Jag gör ingenting annat än att sitta hemma just nu och fantisera om att springa. Och att klättra. Nu har jag i alla fall fått reda på vad som är fel med min fot – den var över- och felbelastad. Krävdes dock 3 läkarbesök (!!!) och ett ryggskott innan denna relativt enkla slutsats kunde nås. Jag blev helt enkelt för ivrig när jag väl kom igång med springandet så jag fick ont av den överbelastning jag orsakade mig själv vilket resulterade i en kommande felbelastning när jag fortsatte att pressa mig själv ännu mer. Så nu blir det till att börja om, igen. Och den här gången mjukt och försiktigt. Och med nya skor. Och det här med nya skor är ju inte en så liten grej. Det ska ju vara rätt sko som kompenserar mina tillkortakommanden. Jag har idag spenderat allt för mycket tid med att googla vilken sorts fot jag kan tänkas ha, istället för att bara åka in till stan och rådgöra med någon som vet. Har alltid varit övertygad om att jag ska ha neutrala skor, men idag vände den nya sjukgymnasten upp och ner på min värld när hon påstod att jag ska ha pronerade skor trots att jag har ett supinerande (heter det så?) steg. Världen är upp och ner. Plötsligt blev det här med skor så avgörande att jag inte längre kan nöja mig med vilka träningsskor som helst. Jag börjar förbereda mig för ett liv i träningsskor. De senaste två veckorna har inte känts bra alls - det är helt enkelt inte stiligt att komba klänning med ett par sportiga Asics med "fräcka" sportiga detaljer. Så därför blir mitt val av löparsko så mycker mer avgörande när det kan komma att utvecklas till ett långvarigt förhållande, mig och skorna emellan. Förutom det så är jag otroligt trött på mig själv överlag. Mitt hår bara hänger fult och trist och vad jag än försöker göra med det är det antingen för kort eller för långt. Allting, överlag, känns tråkigt, trist och fel. Inte bara jag utan den fula världen utanför lika så. Min dysterhet grundar sig dock, med största sannolikhet, i den konstanta smärta som strålar från ryggen ut i var enda cell i min kropp. JAG ÄR TRÖTT PÅ DET HÄR NU. Och jag är trött på mig själv som ens orkar lägga ner så mycket tid och energi på ett par skor.

I helgen blev det vårstädning, upptäcktsfärd och akutmottagning. 

Den här Tofugratängen med smak av havet rekommenderas varmt! Receptet kommer från Veganvrak. Vi körde receptet rakt upp och ner, men undantag för paprikan då vi inte hade någon hemma. Den tar ett litet tag att laga - men det är det värt för det slutgiltiga resultatet är YUM YUM YUM! Om man vill dra ner lagningstiden kan man säkerligen skippa att göra moset och bara koka ihop gratängen och servera den med kokt potatis. Barnet här hemma var lite negativ - främst mot purjolöken, men utan den försvinner helhetssmaken. Men vi vuxna säger: tummen upp! Så, smaklig måltid!

Har beslutat mig för att dra igång en liten mapp med Eko-tips i matväg. Ska försöka samla lite pärlor som jag snubblar över för att hjälpa er där ute få en grönare vardag. Så här kommer pilot-inlägget:

 

Frukt. Det är otroligt lätt hänt att man överskattar sitt fruktbehov vilket resulterar i att den hinner bli dålig innan man äter den. Men istället för att den där fula och oaptitliga kvarglömda frukten hamnar i komposten föreslår jag att ni använder den i matlagning/bakning. För frukten smakar precis lika bra trots att den ser mindre rolig ut! Här har jag använt ett aningen tilltygat päron i en ägg- och mjölkfri sockerkaka som spred lite glädje och väl behövd energi igår på vårt sena UN Women-möte. Receptet finner ni under bilderna:

Jag har råkat ut för ett moraliskt dilemma. Förra helgen hade våra grannar fest. Jag, Jakob och Signe är ganska härdade vad det gäller ljud (vi är ganska duktiga på att väsnas själva) och jag kan för min del inte riktigt påstå att jag stördes. Dessvärre hade våra grannar besvärats och inte fått lugn och ro förens kl 5.30 på söndagsmorgonen. I måndags kom de och plingade på för att be oss skriva på ett kollektivt grann-klagande mot de festande grannarna som de hade för avsikt att lämna till hyresvärden. Jag kände mig inte riktigt manad att skriva på eftersom jag dels inte upplevt festandet som överdrivet störande, dels ville jag inte bidra till något bostadsklimat där uthängande av grannar sker som potentiellt kan eskalera till en hetsjakt där alla söker fel att anmärka på hos varandra men sen hade jag även egoistiska baktankar i stil med att om de attackeras för att ha fest - vad kommer då hända om vi någon gång skulle vilja ställa till med festligheter? Men sen kom grannens argument; de hade varit där och meddelat de festande att de störde och bett dem sänka ljudnivån samt sluta hoppa i golvet så förbaskat. En timme senare hade oväsendet inte förändrats och grannarna kände då att de inte hade något annat val än att ringa störningsjouren. Störningsjouren dök upp ca 2.30 men trots det avslutades inte festligheterna förens på morgonkvisten följande dag. Dessutom har detta tydligen skett upprepade gånger (något som antingen gått oss obemärkt förbi alternativt skett innan vi flyttade hit). Och här kunde jag inte längre finna argument för att inte skriva på. Att inte avsluta festen när grannarna med barn klagar för att det håller en hel familj vakna - det är inget annat än respektlöst. Och ett sådant bostadsklimat vill jag inte bidra till heller. Så jag skrev på.
     En dag senare ringer min telefon - det visar sig vara hyresvärden. Han meddelar att klagomål framkommit om att vi spelar för hög musik. Min första tanke; så var hetsjakten igång… Hjärtat bultar frenetiskt av panik och jag tänker: nu kommer vi inte kunna göra någonting utan att den ena grannen klagar på den andre. Precis det jag fruktade har nu inträffat - Fan. Men så fortsätter hyresvärden: - Det är inte Okej att ha fest tills klockan 5.30 på morgonen när grannarna och störningsjouren bett er avsluta! Hyresvärden har alltså blandat ihop oss och tror att det är vi som haft fest. Allting reder ut sig och jag blir lugn tills han säger: - Jag ska överlämna ert brev till de festande grannarna. Något inom mig vill inte det. Jag vill inte framstå som den där jobbiga grannen som är överkänslig och tycks ha ett tråkigt liv och fyller det med att klaga på andra. Jag vill inte stöta på vederbörande grannar i trappen och få en arg blick! Men så svänger jag och blir arg på mig själv: Vad fan! De har visat sig totalt nonchalanta inför andra människor och uppenbarligen sätter de sitt eget välbefinnande framför andras. De har gjort fel och inte jag när jag protesterar mot deras respektlöshet. Om det är någon som ska ge någon en arg blick i trappuppgången så är det vi - och inte tvärtom! Men trots detta kan min pepptalk inte riktigt råda bort på obehags känslan.

 

På tal om obehags känslor ska jag om ca 3 timmar gå till doktorn. Det finns inget som skrämmer mig så mycket som läkarbesök, vilket gör att jag drar mig för dem in i det yttersta. Det här är ingen rationell rädsla som jag egentligen kan förklara, men jag tror den grundar sig i den mindervärdes känsla jag får när jag sitter där framför en auktoritär doktor som suckar och stånkar och beter sig allmänt besvärad över mitt besök. Sen är det ju det där med sprutor också - att tvingas få något främmande inkört i kroppen som gräver i ens vener... Konsekvensen av det blir hursomhelst att när jag väl söker vård har jag hunnit dra på mig flertalet åkommor. Idag ska jag dit och prata om mina allergier för att grunda inför sommarens behov av mediciner men jag måste vid det här laget även göra något åt min fot. Men det känns så himla dumt att komma dit och ba: 
- Förresten, sen är det det här med min fot också. Ja, jag har ju haft ont i 1,5 månad nu (!) och det går liksom inte över så nu har jag helt slutat träna och sen drar jag mig för att gå ut för jag får ont så fort jag sätter på mig skor… 
Inte nog med att det känns idiotiskt att förklara - jag är dessutom livrädd för att den inte kommer vara ett dugg svullen eller göra ont när jag väl kommer dit eftersom jag idag inte belastat den. För så känns det alltid - när jag väl kommer iväg till doktorn känns allt utmärkt och så får jag skuldkänslor för att jag tar upp tid som någon annan kanske behövt tusengånger mer… 

 

 Summa summarum: livet går upp och ner och just nu känns det som det går mer ner än upp.

En gång i tiden hade jag en dröm om att flytta ut på landet och bli självförsörjande. Jag skulle odla all min mat själv och på så sätt stå fri från samhällets krav och måsten. Delar av den drömmen lever vidare - i vårt köksfönster. Där lever och frodas just nu basilika, timjan, koriander, broccoli och melon. Vi väntar dessutom ivrigt på att våra avokadokärnor ska gro så att de kan bli en del av vår grönskande köksoas.
   Det malplacerade rådjuret flyttade in hos oss för ca 3 veckor sen. Ett bedårande loppisfynd som jag har svårt att slita ögonen i från. Vissa kanske hävdar att det här med prydnadssaker är överflödigt, och det är det väl på sätt och vis, men det här objektet skänker mig glädje i den dystra tid på året vi kallar februari.

I förgår var jag och lyssnade på Bengt Brülde när han talade om moralens roll och plats i klimatproblematiken. Han behandlade under föreläsningen frågan om huruvida en lösning står att finna endast förankrad i människans moral, det vill säga uppfattning av rätt och fel, alltså om det finns eller kan skapas en etik som vägleder oss och hjälper oss att leva klimatvänligt. Han slutsats (min tolkning) var att en sådan stark vägledande moral eller etik idag inte existerar men att den kan växa fram som en konsekvens av politisk styrning mot ett ekologiskt hållbart samhälle genom ett införande av till exempel skatter och förbud. Jag kan inte annat än att hålla med honom och flertalet rapporter pekar på exakt samma sak – det saknas idag politiska incitament och styrmedel som uppmuntrar och möjliggör en sådan utveckling. Å andra sidan kom denna slutsats inte som en överraskning, utan det jag tog med mig från denna föreläsning var hans konsekventa, nästintill aggressiva, betoning på hur gråskalorna inom moralen måste skalas bort för att komma tillbukt med klimatförändringarna.

   Vi är väldigt duktiga på att argumentera oss bort från våra moraliska felsteg, för att exemplifiera använder jag här ett av Bengst egna exempel: Vi vet att det är skadligt för miljön att flyga MEN i vissa fall kan detta moraliska rättsnöre åtsidosättas. Även om det är fel att flyga kan man, för sig själv och andra, rättfärdiga sitt flygande om det till exempel är så att man ska flyga just till ett viktigt klimatmöte. Okej, tänker du. Det låter ju vettigt, MEN (det finns ett stort MEN) om ALLA jämt har men och rättfärdigande argument och man slår ihop alla de här ”undantagsfallen” blir utfallet ganska stort. Tänk bara på alla i Sverige som tar bilen istället för att cykla till jobbet på grund av personliga special och undantagsfall. Även om du upplever ditt undantagsfall som litet eftersom det kanske bara händer 2-5 gånger på år, så blir totalen av alla dina och resten av Sveriges undantagsfall ganska stora… Även ditt, och alla andras, undantagsfall går att koppla till det ökade utsläppet av växthusgaser! Det handlar alltså inte om kvantitet – ingen handling som bidrar till klimatförändringar är oväsentlig för det är totalen av allas handlingar som lett oss dit vi är idag!

   Det här leder oss utsökt in på nästa tanke som jag uppmärksammade under föreläsningen – ”Men alla andra gör ju så, det spelar ingen roll vad lilla jag gör?” Eller ”Men om alla andra gör ju så och då kan ju jag lika gärna göra samma sak! Varför ska jag kämpa på och cykla när alla andra har det bekvämt i sina bilar?!” Återigen, samma argument som ovan! Det lilla du gör spelar visst roll för det är en del av en helhet – vare sig du vill det eller inte. Och om alla andra är dumma – föregå med gott exempel och förklara för dessa människor varför deras beteende är skadligt. Skadligt inte bara för dig och mig utan även för kommande generationer! Se det som en utmaning att få andra att agera lika bra som du och var stolt över dig själv och det ansvar du tar för miljön som även är av godo för andra!

 

Nu får det vara nog med detta för idag för jag ska iväg. Inom kort kommer en (förhoppningsvis) motiverande och inspirerande text om köttet och mejeriprodukternas roll i miljödramat. För jag kom även till en självinsikt under denna föreläsning: jag själv har blivit trött på att predika och kommit att nöja mig med att ”Aja, jag gör så rätt jag kan iaf”. Men jag kan inte nöja mig med det för då gör jag inte Allt jag kan för att bidra till en hållbar utveckling. Så ut med den förslöade Tanja som inte orkat övertyga och in med den mer radikala och drivna! På återseende!

På jobbet igår ekade samma fruktansvärda mening i mitt huvud: Arbeit macht frei. Om och om igen refererade jag i mitt huvud till denna paroll som prytt ingången till förintelseläger. Jag påstår inte att mitt arbete på lagret går att jämföra med tvångsarbete utan jag spekulerade snarare i meningens plats i dagens samhälle. Få människor jag stött på under mina anställningar är positiv inställda till sina jobb och utför dem med glädje och passion. Majoriteten av mina nuvarande och forna arbetskamrater ser snarare på sina arbeten som ett nödvändigt ont. Något man bara måste ta sig igenom så gott som varje dag för att öppna möjligheter- som om arbetet är nyckeln till frihetens dörr. De släpar sig dit, släpar sig igenom arbetesdagen och sedan släpar de sig hem. De har sedan länge slutat lägga ner någon själ i arbetet utan utför det snarare slentrian mässigt. Och det är här liknelsen kommer in. Varför står människor ut med att spendera 1808 timmar av sina 8760 timmar per år, det vill säga ungefär 20 % av sin tid*, med att göra något de inte tycker om? Är det på grund av den hägrande lönen som blir som någonsorts förlösning? Att man liksom biter ihop och tänker: Snart kommer lönen och då kan jag göra något trevligt. Eller är arbetet helt enkelt ett måste för att hålla sig flytande? En brist på valmöjlighet, så att säga. För utan arbete kan vi inte ens förse oss med våra basala behov så som mat och husrum. Vi är beroende av arbete, eller snarare, pengar. Och så tror vi att vi genom arbete och de pengar det inbringar att vi såsmåningom kan nå ”Det goda livet”. Men vad är det goda livet? En större lägenhet och fler saker? Solsemester på andra sidan jorden? Eller frihet? Och vilken frihet i sådant fall? Frihet att välja fritt på butikernas hyllor? Frihet att välja hur man ska disponera sin tid? Jag tror vi måste stanna upp och se vad det egentligen är vi jagar – vad vi rusar igenom livet för att nå.

Antropologen Marshall Sahlins har påvisat relationen mellan avancerade försörjningsteknologier och minskad fritid; det vill säga att i takt med utveckling ökar även arbetstiden med resultatet att fritiden minskar. I samband med denna insikt kom han även att kalla jägar- och samlarsamhället för ”det ursprungliga överflödsamhället” eftersom de, i genomsnitt, endast spenderar ca 3h/dag för att införskaffa sig sitt dagliga levebröd vilket kan jämföras med våra 8h/dag. Frågan jag ställer mig blir således: är våra bekvämligheter som införskaffas med pengar värd den tid vi förlorar? Den tid vi kunnat lägga på nära och kära? Och leder arbete, egentligen, till frihet? Samlar- och jägarfolk är sin egen man i den bemärkelsen att de är sin egen chef. Hur många av oss kan säga att vi är det? Jag vill här inte fastna i en romantisering av dessa folk - även de har det kämpigt då de är mycket mer utsatta för naturens våld. Jag vill bara påvisa på att det finns alternativ som det går att ställa vår livssituation i relation till. För min bistra slutsats är att många idag fortfarande är fast i den olycksbådande parollens ord och lever i drömmen om att arbetet någon gång, någonstans, kommer skänka oss frihet.