Hem ljuva hem.
Såhär tre dagar efter hemkomst är jag mest oerhört glad över att vara hemma. Det har varit spännande att genomföra fältstudien, men jag känner inte riktigt att det i slutändan blev som jag tänkt mig. Visst, jag har fått bra övning inför uppsatsskrivandet i form av praktisk erfarenhet av att tillämpa forskningsmetodik och analys samt att presentera mina resultat i text efter akademisk praxis. Samtidigt hade jag förväntat mig så mycket mer. Som samarbete och utbyte. Min upplevelse av denna kurs kan inte ens liknas vid det utbyte som utlovades utan snarare ser jag det som en envägsutdelning; jag har delat med mig av min kunskap och i princip inte fått något tillbaka. Jag hade verkligen sett framemot att få sila vårt insamlade forskningsmaterial genom våra två olika kulturella filter och sedan sätta dessa två tolkningar i relation till varandra. Min förhoppning var att detta skulle leda till spännande diskussioner som skulle vidga mitt synfält och öppna upp för nya perspektiv. Och generera intressanta resultat. Men när bara den ena parten har ett utvecklat akademiskt kritiskt ramverk att luta sig tillbaka mot blir diskussioner svårt. Likaså ett utbyte. Jag hade kunnat köpa att dra ett större lass till den slutgiltiga rapporten, men att få dra hela lasset själv… Det hade jag inte väntat mig av detta så kallade ”samarbete”. Kursen har snarare än ett samarbete känts som en enda lång prövning av mitt tålamod och min viljekraft; hur mycket motstånd och problem klarar jag innan jag viker mig? Mycket, tydligen, för rapporten blev ju trots allt skriven och inlämnad i tid. Av detta har jag väl i och för sig lärt mig att flexibilitet är A och O under fältstudier i dessa kontexter. Det, och kreativt problemlösande. Men återigen har jag fått möta dessa hinder på egen hand och tillråga på allt dessutom behövt muntra upp och engagera en partner som gång på gång blev nedslagen av de svårigheter vi mötte. Vidare hade jag ju inte väntat mig att jag skulle få behöva spendera tid och energi på att argumentera för att vi INTE skulle kopiera stycken ur andras texter [läs: plagiera]. Tja, jag är nog allt lite besviken. Det kan inte jag inte förneka! Men, förhoppningsvis kommer jag väl om ett tag se tillbaka på fältarbetet med lite distans och uppskatta det på ett sätt som förtillfället inte är möjligt. Till dess njuter jag av att vara hemma och att ha lämnat det bakom mig.
Sverige ja. Äntligen! Mötes av världens bäst välkomst kommittee på Landvetter beståendes av Jakob, mamma och lillebror Theo. Dock får jag inte många lugna stunder här heller. Ganska exakt 7 timmar efter att jag satt min fot på svensk mark fick vi pallra oss iväg till ett Odlarföreningsmöte, men det var det värt! Nu är vi äntligen stolta innehavare av en ca 4 kvm stor jordplätt som förhoppningsvis ska bringa oss sallad, morötter och lök under sommarmånaderna. Så nu blir det till att läsa på; jag har kommit att inse hur bristfälliga mina odlingskunskaper är.
Hue.
Jag har ju legat lite efter med bloggandet så de senaste inläggen har ju mest handlat om att komma ikapp. Därför ska jag idag kompensera er med ett aktuellt inlägg.
Måndagen den 3 mars begav vi oss till staden Hue för ett så kallat ”writing retreat”. I sin enkelhet innebär det att vi begett oss ifrån Hanoi, med alla dess distraktioner, till Hue för att enbart fokusera på att skriva våra rapporter. Det har gått sådär. Flera gånger har jag bara velat lägga mig ner och bara ge upp. Bent, vår professor och kursansvarige, har flertalet gånger försökt lindra min (och flera andras ångest) genom att pedagogiskt säga: det är inte slutrapporten i sig som är det viktiga, utan processen dit! Dock har detta inte riktigt hjälpt så mycket som en hade kunnat hoppats. Ni som känner mig vet att jag är en ganska [läs: väldigt] ambitiös person och att då hamna i ett forskningsteam med en person som kunskapsmässigt och akademiskt rör sig på ett helt annat plan har varit tufft. Jag har pendlat mellan att vara extremt pedagogisk och tålmodig, och att bli så frustrerad att jag bara rest mig upp och gått. Samtidigt förstår jag att min forskningspartner även hon tycker att situation är extremt krävande, exempelvis när jag kommer och pratar om epistemologiska ställningstaganden och maktteori. Å andra sidan hade jag förväntat mig så mycket mer; när våra respektive FIS-studenter är inne på sitt sista och fjärde år av sin universitetsutbildning hade en ju förväntat sig att de skulle vara aningen mer bevandrade i metodologins och vetenskapens värld. Att behöva förklara saker som för mig och mina med SGS-studenter är så själv klara, som att en ibland måste läsa mellan raderna på var folk säger, känns så konstigt. För att ta ett exempel: många av våra intervjuade påstår sig leva totalt jämställt, samtidigt som de under samma intervju säger att kvinnor inte kan ta alla sorters beslut just för att de är kvinnor, vilket leder till att män tar alla viktiga beslut. Vidare har flera kvinnor berättat för oss hur de blivit bortgifta under sin ungdom på grund av att deras familj inte haft råd att försörja dem, vilket lett till att många av dem inte ens gått ut grundskolan eftersom de efter giftermålet förväntas ta hand om hushållet. Detta leder vidare till att de inte kan göra något annat än att ägna sig åt jordbruk, eftersom de inte har färdigheter nog att söka sig till något jobb utanför hushållet. När en, trots dessa observationer, får höra: men de SÄGER ju att de är jämställda? då blir en lite trött. Kritiskt tänkande är tydligen ingenting de lär ut i den vietnamesiska universitets världen… Nu är i vart fall denna pers över och vi [läs: jag] har hunnit producera ca 8 sidor av vår 30 sidor långa rapport. Tror dock arbetet med rapporten kommer gå så mycket lättare, och därmed fortare, när jag inte behöver ägna tid åt att förklara varenda liten detalj av vad ett akademiskt skrivande består av.
Hur som helst, lite trevligt har vi hunnit haft det här i Hue. Exempelvis kan jag meddela att maten varit fanatisk - Hue är tydligen känt för sin ”kryddiga” och vegetariska mat. Kryddig mat är dock inte stark mat, det innebär i princip bara att de faktiskt kryddar maten så att den smakar något. Och det är ju trevligt! Denna goda mat består för min del av bland annat av en sauterad tofu med svamp och ris och aubergine med gräddig svamp-sås. MUMS! För de köttätande har den kulinariska favoriten bestått av färska vårrullar. En kväll var de dessutom såpass modiga att de beställde in sniglar till ölen, det kvalade dock inte in på deras godast-lista. Fast inte äckligast heller, och det är ju alltid något!
Vidare har vi även hunnit besöka Imperial City och Ming Mangs grav, med andra ord sevärdheter. Det förstnämnda är något så när en kopia av Förbjudna staden i Peking, om än en sämre kopia. Eftersom Hue tidigare verkat som huvudstad i Vietnam, består ”Imperial City” av lämningar av det före detta kejserliga palatset. Under hela mitt besök där gick jag runt och tänkte på hur otroligt mycket spektakulärare allt är i Kina. Det irriterade mig något så infernaliskt att jag till och med hade svårt att njuta av lugnet platsen var insvept i. En del av irritationen, måste jag dock erkänna, ligger även i den vietnamesiska så kallade restaureringen. Det är alltså ingen restaurering i svensk bemärkelse, utan det de gör är att rämnar de gamla till grunden och sen bygger det nytt. Och det syns så mycket att det är nybyggt och inte original att en liksom blir irriterad. Varför kan de inte bara renovera istället för att förstöra?!
Ming Mang var den andra kejsaren av Ngyuen dynastin, vilken är den sista kejserliga dynastin i Vietnam. Hans grav var ett betydligt trevligare ställe att besöka än Imperial City. Beläget 1,2 mil utanför Hue stad tog vi en trevlig taxifärd dit och kunde på vägen njuta av grönskan som omgärdar staden. Dessutom hade vi lite tur på plats - troligtvis på grund av det lite sämre vädret var det knappt några andra turister på plats. Det var så fruktansvärt fridfullt och vackert, att jag nog måste säga att detta besök kvalar in på min topplista över bästa saker jag gjort i Vietnam! Dessutom var graven omgärdad av en härlig skog - vad mer kan en önska sig?! Lite tråkigt var dock att självaste graven var stängd. Det var dock ingenting att hänga läpp över, tydligen är graven bara öppen för åskadan en dag per år och det är på Ming Mangs dödsdag.
Sista kapitlet om bergslivet.
Bröllop.
En dag hade vi äran att få gå på Tay bröllop! Det är tradition för Tay att brudgummen åker hem till bruden, som bor hos sin föräldrar, och ”hämtar hem” sin nya brud. Sen blir det fest. Vi hade dock lite otur, för i vanliga fall får bröllopsgästerna följa med på denna hämtning, men eftersom bruden bodde i en annan stad var det inte möjligt för oss att delta. Därför hoppade vi direkt in i festligheterna istället, när alla formaliteter var överstökade.
Hemmet hos brudgummen hade dekorerats och gjorts om till festlokal. Först när vi anlände fick vi som vanligt en varsin kopp thé att dricka, och sedan fick vi gå in för att beskåda och önska bruden lycka till. När de såg mig och Johan bröt det dock ut ett hetsigt samtal och helt plötsligt blev vi visade till ett bord där både bruden och brudgummen slog sig ned. Vi fick då reda på att vi fått hedersäran att få äta och dricka med brudparet. Brudgummen avvek dock väldigt snabbt, men bruden satt kvar länge med oss och njöt av maten som vi sett förberetts under flera dagar. Jag kunde äta en rätt för resten bestod av kött, men det gjorde inte så mycket.
En vanlig dag i fält.
En dag uppe i bergen så bestämde vi oss för att prata med ledaren för Women Union i vår by. Så, det var bara att börja traska den branta vägen dit. När vi äntligen nått hennes hushåll visade det sig att hon inte var hemma, men däremot var hennes svärmor och svärfar det tillsammans med hennes två söner. Hos Tay är det vanligt att äldsta sonen stannar kvar i sina föräldrars hus när denne gift sig, och så flyttar hans fru in. Under tiden svärföräldrarna fortfarande är krya och klara är det de som tar alla beslut i hushållen. Den sociala strukturen i Tay-samhället är väldigt hierarkiskt ordnad både efter ålder och kön; de som står högst i rang är äldre män följt av äldre kvinnor. När svärföräldrarna sedan blir för gamla för att bidra till hushållet är det den äldsta sonen och hans fru som tar över beslutsmandatet, men de har även en skyldighet att se efter föräldrarna tills dess att de dör.
Hur som helst, dagen efter gjorde vi ett nytt försök och hade mer tur - idag var hon hemma. Som vanligt blev vi bjudna på varsin kopp thé (som odlas i området, för övrigt). Dock kom spritflaskan fram ganska fort, men den här gången kändes den inte lika hotfull och jobbig. Tror det berodde på att jag blev positivt överraskad; alla andra som tvingat oss att dricka, och som jag sett dricka för den delen, var män. Så när denna kvinna, ledigt, föreslår att vi ska ta oss en slurk risvin kl 11 på förmiddag kände jag - varför inte? Hon gjorde överlag ett väldigt bra intryck på mig - hon var så mycket självsäkrare än alla andra Tay kvinnor vi hittills mött. Vidare stod hon för sin åsikt och skämdes inte över den, och det är något jag beundrar. Särskilt där eftersom det inte är lika lätt att uttrycka sin ståndpunkt som hemma. Hennes nyfikenhet gjorde mig också på gott humör - ogenerat ställde hon en passa frågor som säkerligen skulle kvalificeras som av privat karaktär. Det var härligt att sitta där och så lättsamt prata med en människa rakt över kultur- och språkgränser!
Som vanligt när en har rolig försvann tiden ganska snabbt och det var dags för oss att gå vidare. Då insisterade hon på att vi skulle träffa hennes vänner, och återigen tänkte jag - varför inte? Så vi började en promenad bort mot hennes väninnas hus. Det var en väldigt trevlig promenad, för första gången i Nam Dich så lös solen på oss!
Vi fann hennes väninna ute på fältet planterandes en planta som brukades till att färga kläder. Hon var nästan klar med sitt dagsverk, och vi alla högg in för att hjälpa henne med det sista. Väl hemma hos henne var det dags för ytterligare en kopp thé följt av risvin. Ganska snart igen hade vi fallit tillbaka in i ett trevligt samtal, men även här försvann tiden allt för snabbt. Då vi under kvällen hade en middag inplanerad hos vice presidenten, som vi bara inte kunde missa, så vi fick tacka för oss och lovade att återkomma en annan dag. Så var det bara till att börja traska igen.
Sista dagen i fält - del 2.
Efter middagen hos Ida och uppsamlingen i ”stan” så var det så dags att bege sig den branta vägen hem för ytterligare en avskedsmiddag tillsammans med vår värdfamilj. Det brukar vara jobbigt att gå hem eftersom det innebär en 30minuters promenad i ständig brant uppförsbacke, men med risvin, öl och festmåltidsmat i magen var det snäppet jobbigare än vanligt. Hur som helst så kan det inte ha synts mycket på mig, för vi möte folk på vägen hem (som vanligt) som gav mig beröm för min bergsbestigning (som vanligt). Tydligen är alla här väldigt imponerade av min kondition och min fart upp för alla branta backar. Såpass imponerade att de har börjat överväga om mina ”tjocka lår” kanske inte är så feta utan snarare muskulösa. Vid det här laget var jag så himla trött på att folk klämde på mina lår och vader och skojade om min ”extrema” längd att jag kunde spy - det var ett populärt skämt- och samtalsämne vid varje middag. Så det blev en lättnad när skämtet började dö ut och ersättas av beröm.
Hur som, på vägen hem möte vi Diem - vår 13 åriga granne. Hon gick i skolan men hjälpte ofta sina föräldrar med deras jordbruk och djurhållning. Hon var exempelvis med oss och odlade majs och ofta möte vi henne när hon var ute och vallade sina föräldrars bufflar. Vidare hjälpte hon även Mrs Ming (den äldre kvinnan jag postat bilder på tidigare) genom att göra diverse hushållssysslor samt genom att sova där de nätter hennes man var borta. Detta eftersom Mrs Ming tydligen tyckte det var obehagligt att sova helt själv i huset, vilket jag kan förstå.
Ungefär 10min in i måltiden kom även spriten fram. Det är väldigt svårt att inte dricka här, kan jag meddela er. För det första så ses det gemensamma drickandet som något som för personer närmare, som en sorts ritual där en visar sina vänskapliga intentioner. Sen är det ju dessutom så, precis som hemma, att folk helt enkelt slappnar av när de dricker och därför blir lättare att komma in på livet. För det tredje är det väldigt svårt att undvika drickandet för exakt alla dricker, och betydligt mer frekvent än hemma. Så när spriten kommer fram även under denna kväll blev jag inte direkt förvånad. Kan vidare även berätta att alla bränner sin egen sprit, dock på olika råvaror så som ris, manoik och majs. Hur som helst, först tar de fram en petflaska jag inte sätt innan, och så heller de bara upp till mig och min partner Thao. Sedan förklarar de att det är speciellt sprit från det nordligaste av Vietnam där de bränner spriten så att alkoholhalten ska bli extra hög och denna ville de bjuda oss på. Av artighet kunde jag ju inte göra annat än att smaka på denna ”fin dricka”, men det var inte trevligt! Det kändes som det brann i halsen och jag började så klart hosta, till allas underhållning. Det som sedan händer, när alla skrattat klart, är att de tar sin egna hembrända sprit och spär ut med. Måste dock säga att jag kände mig väldigt hedrad när till och med farmorn ville ta sig en skål med mig - jag har inte sett henne dricka en enda gång under min tid hos denna familjen. Jag hoppas därmed att jag har gjort ett bra intryck på henne!
Avskedsmiddagen led så sakta men säkert mot sitt slut, och när alla gäster gått hem upptäcker vi att en av grisarna håller på att föda. Så min sista morgon i Nam Dich fick jag se de fem söta kultingarna som fötts under vår sista natt i bergen - det kändes nästan som någon sorts tecken. Fast på vad vet jag inte. På morgonen sa vi så vårt sista farväl till alla; Mr Hing, Phong, farmorn och alla djuren. Sedan traskade vi ner för berget med all vår packning och höll en presentation av allt vi gjort i bergen för tjänstemän på Folkets Kommitté i Nam Dich. Sen bar det så äntligen av tillbaka mot civilisationen.