Nu har semestern börjat ta sig. Vi har solat och badat och hunnit skaffa nya vänner. Som den självgoda brandmannen, Kate från staterna som lärt oss nya kortspel och en konstant påverkad Laotisk kvinna som inte vet var de svenska integritetsgränserna går. 

 

Dock var det ganska skönt att efter all kaos liksom bli vägled - brandmannen introducerade oss exempelvis för en väldigt trevlig kulinarisk upplevelse; matgatan. Här kan du äta fantastisk mat till oslagbara priser! För 8kr har vi varje kväll avnjutit buffe med allt från heta nudlar, kryddigt ris, smaskig tofu och knapriga grönsaker.

Det är även ett väldigt bra ställe att socialisera på - här träffade bland annat den 49åriga amerikanen Glen Washington som delade med sig av sina spännande erfarenheter av att arbeta som engelskalärare i Kina. Vidare kunde han även dela med sig av den negativ särbehandling och diskriminering svarta får utstå i Asien. Han har bland annat blivit nekad rum på flera hotel enbart på grund av sin hudfärg.
   Den egocentriske brandmannen med hybris tog oss även med till en super trevlig bar; Utopia, vid Mekongflodens strandkant. Här drack vi gigantiska öl som såg absurda ut i våra små händer. Vidare kunde vi även i socialantropologisk anda granska det hungriga sociala spelet mellan ensamma resande. Det var väldigt intressant att granska hur 5 väldigt olika killar cirkulerade som gamar runt två oskuldsfulla små tjejer á 18år cirka. Mest spännande är dock att vi gjorde vårt bästa för att skydda dessa tjejer genom att delge dem vår införskaffade kunskap om dessa personers duschbagness - men det hjälpte inte. De tyckte bara att allt de gjorde var ”awesome” hela tiden. Hur som, eftersom allt här stänger runt 23 snåret tog vi sedan en tuktuk till det enda stället en kan hänga på runt småtimmarna - en bowlinghall. Denna upplevelse var bisarr. Först åkte vi tuktuk i en evighet ut på vishan, för att sedan mötas av en bowlinghall flödandes i lysrörsljus. Stämningen påminde om ett högstadie-disco. Vi som hade sett fram emot att dansa fick helt enkelt finna oss i att bowling stod högre upp på schemat. Ytterligare ett antiklimax var att det inte fanns en enda tillgänglig bowlingbana så vi fick ägna oss åt att kolla på. Efter ca 30 minuter tröttnade vi på att stå och glo samt oväsendet av bowlingkänglor blandat med desperata människors röster som försökte överrösta skramlet, så vi åkte hem.