Klickar runt på Instagram och hamnar till slut hos en gammal pojkvän till mig (vi var tillsammans 9månader under mitt 16:onde år). Ser att han nu är gift samt har en "perfekt" lägenhet (troligtvis även på trivsam adress) fullspäckad av designmöbler och fräscha blomsterarrangemang. Det första jag gör är att börja jämföra mig själv med honom (Hur långt har Jag kommit?) och denna tävling i livsprestationer slutar med att jag känner någonsorts mindervärdeskomplex. Mina prestationer går inte att sätta samma fina etiketter på. Tack och lov stoppar mina kära kamrater mig i denna negativa tankespiral och får mig att se på det hela med lite mer perspektiv. Han har en massa fina möbler - jag har en massa erfarenheter av världen utanför vardagsrummets trygghet. När jag känner mig lite bättre till mods börjar jag dock reflektera över mitt beteende. Varför är det viktigt för mig att känna att jag kommit längre/har det bättre? Varför kan jag inte bara vara glad över hans lycka och samtidigt vara nöjd med mina egna bedrifter? Det är ju inte så att det här är en människa jag sörjer över att ha mist; vi hade de fint men olikheterna oss emellan var slående. Han har det bra, jag har det bra, allt är bra.