Var gång jag blir så nervös och trängd att jag maniskt biter av varje millimeter  av nagel jag har på mina fingrar och samtidigt stirrar neurotiskt ut i tomma intet gör jag vad jag kan för att få paniken att sluta. Det jag vanligtvis gör är att lyssna på Baby's Arms. Om och om igen. Det gör mig lugn för stunden. Dessvärre eliminerar sången inte orsaken som utlöst obehags känslorna. Så även om de omedelbara uttrycket dämpas fortsätter stormen inom mig härja.
I Brunnsparken har jag lyckats tämja min inre obalans så pass mycket att jag kan ta del av omvärlden; dock tycks även den befinna sig i ett tillstånd av anarki. Regnet vräker ner och bildar på marken mindre sjöar och floder. En blixt uppträder på det tjocka grå molntäcket som döljer himlen. Strax därefter kommer även knallen som överröstar musiken i mina lurar. Alla springer för att undfly regnet och mitt i alltihop stannar en spårvagn, av okänd anledning, mitt i en korsning och blockerar trafiken i flertalet riktningar. Och där står jag. Lika plötsligt som ovädret uppenbarade sig inser jag att jag är genomvåt och kall. Och hungrig. Med värk i händer, leder och muskler. Äntligen ersätter den fysiska, hanterbara, smärtan den psykiska.

Hemma läser jag förstrött dagens DN för att skingra tankarna. Ingenting tycks väcka mitt intresse denna helvetiska dag. Men så äntligen - en artikel om abort. För engångs skull uttalar sig en, någorlunda, vettig präst i frågan. Någorlunda eftersom han inte ägnar sig åt att predika hårdare kvinnoförtryckande lagar utan förespråkar istället kunskap. Dock är hans kunskapsspridande inte av den bästa sorten. Han hävdar att hjälp (det vill säga alternativet till abort) finns att hämta hos ingen mindre än Gud. Så klart. Men jag frågar mig hur denna hjälp från Gud konkret skulle se ut. Den ekonomiska hjälpen är väl den som är lättast att föreställa sig, men annan "hjälp"? Och de stackare som ber om hjälp och inte får den - när avkomman får lida och betala för sina föräldrars misstag. Samtidigt slår det mig hur obehagligt det är att detta ämne fortfarande kan engagera så pass mycket att det får ett helt uppslag i DN. Att motargumentet till kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp ställs i termer av mord. Att kvinnans frihet alltid underställs den hos andra. Jag undrar om frågan hade varit lika hett omdebatterad om män var de som bar och utvecklade våra barn i sina kroppar. Jag kan bara hoppas och önska att det inom en snar framtid inte finns artiklar av detta slag för att alla insett att jämställdhet är till allas vårar bästa.