de diskuterar - hur diskuterar de? Hur ser resonemanget ut bakom kategoriseringarna? osv.  En annan PRA-metod är ranking (se bilden nedan med stort diagram) där vi fick testa på att ranka vad vi tycker är de viktigaste egenskaperna hos en partner. Kan berätta att FIS-stundenterna och SGS:arna inte riktigt värdesatte samma saker hos en partner! För övrigt kan jag ju även dela med mig av vad det är vi ska studera; praktisk jämställdhet bestående av hushållsarbetsfördelning, genus och föreställningar om jämställdhet.

Hoppas bara vi får in tillräckligt med bra material om detta under våra 8 dagar i fält! Jag är lite rädd för att människor kanske inte vill ställa upp på intervjuer för att de finner ämnet ointressant. Vidare är jag lite nervös över hur översättningarna från vietnamesiska till engelska kommer gå. Ni får helt enkelt hålla tummarna för att mina dagar i fält ger avkastning!
   Även om jag inte direkt kan påstå att Ving Quang är någon direkt livad stad så måste jag säga att det har varit ganska trevligt här. Trots ett för fullspäckat schema så har alla våra gruppaktiviter piggat upp mig. Vi har ägnat åt oss allt från karaoke, till freesbee-brännboll till ”capture the flag”/”snappa näsduken” (som Johan kallar det). Det var lite svårt att förklara brännboll, leken vi har i ryggraden, och det tog en liten stund innan vietnameserna var med på noterna. Kan nästan inte beskriva frustrationen hos SGS-studenterna innan FISarna förstått det här med att en inte alltid behöver springa. Ganska många hann bli brända och ge motståndarlaget poäng efter poäng innan denna taktik fick fäste...

Jag har även fått möjlighet att lära känna några av vietnameserna bättre, vilket känns bra. Dessutom har vi fått träffa och lyssna på en del lokalt verksamma aktörer inom såväl ideellt utvecklingsarbete som en partimedlem ansvarig för turism i området. Utöver det har jag även skaffat mig en kompis - en kvinna som har en liten kiosk med min favvo-smoothie som vill köpa/byta till sig mina kläder.  Och just ja! Så har jag ju sett en hund bli flådd och sedan eldad på med en blåslampa (det var inte meningen att jag skulle se det här, men det hände så plötsligt att jag liksom tvingades att se).

 

   Nu har jag ätit min sista måltid med nudlar, tagit min sista dusch och njutit till max av att kommunicera på svenska med folk som förstår mig - det är väl så redo som jag kan bli! Så, önska mig lycka till så återkommer jag i mars!

Att komma fram till Nam Dich och Village 1 var som att komma in i en helt ny värld. Den är komplex och oigenkännlig. Varje dag brottas jag med att få ihop alla delar av denna verklighet att passa ihop till någon sorts logisk helhet. Det är som att lägga ett pussel och varje sak jag lär mig är en bit av det. Samtidigt är det väldigt svårt att med mina ögon se hur en pusselbit bestående av bristande hygien och sanitära möjligheter kan passa ihop med en annan pusselbit som istället består av ett nyinköpt kylskåp?

 

Trots min uppenbara förvirring i detta för mig främmande landskap av social organisation och kulturella uttryck ska jag försöka dela med mig av mina erfarenheter hittills. Jag bor alltså hos en av de största minoritetsgrupperna i Vietnam, Tay. I mitt hushåll bor en man, en fru, deras äldsta son samt farmorn. Hushållet är uppkallat efter mannen, Mr Hinh (uttalas HinG), precis som alla andra hushåll här omkring.  Jag har dock inte fått klarhet i om detta är ett efternamn eller förnam, för jag uppfattar det som om detta utgör övriga familjemedlemmars efternamn. Frun heter Phong, och det är henne och Mr Hinh ni ser på bilden ovan. Sonen heter Long och farmorn Vuong. Som ni säkert förstår är strukturen här otroligt patriarkal - äldsta sonen ärver sina föräldrars hus när fadern dött, därav bor farmodern kvar och är nu mer eller mindre frun i husets ansvar. Döttrarna, däremot, står under föräldrarnas förmyndarskap till dess att hon gifter sig och flyttar in i sin mans hushåll och blir då istället dennes ansvar. Kvinnor har därför varesig rätt eller möjlighet att äga hem eller mark.

Tay bor i stylthus av bambu. Under husen bor boskapen som hos oss består av höns, kycklingar, tuppar, gäss, grisar och getter. Familjen äger även buffalos, men de bor i ett litet hus längre bort. Till huset hör även en hund och två katter, men katterna bor inomhus. Väggarna och golvet består av flätad bambu, vilket gör att det är mindre tätt och har en del glipor här och var. Detta har sin för och nackdelar. Nackdelarna består i att det är hiskeligt kallt och vinden drar liksom igenom hela huset. Fördelen är att när en lagar mat eller har ätit och spiller lite sopar en bara ner detta i dessa springor i golvet och så *vips* så matar en så djuren! Praktiskt! Utanför huset finns en liten balkong där en vattenkran finns. För det mesta så diskas det här ute och sköljs grönsaker, men jag har även fått reda på att denna balkong används som toalett under natten. Mindre sanitärt.

På tal om sanitärt så kommer här en bild på vår toalett. För att komma till den måste du gå ut på balkongen, ned för en trappa, under huset och förbi alla djuren och sen är du där. Eftersom denna dörr inte är huvudingången där du lämnar dina skor, får då kliva in i dessa väntande tofflor för att ta dig de 10m till toaletten. Blev riktigt nöjd när jag fick syn på denna av två anledningar: 1. det går att stänga om sig (detta är INTE standard) 2. det finns automatisk spolning (inte heller standard utan ofta står det en spann med vatten bredvid och så får en liksom skopa vatten och spola för hand, om det ens finns spolning). Sen kommer då "duschen" som inte alls är någon dusch utan ett rum du går in i med en balja som du fyller med varmt vatten och så tvättar du av dig.

Centrum i hemmet är eldstaden. Här händer allt! Från matlagning till socialisering. Äter gör vi en bit bort sittandes på mattor på golvet. Vid festligare tillställningar, som när vi firade någon sorts mån-dag på det nya året, ställs något bordslikande fram och vi äter från det. Det finns ett kök, men de tycks inte spendera några långa stunder här utan för mig framstår detta kök mer som en porslinsförvaringsplats. 

 

 

 

Jag bor liksom mitt i allt detta, och jag kan säga att jag är väldigt glad att jag köpte med mig ett myggnät! Även om det är för kallt för malariamyggorna vid denna tid så skapar myggnätet en känsla av privatliv och avskildhet. Otroligt skönt att ha detta när en spendera hela dagarna tillsammans med människor.

 

Som nämnt tidigare har alltså Mr Hinh ärvt detta hus. Han har efter överlåtandet låtit bygga ut huset för att få plats med alla sina 4 barn och farmorn. De 3 döttrarna som ännu inte nämnts vet jag ärtligt talat inte namnen på, men två av dem läser på gymnasiet vilket de inte kan göra i Nam Dich utan de bor istället på internat i Ving Quang. Den äldsta dottern, som är ett år äldre än mig, blev bortgift som 16åring (detta är dock inte officielt för det är inte lagligt att gifta sig förens vid 18års ålder). Anledningen bakom detta arrangemang, vilket vidare ledde till att hon bara gått ut högstadiet, är att familjen inte hade råd att ta hand om alla sina barn. Efter ett besök i hennes nya hushåll verkar hon dock ha det ganska gott ställt, även om hon sörjer att hon aldrig kan förverkliga sin dröm om att bli lärare. 
   Vidare kan jag dela med mig av att familjen odlar ris, sockerrör (jag har uppfattat det som detta men detta kan vara ett översättningsfel) och diverse kål. Riset lagrar det och använder enbart för självhushållning, medans de säljer sockerrörs-växten till någon fabrik. Dock får jag upplevelsen av att folk i bygden försörjer sig på en massa olika sätt, det vill säga jag tror inte denna sockerrörsförsäljning utgör hela deras inkomst. Möjligtvis säljer de kanske någon gris då och då, exempelvis, men det är väldigt svårt att komma till någon klarhet i detta ämne. Te är den gröda som utgör den största försörjningsformen - vill du ha pengar är det hit du vänder dig. Dock har jag inte heller kommit till klarhet med vilka som egentligen äger de gigantiska arealen av teodlingar som utgör gränsen mellan min by och nästa.
  Det får vara det för denna gång. Återkommer snart med mer!

 

Efter fyra dagar i fält befinner jag mig nu i staden Ving Quang. Upplevelsen av fältet kan sammanfattas i tre ord; kall, kall och hård. Trots de 8 genomsnittliga graderna känns det som att vandra runt i minusgrader. Den höga luftfuktigheten gör att kylan letar sig in överallt och resultatet blir en konstant frusenhet. Stunderna vid eldarna (i princip den enda värmekällan) blir en välsignelse. Likaså blir språngmarscherna upp och ner för bergen, eftersom en under dessa hinner jobba upp lite flås och värme. Jag har nu dessutom fått reda på att det är köldrekord här och att många djur förfrusit som en konsekvens av denna (för området) extrema kyla.

 

   Den mentala förberedelsen jag trodde mig ha innan jag entrade fältet visade sig föga räcka. Kulturchocken var som en hård käftsmäll och redan efter första natten började jag tvivla på om jag skulle klara av att genomföra denna fältstudie. Allt är så fruktansvärt besvärligt på grund av kylan. Jag gjorde under min första kväll misstaget att försöka tvätta av mig efter den långa bussresan och tog därför av mig understället en kort stund. Det tog mig över 2h timmar framför brasan att kompensera för detta värmebortfall. Efter det har min rengöring bestått i att enbart borsta tänderna och trixa in en våtservett under kläderna för att göra en påklädd variant av en raggardusch. Det är dock inte bara kylan som är smärtsam - dessa människors levnadsvillkor river djupa sår i själen. En sak jag dock kan återkoppla till från mina tidigare resor i bland annat Vitryssland och Mongoliet, där jag också bott hos fattigare familjer, är att de trots allt inte snålar på skratten och ömheten. Min värdfamilj som tillhör den etniska minoriteten Tay skämtar friskt och tycks alltid vara glada. De gör dessutom allt för att vi ska trivas, som att alltid laga riktigt vegetarisk mat till mig. Med riktig menar jag i detta fall att de verkligen engagerat sig i vad jag äter och inte, så de steker inte min mat i grisfett (som annars är regel här) eller har i fisksås i min mat. 

Kan vidare dela med mig av att åka moped i leriga uppförsbackar med 18kg på ryggen inte är någon hit. Om jag inte haft dödsångest innan på den här resan så fick jag det nu, för jag trodde flera gånger att jag inte skulle orka hålla mig kvar och trilla av och slå ihjäl mig. Att färden dessutom gick på ca 70 cm breda vägar som kantades av tvära stup gjorde ju inte direkt färden upp till min värdfamilj trevligare…
   En stor del av min frustration här har gått ut på att handskas med den tonåring min vietnamesiska partner visat sig vara. Alla av FIS-studenterna är alltså för det första yngre än oss och för det andra bor alla fortfarande hemma och blir hönsade av sina föräldrar. Min partners mobiltelefon ringer konstant och hon tar emot telefonsamtal efter telefonsamtal med oroliga släktingar som ringer och undrar hur hon har sig. Plötsligt delar jag min mammas frustration över dessa telefoner och undrar vad hon egentligen gör här när hon tycks mer intresserad av sin telefon än något annat. Som att lära känna familjen och grannarna vi bor med, eller att överhuvudtaget studera. Kulturchocken tycks dessutom ha drabbat henne tusen gånger värre än mig och hon är konstakt apatisk så jag får leda henne konstant för att något av vår studie ska bli gjort. Samtidigt är hon i andra sammanhang mer än villig att ta beslut över mitt huvud; som att vi inte ska delta på festligheter (vilket är ett lysande och avslappnat sätt att lära känna människor på här, precis som hemma). Översättningarna går dessutom sådär och tills de sista dagarna i fält innan resan till Ving Quang har hon inte bidragit det minsta för att få mig att skapa en relation till värdfamiljen. Jag har därför gått runt och känt mig som ett osynligt spöke eller obetydligt bihang, för hon vägrar översätta mina ”överflödiga frågor” som hon ändå kan svara på själv för hon har redan ställt samma fråga. Så jag får konstant motivera och argumentera för att hon ska översätta åt mig (att dessa frågor även är ett sätt för mig att visa ett intresse för dem). Det är dock väldigt ansträngande när varje dag blir en dragkamp mellan hennes och min vilja, på allt annat som är jobbigt. Hur som, efter flertalet allvarliga samtal om att detta påverkar inte bara hennes utan även min förmåga att bedriva denna studie verkar detta sakta men säkert sjunka in. Dessutom har denna första dag i Ving Quang och diskussioner med mina med SGS-kamrater avslöjat att jag inte är ensam om att känna denna frustration. Partnerskapet har visat sig problematiskt i majoriteten av fallen och alla tycks stå inför exakt samma problem i denna arbetsrelation, som det faktiskt är. När jag tänker efter kanske det är här grunden till problemet ligger - vi är här för att bedriva seriösa studier och ser på vår relation proffesionellt medans de troligtvis förväntat sig någonsorts kompisrelation. Jag ser en sådan relation som en sjysst bonus, men jag har främst pallrat mig till andra sidan jorden för att bedriva ett forskningsarbete till grund för en eventuell akademisk karriär…

Det kommer en längre och mer detaljerad uppdatering om vad jag har haft för mig och hur jag bor om några dagar. Till dess kan jag i alla fall delge er att dessa sötnosar bor under mitt hus och är ett av mina glädjeämnen i den karga vardagen i bergen! Nu ska jag lägga mig och sova för att samla energi till en hel dag imorgon där grunden ska börja läggas för min forskningsdesign. 

Så blev det äntligen dags att bege sig till det ”stora vattenfallet” Kuang Si, vilket jag har längtat och drömt efter sen i november när jag köpte flygbiljetten till Vietnam. Jag har varit sugen på att besöka Laos en längre tid då alla jag känner som besökt landet talat så varmt om det, men det var först när jag satt hemma och googlade och av en slump fann dessa vattenfall som jag tog beslutet att viga min Tet-ledighet åt att besöka dem. Hur som helst, nu var det alltså dags att göra denna dröm till verklighet!
   Innan jag delar med mig av denna upplevelse måste jag först delge er början av denna dag, då den var ganska märklig. Vi gick upp i tid för att hinna bort till vattenfallen, som ligger 45-60 minuters Tuk-tukfärd utan för stan, men innan vi begav oss skulle vi få i oss lite frukost. När vi kommer ut till rummet, som simultant verkar som reception, lobby och matsal, för att äta frukosten som serveras varje morgon är ingenting sig likt. Alla möbler är borta och golvet täcks nu av mattor. Mitt i rummet står någon sorts altare och längst väggarna sitter gulklädda buddistmunkar. Rummet är i övrigt fyllt av människor jag aldrig sätt innan och de påminner inte alls om de vanliga frukostgästerna bestående av västerländska resande. Jag blir stående och känner mig aningen förvirrad i några sekunder tills ägaren Tien dyker upp och jag kan fråga henne vad som pågår. Hon svarar; ”It’s okey! We are thanking for the good luck we had when the hostel didn’t burn down! You should eat with us!” sedan försvinner hon. Jaha, tänker jag, vad gör vi nu då? Till min lättnad dyker en annan hostelgäst upp som troligtvis känt av förvirringen och förklarar att frukosten är utomhus. Så vi slår oss ner på gatan för att äta en mycket trevlig frukost utomhus i det laotiska morgonljuset. Inne på hostelet har sällskapet börjat sjunga något tillsammans, vilket påminner om böner, och dragit ett snöre runt lokalen. När vi sedan ska gå för att hitta en tuktuk villig att ta oss till vattenfallen till ett rimligt pris dyker Tien upp igen. Vid det här laget har det dukats upp mat i partytälten på gatan som tillhör tacksägelse-sällskapet, och hon ber oss slå oss ner med dem. Detta känns väldigt konstigt eftersom ingen annan västerlänning sitter där och vi vet liksom inte riktigt hur vi ska bete oss. Ingen av maten ser heller vegetarisk ut och det känns ju konstigt att sätta sig ner för att äta och sen inte äta. Samtidigt misstänker vi att hon vill ha just oss där därför att vi är bland de enda gäster kvar som var med när det brann, och känner oss därmed lite tvungna. Efter en stunds resonerande beslutar vi oss dock för att återuppta vår ursprungliga plan till vattenfallen, och Tien säger att det är inga problem.
   Inne i centrum lyckas vi sluta upp med ett gäng andra resande som också vill till vattenfallen och lyckas där med fixa en bra deal med en tuktuk-förare. Obs! Tuktuk innebär inte samma sak här som på andra ställen i Asien utan är istället ombyggda mopeder eller små flakbilar. Det finns vidare inga taxibilar, så det är tuktukarna som gäller här. Den långa färden bort mot vattenfallen var mindre kul än jag förväntat mig. Istället för att vara idylliskt och ge mig en chans att se mig omkring blir jag istället aningen åksjuk av alla krökar och svängar färden innebär. Mitt i allt gav mig tuktuk-föraren i alla fall lite andrum, för vi var tvunga att stanna och tanka.

Väl på plats gör vi upp med tuktuk-chauffören om att återses kl 16 och vi och våra medresenärer skingras. Vi börjar utflykten med att besöka ett björnreservat. Reservatet har öppnats för att ta hand om björnar som varit en del av den illegala handeln av asiatiska svartbjörnar. Handeln med björnarna har lite olika syften; en del säljer rätt och slät hela björnen, medans andra tillfånga tar dem för att i princip tortera dem för att sälja deras galla då den används i traditionell medicin (men kan ersättas med växter som dessutom visat sig verka bättre). Björnarna i reservatet såg ut att må bra och klättrade livligt runt och busade med varandra. 

   Efter reservatet traskade vi en kort stund på en djungel stig och nåddes snabbt av en vy som var mer än vi förväntat oss - bilder på internet gör helt enkelt inte dessa scener rättvisa. Ju längre in vi kom i djungeln och ju mer av vattenfallen vi såg kom vi att inse vilket paradis vi hamnat i! Samtidigt kunde vi förstå vår guides utlåtande dagen innan lite mer; om dessa vattenfall inte var i sin fulla glans på grund av torrperioden kunde säkerligen även de mindre varit ännu mer spektakulära. Som ni säkert förstår var det inte bara vi som nyfiket rest till denna plats för att beskåda dess skönhet; stället kryllade av turister. Det drog ner charmen en aning, men samtidigt är det något en kan leva med för platsens skönhet var oslagbar. Vi hade ju samtidigt inte kommit dit om det inte varit för turismen.

Bad blev det inte tal om för mig - jag hade börjat känna mig hängig igen och vattnet var iskallt. Det började värka i fötterna bara jag vadade runt i vattnet, men detta var inget som hindrade Frida och Maria som istället svingade sig i vattnet från en lian. Det var ganska underhållande att studera besökarna som skulle ta sig an detta; för att komma ut till lianen (som egentligen var ett fast knutet rep) var du tvungen att gå ut på en hal och smal trädstam. Längst ute på trädstammen var du tvungen att med hjälp av en pinne fånga in detta rep, för att sedan lämna pinnen till personen näst i kön. Sen kunde du svinga dig ut och hoppa i, vilket beskådades av en stor skara människor som avvarade ljudeffekter som ”åååååhhhh!” när någon voltade i, eller ”aaaaaaajjjj” när någon inte vågade släppa repet vilket resulterade i att de svingades tillbaka in i trädstammen.

 

 

   Tiden flög förbi även vid detta vattenfall och vi påbörjad vägen hemåt. På plats på hostelet igen visade det sig att snöret tacksägelse-sällskapet hängt upp tidigare på morgonen hängde kvar. Förhoppningvis ger detta tacksamhets visande oss nog med tur för att inget mer tråkigt ska hända innan vår avresa tillbaka till Hanoi på fredag.
   För övrigt kan jag även berätta att jag idag, två gånger faktiskt, köpt mig en fantastisk smörgås. Den var alltså så god att jag efter att ha ätit den första 6timmar senare var tvungen att köpa en till. Smörgåsen var fylld av fantastisk tofu (den var så sjukt smakrik och god att den måste varit marinerad på något himmelskt sätt), hamburgerost, avokado, majonäs, gurka, massvis med tomat, sallad och chilisås. Chilisåsen var en gissning från min sida - jag brukar inte alls gilla den asiatiska sötsura chilisåsen men när de frågade om jag ville ha den tänkte jag; lika bra att prova! Och det var tur jag gjorde det för smakkombon var fantastiskt. Så nu har jag ett mycket gott, och enkelt, recept att ta med mig hem på utmärkt picknick mat!

Ps. Denna smörgås kan jag i efterhand förtälja åsamkade mig viss skada. Jag skulle fortsatt att följa alla turistråd om att inte äta råa grönsaker, då de oftast är sköljda i kranvatten. Aja, det var värt det! Ds.

Laos har visat sig även ha bra sidor - som vattenfall, vackra vyer och elefanter. Och dessa har vi ägnat vi de senaste dagarna åt. Vi befinner oss alltså i staden Laung Prabang och inte långt här i från ligger två vattenfall; Kuang Si och Tad Sae. Vi valde att först besöka ”det lilla” vattenfallet Tad Sae och i anknytning till detta även rida elefanter, åka zipline samt avsluta dagen med att paddla tillbaka på floden Mae Kok. Vi valde att göra detta genom en resebyrå och fick därför även med oss en guide. Denna dag startade med att vi blev upplockade på hostelet för att ta en kortare biltur ut på vad som kan beskrivas som landet. Efter att vi hoppat av gick vi ner för en liten grusväg och så fort vägen tog slut mötes vi av en vacker vy över floden Mae Kok. Efter att ha njutit av denna och tystnaden en liten stund småpratade vi lite med vår guide, Nod. Det faktum att han sedan vi hoppat ur bilen burit på en sopkvast blev ett perfekt samtalsämne att öppna med tyckte vi, så vi frågade helt enkelt vad den skulle brukas till på vår utflykt. Han såg förvånat på oss och upplyste oss sedan om att; ”It’s for cleaning your home”. Redan här kunde vi konstatera att han antingen inte hade så höga tankar om vårt intellekt alternativt trodde att vi var så rika att vi hade städhjälp och därmed aldrig sett en kvast. Hur som, plötsligt dyker en båt upp som ska ta oss över flodbädden över till andra sidan där elefanterna väntade.

 

Vi upplystes om att elefanterna var indiska och hade det bättre nu förtiden då de slapp bära runt på tunga trästockar, vilket de gjort innan de gav sig in i turistnäringen. Vidare fick vi även veta att elefanterna vi skulle rida på var 45 år gamla. Vi uppmanades att lära oss kommandon nedskriva på en tavla, vilka vi sedan skulle använda för att styra elefanterna. Detta visade sig enklare sagt än gjort och det enda kommandot jag la på minnet var ”Toy” vilket betydde ”backa”. Denna tavla med kommandon gjorde mig aningen nervös; inte skulle de väl släppa iväg oss på egen hand med elefanterna?! När vi så kom bort till elefanterna stod de och åt frukost bestående av diverse växter jag inte kan placera. Så nära inpå elefanterna fylldes jag av en vördnad inför dessa magnifika (och kolossala) djur. Viss rädsla infann sig även. Guiden frågade glatt vem av oss om skulle styra genom att sitta på elefanternas nacke, men jag och Maria avböjde vänligt och bestämt och slog oss istället ner på djurets rygg. Så fort vi slagit oss ner började elefanten gå och jag drabbades återigen av nervositeten för att vi skulle lämnas ensamma med dessa djur. Jag behövde dock inte befinna mig i detta otrygga tillstånd länge - som från ingen stans hade en av elefantvårdarna svingats sig upp på elefantens nacke. Lugn igen vände jag mig om för att se hur det gått för Frida som fått en egen elefant. Frida kände tydligen inte den rädsla jag känt, för när jag såg henne hade hon bekvämt placerat sig själv på elefantens nacke och tagit ledningen. Sen bar det av på en sakta lunk ner mot vattnet. Nere vid vattnet säger en av elefantförarna till Frida; photo? Och Frida räcker honom sin kamera. Det visade sig då att denne laoitier hade passion för mer saker än elefanter - han verkade älska att fotografera också. Kreativt klickande han loss från olika positioner och vinklar, och la sig vid ett tillfälle under elefanten för att få en bild på dennas mun. Vi det här laget hade all min rädsla lagt sig så när vår elefantskötare frågade om jag ville styra tog jag chansen och vi bytte plats - jag gled fram till elefantens nacke och han inrättade sig bekvämt bredvid Maria på bänken. Jag kan dock inte säga att jag var någon hejare på att styra elefanter - elefanten gjorde ingenting jag bad den om, men det var kul ändå! Vidare kan jag även meddela att elefanter är ganska håriga på huvudet och nacken. Dessa hårstrån kändes som borststrån, så jag var ganska glad över att ha på mig långbyxor.

 

Efter elefanterna begav vi oss med bil bort till vattenfallet. Vår guide meddelade skeptiskt under färden att ”the waterfall not so beautiful now because of dryseason”. På plats kunde vi inte riktigt hålla med honom då det var otroligt vackert med det kristallklara vattnet och den frodiga djungel vegetationen som omgärdade det! Att dessutom få avnjuta vyerna uppifrån, när vi svischade fram från trädkronorna till trädkrona med ziplinenen, var pricken över i:et.

 

   Timmarna vid vattenfallet flög förbi och plötsligt var det dags att bege oss tillbaka till Laung Prabang. Vi valde att avsluta denna trevliga dag med att ta oss tillbaka vattenvägen via floden Z. Så efter ziplineingen tog vi oss an nästa äventyr; att paddla de 1,5 milen hem. Flodfärden bjöd även den på vackra vyer och jag njöt till fulla drag av tystnaden och ron som aldrig infinner sig i Hanoi. Turen gav mig även tid att bekräfta morgonens antagande; guiden måste trott att vi var aningen dumma. Han levererade självklarhet efter självklarhet, som när vi passerade en fiskare med ett fiskenät i handen och han sa; ”This man uses this net for fishing - he is a fishermen!”. Jag skrattade lite för mig själv och tänkte att det där med första intryck stämmer; du har bara en chans. Vi skulle inte frågat om kvasten, som senare visade sig vara en del av en leverans till elefantstället. Jaja, vad gör det att han tror att vi var tröga? Vi hade i alla fall en underbar dag, även om den resulterat i en del blåsor, skavsår och blåmärken av den fysiska ansträningen.

 

 

Efter några dagar i Laos kom så vardagen och polisstationen öppnade. Väl på plats visade det sig att det fanns två sorters polis; polisen och turistpolisen. Även denna gång fick vi så väl eskort som hjälp på polisstationen, men det visade sig i det långa loppet inte hjälpa. Eftersom jag skriver till er i efterhand så kan jag berätta detta ur retrospektiv - polisanmälan gjorde mer skada än nytta. Vid första besöket på polisstationen fick Maria och Frida beskedet om att deras polisanmälan skulle sändas till vårt hostel om ett par dagar. Det här hände aldrig. Så vi fick bege oss till polisstationen igen och denna gång var det Tien (ägaren av hostelet) som följde med. Vår tredje kontakt med polisen satte allt i nytt sken; polisen krävde Tien på 1500 dollar för att en skriftlig polisanmälan skulle göras. Då detta är extremt mycket pengar, även för ett korrumperat rättsväsende, visste vi inte riktigt hur vi skulle bära oss åt för försäkringsbolaget krävde ju polisanmälan som intyg på att branden och stölden skett, men frågan var om det var värt att samtidigt ruinera Tien. Tack och lov fick vi tag i det svenska polisväsendet som berättade att de hört samma historia 1000 gånger tidigare och de avrådde oss istället från att ha kontakt med den lokala polisen och istället göra en svensk polisanmälan. Lättade över detta besked firade vi med lunch tillsammans med hostelpersonalen! Lunchen hann bli något av en vana innan vi åkte, och det var mysigt att få dela dessa stunder med de härligaste av människor som vi passade på att bjuda på svenska kakor från "The Swedish Bakery". Bullar och morotskaka gick hem, men dammsugarna meddelade de var på tok för söta!

Eftermiddagen vår tredje dag i Luang Prabang spenderade vi i äkta turistanda. Vi besökte National Museet, som tidigare verkat som residens åt den Laotiska Kungafamiljen, vilket var utsökt! Palatset var utsmyckat med fantastiska guld och mosaik-dekorationer som gnistrade i solen. Dessvärre fick vi inte fota inomhus, så ni får hålla tillgodo med dessa bilder utifrån.

 

Efter museet begav vi oss upp till ett tempel på en kulle för att avnjuta utsikten och solnedgången. Svenskar som vi är begav vi oss i tid för att få bra platser och riktigt kunna njuta. Vägen upp var dock lite kämpig i den 34-gradiga värmen. På vägen upp stötte vi på dessa små burar med fåglar i, och vi kunde inte förstå varför detta djurplågeri ägde rum. Än mindre kunde vi förstå varför så många turister köpte dessa levande småfåglar i bur!

 

 

Väl uppe kom vi till insikt med vilken oas vi hamnat i. Grönskan och bergen omgärdade staden vi befann oss i och sträckte sig så långt ögat kunde nå. Vi kom även tillklarhet med varför folk köpte småfåglar i bur - de släpptes ur på kullens topp för att bringa tur. Detta gjorde dock inte handlingen mindre självisk eller grym. Denna pojke, exempelvis, framstod som om han inte hade någon respekt för djur eller deras liv. Det var grymt att se på när han skakade och svängde buren och de stackars små fåglarna där i. Jag blev faktiskt överraskad att de lyckats hålla sig i liv under hans obarmhärtiga behandling, men när han öppnade buren flög de faktiskt ut. Dock mot en säker död eftersom dessa fåglar inte är vana vid den hårda verkligheten…

 

 

Dessvärre är inte alla turister lika förutseende eller respektfulla som oss. I takt med att solnedgången närmade sig fylldes stället på folk, och stämningen gick från att vara lugn och fridfull till att bli hektisk och jobbig. Och riktigt irriterande. Som detta par som inte visade någon som helst hänsyn och ställde sig upp och täckte vår (och flera andras) sikt.

 

 

När irritationen lagt sig traskade vi ner för alla trappor och försvann i myllret nattmarknaden utgör. Här kan du fynda allt möjligt - från harembyxor till orm-whiskey. Vi passade även på att sjunka in ytterligare i semesterkänslan med nutella-och-banan-creeps.

 

 

Nu har semestern börjat ta sig. Vi har solat och badat och hunnit skaffa nya vänner. Som den självgoda brandmannen, Kate från staterna som lärt oss nya kortspel och en konstant påverkad Laotisk kvinna som inte vet var de svenska integritetsgränserna går. 

 

Dock var det ganska skönt att efter all kaos liksom bli vägled - brandmannen introducerade oss exempelvis för en väldigt trevlig kulinarisk upplevelse; matgatan. Här kan du äta fantastisk mat till oslagbara priser! För 8kr har vi varje kväll avnjutit buffe med allt från heta nudlar, kryddigt ris, smaskig tofu och knapriga grönsaker.

Det är även ett väldigt bra ställe att socialisera på - här träffade bland annat den 49åriga amerikanen Glen Washington som delade med sig av sina spännande erfarenheter av att arbeta som engelskalärare i Kina. Vidare kunde han även dela med sig av den negativ särbehandling och diskriminering svarta får utstå i Asien. Han har bland annat blivit nekad rum på flera hotel enbart på grund av sin hudfärg.
   Den egocentriske brandmannen med hybris tog oss även med till en super trevlig bar; Utopia, vid Mekongflodens strandkant. Här drack vi gigantiska öl som såg absurda ut i våra små händer. Vidare kunde vi även i socialantropologisk anda granska det hungriga sociala spelet mellan ensamma resande. Det var väldigt intressant att granska hur 5 väldigt olika killar cirkulerade som gamar runt två oskuldsfulla små tjejer á 18år cirka. Mest spännande är dock att vi gjorde vårt bästa för att skydda dessa tjejer genom att delge dem vår införskaffade kunskap om dessa personers duschbagness - men det hjälpte inte. De tyckte bara att allt de gjorde var ”awesome” hela tiden. Hur som, eftersom allt här stänger runt 23 snåret tog vi sedan en tuktuk till det enda stället en kan hänga på runt småtimmarna - en bowlinghall. Denna upplevelse var bisarr. Först åkte vi tuktuk i en evighet ut på vishan, för att sedan mötas av en bowlinghall flödandes i lysrörsljus. Stämningen påminde om ett högstadie-disco. Vi som hade sett fram emot att dansa fick helt enkelt finna oss i att bowling stod högre upp på schemat. Ytterligare ett antiklimax var att det inte fanns en enda tillgänglig bowlingbana så vi fick ägna oss åt att kolla på. Efter ca 30 minuter tröttnade vi på att stå och glo samt oväsendet av bowlingkänglor blandat med desperata människors röster som försökte överrösta skramlet, så vi åkte hem.

Hej. Den senaste tidens tystnad och frånvaro från min sida har en förklaring. Jag har så himla gärna velat uppdatera er, men på grund av vissa (snart beskriva) omständigheter har tystnaden tvingats på mig. Den 31 januari kl 14.00 anlände jag, Frida och Maria till det förlovade landet Laos. Redan på flygplatsen får vi ett bra intryck då grönska, vattendrag och berg omgärdar landningsbanan och sträcker sig så långt ögat kan nå.

 Det positiva intrycket håller i sig då både visumansökan och taxifärden från flygplatsen till hostelet går relativt snabbt och smärtfritt. Dock har jag vid det här laget blivit väldigt förkyld. Förkylningen i kombination med sviterna efter Tet-firandet dagen innan gör att jag känner mig ganska tagen och utmattad. Därför ser jag bara till att få i mig lite mat innan jag beger mig tillbaka till hostelet för att samla kraft för att orka utforska staden nästkommande dagar. Frida och Maria svänger förbi hostelet efter en stund, för att se hur det är med dig och fräscha till sig lite, men beger sig sedan ut igen för att besöka den omtalade nattmarknaden. Jag stannar kvar för att sova lite till. Det är nu tumultet startar. Ca 8.30 väcks jag av ett frenetiskt och högljutt bankande på dörren. Yrvaken sätter jag mig upp i sängen och förstår inte vad som händer - de kan väl inte vilja komma in och städa nu? Plötsligt slås dörren upp och hostelägaren tillsammans med en västerländsk ung man står i dörren och gormar, och det tar mig en stund att förstå vad de egentligen säger. Sen blir jag iskall i hela kroppen när deras ord sjunker in; det brinner i huset in till. De säger åt mig att samla ihop mina saker, men det är kolsvart för strömmen har gått. Jag får tag i min kamera och använder blixten som ficklampa. Då jag nyligen anlänt och inte hunnit packa upp i princip något ur ryggsägen slänger jag upp denna på axeln och springer ut på gatan. Så fort jag kommer utanför dörren till vårt rum ser jag och känner såväl värmen från elden som röken. Jag springer snabbt ut och väl ute på gatan ser jag det övertända huset 5m ifrån vårt eget. På gatan slår det mig att jag inte fått med mig våra pass. Då ett stenhus ligger mellan vårt hus och det som brinner beslutar jag mig för att jag har tid att snabbt springa in och hämta passen. Jag ber en hostelgäst vakta min ryggsäck och springer in igen. Den här gången glömmer jag kameran, så jag får gå in i mörkret utan ljus. Jag fumlar mig fram och får tag på Fridas lilla ryggsäck, öppnar den och slänger i allt som finns i vårt värdeskåp och hinner även få med mig mina kängor. Sedan springer jag ut. Väl ute på gatan ser jag över vad jag fått med mig och beslutar mig för att göra en sista runda för att få ut även Fridas och Marias saker, men denna andra gång låter de mig inte springa in igen. Så väntan börjar. Jag försöker få tag på Frida och Maria, men ingen av dem svarar varken på sms eller samtal. Gatorna har vid det här laget fyllts av nyfikna och tillsammans ser vi det första övertända huset brinna ner. Alla frågar sig vart brandkåren är, och när de väl anländer har det första huset jämnats med grunden och elden har spridit sig till det hus vårt vandrarhem sitter ihop med. Värmen och röken sticker och svider och vi får order om att förflytta oss längre bort från elden. Vid det här laget är jag panikslagen och går så pass långt bort så att jag slipper se eländet. Dock kan jag inte gå för långt borta så att Frida och Maria ändå kan se mig när de återvänder. Så jag slår mig ner och börjar nu undersöka vad jag fått med mig, i ett desperat försök att fördriva tiden. Då inser jag att även om jag fått med mig både min, Fridas och Marias magväskor så har jag bara fått med mig mitt och Fridas pass. Paniken och ångesten blossar upp igen, och vid det här laget har jag även kommit till insikten att om de inte väckt mig hade jag kunnat brinna inne. Elden fortsätter att härja och jag är övertygad om att även vandrarhemmet snart är ett tomt skelett av sten. Plötsligt ropar någon mitt namn, och jag ser till min lättnad Frida och Maria. Jag berättar vad som hänt och tillsammans går vi tillbaka för att uppdatera oss om läget. Till vår lättnad är det några om håller på att bära ut bagage från vandrarhemmet (yes, vi kommer nödvändigtvis inte förlora allt!) och Maria får springa in för att hämta sitt pass. Vid det här laget har jag även hunnit komma på att jag sitter på min pannlampa och vi får ljus. Maria kommer ut och får med sig sin väska och pass, men all hennes och Fridas elektronik är borta. Snart kommer en man med Fridas väska. Vi får syn på en tjej som arbetar på hostelet som sitter på en gigantisk hög av väskor och prylar. Vi fylls av hopp om att deras elektronik ligger i denna hög, men de vägrar låta någon rota eller ta saker från högen. Detta är ju på sätt och vis bra, men det är samtidigt väldigt ångestladdat att bara kolla på högen som växer utan att veta om just deras saker ligger i denna hög. Det kommer människor från andra vandrarhem och erbjuder oss sovplats för natten, men då vi ännu inte fått tag på alla våra grejor beslutar vi oss för att vänta. Kl 1.30 ger vi upp och beger oss med de saker vi har för att försöka sova på något av de andra hostelen, men vid det här laget har alla stängt och vi irrar runt i ca 1h och knackar dörr för att finna någonstans att sova under natten. Vänligheten tycks nu har runnit av alla och vi nås konstant av samma meddelande; vi har fullt. En timme senare slås vi av total utmattning och ger upp. Vi får helt enkelt återvända till det ursprungliga hostelet. De erbjuder oss självklart sovplats, men elden är fortfarande inte helt släckt i huset bredvid och lokalen är rökfylld. Det känns helt enkelt varken tryggt eller trevligt att sova där. Då dyker tre killar upp från ett annat vandrarhem och erbjuder oss ett av sina rum (de har 2 dubbelrum på tre personer). Så vi beslutar oss för att spendera natten på en mindre ångestfyllt plats, och vår första dag i Laos avslutas ihopkurade i en dubbelsäng med ett täcke och två kuddar. 

 

Dagen efter försöker vi få rum på något annat vandrarhem, men alla är verkligen fullbokade. Desperata börjar vi kolla på dyrare alternativ, men när till och med dessa är fullbokade inser vi att vi inte har något val; det är hostel ett som gäller. Så mindre än 10h efter branden är vi tillbaka på ruta ett och får nu granska förödelsen i dagsljuset. Vatten forsar från huset intill där branden nu äntligen är släckt. Vi ser hur ägarna missmodigt petar runt i spillrorna från vad som var deras hem. Några äckliga turister dyker upp och försöker tränga sig in i deras hus för att beskåda förödelsen, men blir bortmotade. Tien, ägaren av vårt hostel, hjälper oss genom att kontakta en laotisk man som får följa med oss till polisstationen för att anmäla elektroniken stulen. Det har nu gått upp för oss att alla inte var på plats för att hjälpa igår. När Maria rusade in på rummet efter sitt pass stötte hon på ett gäng killar utanför vårt rum som hon trodde hjälpte till att få ut bagaget, men vi har nu kommit att inse att de inte alls hjälpte till. Troligtvis utnyttjade dessa killar kaoset som uppstod med branden och stal  Marias kamera, smartphone och laptop samt Fridas laptop. Dock kan polisen på polisstation ett inte hjälpa oss utan ger oss beskedet att vi får vänta tills måndagen då den stora polisstationen öppnar. Eftersom vi kontaktat närstående i Sverige som ringt försäkringsbolag och dylikt samt meddelat att inget kan göras utan en polisanmälan på plats samt intyg på att branden ägt rum kan vi inget göra. Då elen och wifin slogs ut under branden då elledningarna smälte i värmen kan vi inte göra något annat än att vänta. Ungefär här ger vi upp. Vi åker bort till en pool och spenderar resten av dagen där och försöker bearbeta allt som hänt det senaste dygnet.