Idag är ingen bra dag. Mitt hår vill inte samma som mig och tyvärr måste jag erkänna att missödet med mitt hår, som inte vill medverka i den frisyr jag vill, påverkar mitt humör på ett negativt sätt.    Min entusiasm kring att återgå till skolan och påbörja mina socialantropologiska studier har stillats en aning. Eftersom jag nu läser friståendekurser inom mitt program läser jag med en blandad skara människor; allt från nyutexaminerande gymnasieelever till studenter på masternivå. Detta orsakar dessvärre ett smärre dilemma för våra lärare som vill tillgodose alla kursares behov. För nykomlingarna i den akademiska världen ska kunna hänga med och förstå öppnar de kursen med en otroligt grundlig och enkel introduktion, vilket jag har förståelse för. Beklagligtvis går dock detta ut över mitt engagemang för att studera ämnet eftersom jag känner mig otroligt ostimulerad.
     Till råga på allt råder det fortfarande, efter våra 6 dagar i nya boningen, en sorts kaos i vårt hem som gör mig frustrerad. Även om alla större möbler är på provisorisk plats, till dess att vi känt in lägenheten och deras funktion i den, så gör alla små pryttlar mig galen. De är överallt – huller om buller. Inkännings-process irriterar mig dessutom; jag är för otålig. Jag vill borra och spika upp alla våra fina hyllor och tavlor Nu. Tack och lov låter jag mitt rationella jag vinna över mitt otåliga för jag vill inte ha eller bekosta en massa onödiga hål i väggarna. Det brinner en längtan inom mig att uppnå det där fulländade hemmet jag vet att dessa 80m² har potential att bli. Jag väntade så länge på att få flytta hit och nu när jag äntligen är här vill jag nå mitt mål av ett prydligt och ordnat, men samtidigt utomordentligt mysigt, hem. Och jag vill vara där Nu för jag är trött på att vänta… Så nära – men ändå så långt bort.