Novembermörkret breder ut sig och letar sig in i de minsta av utrymmen och vrår. Än har inte juldekorationerna smugit sig fram – det värmande och mysiga ljuset som förnimmer om glada tider och utmanar det totala svärtan. Jag lyssnar på Tennis och försöker mig på att skriva ett brev till dem och berätta om livet i nordliga bredgraderna i hopp om väcka någon sorts sympati hos dem: en sympati som driver dem till att välsigna oss med ett besök och spelning. Dessvärre får jag inte någon klarhet i vart exakt jag ska sända detta brev så försöket stannar vid ett par nedklottrade ord på ett papper.

 

 

Det är en förvirrande tid det här 2000-talet. En känsla av att allt-är-möjligt-bara-man-vill-och-anstränger sig har överrumplat mig och fyllt mig med optimism inför framtiden. Samtidigt närs pessimismen inom mig när jag nås av tonvis med Facebook-uppdateringar om ”nyheten” med Erik Almqvist – är det här verkligen en nyhet? Och tyvärr tror jag att detta kommer falla i glömska fortare än kvickt med resultat att ett rasistiskt parti tar sig in i ”vår” regering till nästa val. Jag vill inte vara del av ett egoistiskt ”vi” som stänger ute flyktingar och räds olikhet och utveckling. Samtidigt får jag rysningar av de bilder som når mig från de som kämpar för motsatsen, solidaritet, i andra Europesika länder. Varför finns inte den kampen inte i Sverige? Varför begränsar vi oss till sura och arga Facebook-uppdateringar som inte leder någon vart? Varför inte kanalisera denna ilska till någonting Konkret? Är det för jobbigt och ansträngande? Har vi inte lust att engagera oss mer för en positiv förändring – är vi då i grunden inte ganska nöjda? Nöjda så till den grad att vi faktiskt är med och bidrar till det som hänt och händer i Sverige och på andra håll i världen; att vi i vår apati orsakad av ”nöjdheten” samtidigt konservera de orättvisor som råder? Det tror jag och därför försöker jag göra Något. Jag har försökt göra detta Något under en ganska lång tid och dessvärre släpper aldrig de där tvetydiga känslorna för man kommer alltid råka på mot- och medgångar. På bilderna tagna under mitt 18:e levands år tycks samma omtumlade känslor ha drabbat mig. Men trots dessa dubbla budskap och motsägande känslor av dysterhet och hoppfullhet inför framtiden låter jag Hoppet segra. I Hoppet ryms allt det jag önskar av världen och människorna i den – och det är värt att kämpa för!