Jag bävade för att byta ut Luang Prabangs lugn och harmoni mot Hanois kaos och buller. Men,  när jag väl landat i Hanoi och satt mig i taxin blev jag istället positivt överraskad när en känsla av att ha kommit hem infann sig. Staden var dessutom lugn fortfarande efter Tet-firandet och ledigheten som ännu inte helt nått sitt slut. Ju närmare vi kom gamla stan, där vi spenderat majoriteten av vår tid i Hanoi eftersom vi bor där, desto gladare blev jag - känslan av igenkänning invaggade mig i trygghet. Att dessutom få återkomma till vandrarhemmet med badkar, wifi och värme (nätterna i Laos har varit kalla!) kändes dessutom riktigt lyxigt! Dock hann jag inte njuta av hostelrummet särskilt länge, för när jag kom åt internet visade det sig att Sebastian hört av sig och befann sig bara några meter bort. Så jag slängde bara av mig packningen och rusade bort för att möta honom och Sofie. Att träffa dem här i Hanoi kändes både konstigt och exalterande. Exalterande i bemärkelsen att äntligen få chansen att besöka det land tillammans som vi så många gånger förr diskuterat! Konstigt eftersom vi inte träffats på så länge och att när vi väl ses är det på andra sidan jorden. Livet är märkligt.