Idag blev jag påmind om en sak när jag på marknivå i en spårvagn svischade förbi Stampens kyrkogård med stenporten med inskriften "Tänk på döden". I vanliga fall när jag åker förbi där brukar jag tänka på det där fotografiet jag planerar att ta på den lustiga skriften, det där fotografiet som det aldrig tycks finnas tid att ta, och förbanna mig själv för att jag inte bara tar mig i kragen. Men idag drogs mina tankar åt ett annat håll:

Förra fredagen när solen visade sitt vackra anlete och The Boss förärade staden med ett besök satt jag, Jakob, Signe och Oliver och grillade i parken nära lägenheten med den vackra utsikten. Jakob och Signe gick in efter en stund medans jag och Oliver satte oss på muren för att njuta av kvällen. Vi satt och spanade ut över staden som vi kallar hemma när Oliver plötsligt säger;

- Ser du det där gröna fältet mitt bland alla taken? Alla trädkronor?
- Ja…? Vart är det?
- Det är kyrkogården.

Det är lustig. Jag har suttit på den där muren hundratals gånger och blickat ut men lyckats förbise denna gröna oas. Denna färgklick, mitt bland all betong, som bryter av. Man behöver människor runt omkring sig som får en att se saker på nya sätt. Vänner som ger en perspektiv.