Jag har ju legat lite efter med bloggandet så de senaste inläggen har ju mest handlat om att komma ikapp. Därför ska jag idag kompensera er med ett aktuellt inlägg.
   Måndagen den 3 mars begav vi oss till staden Hue för ett så kallat ”writing retreat”. I sin enkelhet innebär det att vi begett oss ifrån Hanoi, med alla dess distraktioner, till Hue för att enbart fokusera på att skriva våra rapporter. Det har gått sådär. Flera gånger har jag bara velat lägga mig ner och bara ge upp. Bent, vår professor och kursansvarige, har flertalet gånger försökt lindra min (och flera andras ångest) genom att pedagogiskt säga: det är inte slutrapporten i sig som är det viktiga, utan processen dit! Dock har detta inte riktigt hjälpt så mycket som en hade kunnat hoppats. Ni som känner mig vet att jag är en ganska [läs: väldigt] ambitiös person och att då hamna i ett forskningsteam med en person som kunskapsmässigt och akademiskt rör sig på ett helt annat plan har varit tufft. Jag har pendlat mellan att vara extremt pedagogisk och tålmodig, och att bli så frustrerad att jag bara rest mig upp och gått. Samtidigt förstår jag att min forskningspartner även hon tycker att situation är extremt krävande, exempelvis när jag kommer och pratar om epistemologiska ställningstaganden och maktteori. Å andra sidan hade jag förväntat mig så mycket mer; när våra respektive FIS-studenter är inne på sitt sista och fjärde år av sin universitetsutbildning hade en ju förväntat sig att de skulle vara aningen mer bevandrade i metodologins och vetenskapens värld. Att behöva förklara saker som för mig och mina med SGS-studenter är så själv klara, som att en ibland måste läsa mellan raderna på var folk säger, känns så konstigt. För att ta ett exempel: många av våra intervjuade påstår sig leva totalt jämställt, samtidigt som de under samma intervju säger att kvinnor inte kan ta alla sorters beslut just för att de är kvinnor, vilket leder till att män tar alla viktiga beslut. Vidare har flera kvinnor berättat för oss hur de blivit bortgifta under sin ungdom på grund av att deras familj inte haft råd att försörja dem, vilket lett till att många av dem inte ens gått ut grundskolan eftersom de efter giftermålet förväntas ta hand om hushållet. Detta leder vidare till att de inte kan göra något annat än att ägna sig åt jordbruk, eftersom de inte har färdigheter nog att söka sig till något jobb utanför hushållet. När en, trots dessa observationer, får höra: men de SÄGER ju att de är jämställda? då blir en lite trött. Kritiskt tänkande är tydligen ingenting de lär ut i den vietnamesiska universitets världen… Nu är i vart fall denna pers över och vi [läs: jag] har hunnit producera ca 8 sidor av vår 30 sidor långa rapport. Tror dock arbetet med rapporten kommer gå så mycket lättare, och därmed fortare, när jag inte behöver ägna tid åt att förklara varenda liten detalj av vad ett akademiskt skrivande består av.

 

Hur som helst, lite trevligt har vi hunnit haft det här i Hue. Exempelvis kan jag meddela att maten varit fanatisk - Hue är tydligen känt för sin ”kryddiga” och vegetariska mat. Kryddig mat är dock inte stark mat, det innebär i princip bara att de faktiskt kryddar maten så att den smakar något. Och det är ju trevligt! Denna goda mat består för min del av bland annat av en sauterad tofu med svamp och ris och aubergine med gräddig svamp-sås. MUMS! För de köttätande har den kulinariska favoriten bestått av färska vårrullar. En kväll var de dessutom såpass modiga att de beställde in sniglar till ölen, det kvalade dock inte in på deras godast-lista. Fast inte äckligast heller, och det är ju alltid något!

Vidare har vi även hunnit besöka Imperial City och Ming Mangs grav, med andra ord sevärdheter. Det förstnämnda är något så när en kopia av Förbjudna staden i Peking, om än en sämre kopia. Eftersom Hue tidigare verkat som huvudstad i Vietnam, består ”Imperial City” av lämningar av det före detta kejserliga palatset. Under hela mitt besök där gick jag runt och tänkte på hur otroligt mycket spektakulärare allt är i Kina. Det irriterade mig något så infernaliskt att jag till och med hade svårt att njuta av lugnet platsen var insvept i. En del av irritationen, måste jag dock erkänna, ligger även i den vietnamesiska så kallade restaureringen. Det är alltså ingen restaurering i svensk bemärkelse, utan det de gör är att rämnar de gamla till grunden och sen bygger det nytt. Och det syns så mycket att det är nybyggt och inte original att en liksom blir irriterad. Varför kan de inte bara renovera istället för att förstöra?!

 

 

Ming Mang var den andra kejsaren av Ngyuen dynastin, vilken är den sista kejserliga dynastin i Vietnam. Hans grav var ett betydligt trevligare ställe att besöka än Imperial City. Beläget 1,2 mil utanför Hue stad tog vi en trevlig taxifärd dit och kunde på vägen njuta av grönskan som omgärdar staden. Dessutom hade vi lite tur på plats - troligtvis på grund av det lite sämre vädret var det knappt några andra turister på plats. Det var så fruktansvärt fridfullt och vackert, att jag nog måste säga att detta besök kvalar in på min topplista över bästa saker jag gjort i Vietnam! Dessutom var graven omgärdad av en härlig skog - vad mer kan en önska sig?! Lite tråkigt var dock att självaste graven var stängd. Det var dock ingenting att hänga läpp över, tydligen är graven bara öppen för åskadan en dag per år och det är på Ming Mangs dödsdag. 

 

Vanan trogen tänker jag även avsluta detta inlägg med lite bilder som jag inte riktigt kan placera under någon rubrik. 

 

 

En dag hade vi äran att få gå på Tay bröllop! Det är tradition för Tay att brudgummen åker hem till bruden, som bor hos sin föräldrar, och ”hämtar hem” sin nya brud. Sen blir det fest. Vi hade dock lite otur, för i vanliga fall får bröllopsgästerna följa med på denna hämtning, men eftersom bruden bodde i en annan stad var det inte möjligt för oss att delta. Därför hoppade vi direkt in i festligheterna istället, när alla formaliteter var överstökade.

 

Hemmet hos brudgummen hade dekorerats och gjorts om till festlokal. Först när vi anlände fick vi som vanligt en varsin kopp thé att dricka, och sedan fick vi gå in för att beskåda och önska bruden lycka till. När de såg mig och Johan bröt det dock ut ett hetsigt samtal och helt plötsligt blev vi visade till ett bord där både bruden och brudgummen slog sig ned. Vi fick då reda på att vi fått hedersäran att få äta och dricka med brudparet. Brudgummen avvek dock väldigt snabbt, men bruden satt kvar länge med oss och njöt av maten som vi sett förberetts under flera dagar. Jag kunde äta en rätt för resten bestod av kött, men det gjorde inte så mycket.

 

Generellt sätt måste jag dock säga att det för mig kändes som en ganska tragisk tillställning. Redan klockan 12.00 hade många av gästerna blivit överförfriskade och var allmänt brötiga (föreställer er ca 3-tid på natten i Sverige). Karaoken hade även den gått på, så vårt samtal med bruden kantades av falsksång. Vi fick även veta att bruden bara var 19år gammal. Runt kl 12.30 fick vi fly tillställningen för då hade en berusad man blivit för otrevlig på grund av att vi inte ville dricka mer med honom - det hjälpte inte att förklara att vi var därför att ”jobba” med vår studie och därför inte kunde dricka mer så tidigt på dagen. Innan vi flydde fick vi dock ta en sväng förbi notarien som noterade vår brudgåva och tog våra namn.

   Efter det följde en intensiv dag av intervjuer, följt av middag hos vår granne Mrs Ming. Vi gav henne bilden hon önskat, som vi skrivit ut under tiden i Ving Quang, men hon var inte helt nöjd eftersom hennes skärp såg för ljusblått ut. Jag försökte förklara att bilderna inte sett ut så i min dator utan att det var de som skrev ut dem som gjort så, av någon anledning. Då bara skrattade hon. Denna kväll var även hennes man, Mr Ming, hemma. Vi fick reda på att han var schaman, men en tystlåtnare person får en tyvärr leta efter. Han ville inte berätta något om schamanismen, och den enda fråga jag egentligen fick svar på var att kvinnor inte kunde bli schamaner. Efter detta svar återgick han demonstrativt till sin pipa, och vi satte igång med maten.

 

Efter middagen hos Ida och uppsamlingen i ”stan” så var det så dags att bege sig den branta vägen hem för ytterligare en avskedsmiddag tillsammans med vår värdfamilj. Det brukar vara jobbigt att gå hem eftersom det innebär en 30minuters promenad i ständig brant uppförsbacke, men med risvin, öl och festmåltidsmat i magen var det snäppet jobbigare än vanligt. Hur som helst så kan det inte ha synts mycket på mig, för vi möte folk på vägen hem (som vanligt) som gav mig beröm för min bergsbestigning (som vanligt). Tydligen är alla här väldigt imponerade av min kondition och min fart upp för alla branta backar. Såpass imponerade att de har börjat överväga om mina ”tjocka lår” kanske inte är så feta utan snarare muskulösa. Vid det här laget var jag så himla trött på att folk klämde på mina lår och vader och skojade om min ”extrema” längd att jag kunde spy - det var ett populärt skämt- och samtalsämne vid varje middag. Så det blev en lättnad när skämtet började dö ut och ersättas av beröm.
   Hur som, på vägen hem möte vi Diem - vår 13 åriga granne. Hon gick i skolan men hjälpte ofta sina föräldrar med deras jordbruk och djurhållning. Hon var exempelvis med oss och odlade majs och ofta möte vi henne när hon var ute och vallade sina föräldrars bufflar. Vidare hjälpte hon även Mrs Ming (den äldre kvinnan jag postat bilder på tidigare) genom att göra diverse hushållssysslor samt genom att sova där de nätter hennes man var borta. Detta eftersom Mrs Ming tydligen tyckte det var obehagligt att sova helt själv i huset, vilket jag kan förstå.

 

Ungefär 10min in i måltiden kom även spriten fram. Det är väldigt svårt att inte dricka här, kan jag meddela er. För det första så ses det gemensamma drickandet som något som för personer närmare, som en sorts ritual där en visar sina vänskapliga intentioner. Sen är det ju dessutom så, precis som hemma, att folk helt enkelt slappnar av när de dricker och därför blir lättare att komma in på livet. För det tredje är det väldigt svårt att undvika drickandet för exakt alla dricker, och betydligt mer frekvent än hemma. Så när spriten kommer fram även under denna kväll blev jag inte direkt förvånad. Kan vidare även berätta att alla bränner sin egen sprit, dock på olika råvaror så som ris, manoik och majs. Hur som helst, först tar de fram en petflaska jag inte sätt innan, och så heller de bara upp till mig och min partner Thao. Sedan förklarar de att det är speciellt sprit från det nordligaste av Vietnam där de bränner spriten så att alkoholhalten ska bli extra hög och denna ville de bjuda oss på. Av artighet kunde jag ju inte göra annat än att smaka på denna ”fin dricka”, men det var inte trevligt! Det kändes som det brann i halsen och jag började så klart hosta, till allas underhållning. Det som sedan händer, när alla skrattat klart, är att de tar sin egna hembrända sprit och spär ut med. Måste dock säga att jag kände mig väldigt hedrad när till och med farmorn ville ta sig en skål med mig - jag har inte sett henne dricka en enda gång under min tid hos denna familjen. Jag hoppas därmed att jag har gjort ett bra intryck på henne!

 

 

Tack och lov var drickandet ganska snabbt överstökat och vi tog oss istället an ytterligare en fotosession i traditionella Tay-kläder. Mrs Ming skämtade dessutom till det och prövade mina glasögon. Och det kändes liksom fint att avsluta vår tid tillsammans så - skrattandes framför kameran. Eftersom de flertalet gånger bett mig visa alla bilder jag kunde av mina tidigare resor och mitt liv kändes det så kul att de nu även blivit en del av min bildsamling och därmed också mitt liv.