Sista kapitlet om bergslivet.
Då mitt förra inlägg kändes så fruktansvärt deprimerande kommer här ett gladare inkluderande mitt favoritpar! Den här historian innehåller dock några sorgliga inslag, men generellt sätt är den trevlig! Det här paret är ganska fattiga. Att dessutom höra dem berätta hur skamsna de är över att inte kunna ge sin familj allt det den behöver gör historien ännu mer deppig och svider i mitt hjärta. Samtidigt är det fina i kråksången att de ändå är bland de varmaste och välkomnande människor jag någonsin mött! Varje gång vi besökt dem har de ställt till med fest och bjudit oss på det vegetariska de har att erbjuda, det vill säga ägg från sina höns och ris. Jag är så överväldigad över hur mycket glädje och skratt de lockat fram ur mig! Som denna dag när de kände att det var fotograferings dags. Det började med middag, så klart, med tillhörande risvin. Sedan rörde sig fotosessionen ut för att dokumentera dem tillsammans. Thao tyckte dock att de var för stela så hon fick dem att hålla i handen. Det var första gången jag såg något gift par i det här samhället vara varandra nära. Ingen här visar känslor gentemot sin respektive, vilket för mig är så himla konstigt; vad är meningen med att vara med någon när en inte får vara kär? Hur som, efter detta var det dags att posera med djuren och mitt i allt så satte sig mannen på en buffel! Väldigt spexigt! Efter det skrattade vi gott och återgick till att ha det trevligt!
Tänkte avsluta det här inlägget, och där med också kapitlet om min tid i bergen, men lite random bilder från min tid där.
Inledningen visar hur risvinsproduktionen går till, följt av en bild på proffessor Bent och hans forskningspartner och fru Thao. Sedan följer två bilder på farmorn när hon förbereder jordnötter till middagen.
Här kan ni beskåda när elden tänts. I ca en veckas tid trodde jag att dessa eldar aldrig läts brinna ut, för jag såg aldrig någon tända dem. Ack så fel jag hade! Efter det kommer en bild där vi försöker förklara hur vi "forskar" genom PRA metoder.
'
Här ser vi någon utföra underhållsarbete på elledningarna och en unge i traditionell hatt. Sen var jag tvungen att posera lite med denna utsökta banan. När jag träffade My denna dag blev jag väldigt exalterad - jag hade alltså inte träffat någon hemifrån på evigheter så jag blev väldigt glad över att kunna kommunicera obehindrat på svenska ett tag.
De här bilderna får tala för sig själva.
Det här är alltså bilderna på när vi ska lämna fältet första gången. Jag var så glad över att få komma bort lite att jag med lätta steg traskade ner för berget trots mina 18kg packning på ryggen. Som ni ser var även Johan exalterad över att få en liten paus från "lantlivet". Sista bilden visar hur en kan utrymma en buss på fler sätt en genom dörren. Så det var det. Hej då Nam Dich och hejdå vietnameiskt bergsliv!
Kommentera