Vaknar i tid och får uppleva hur mörkret sakta ger efter för ljuset. Är på så gott humör att en ny spellista med titeln ”God morgon!” blir till av bara farten. Unnar mig en ljuvlig och näringsrik frukost och tar mig tid att njuta. Väljer te istället för kaffe. Lugnet verkar som en sköld mot fasan som alltid infinner sig när jag läser tepåsens visdomsord – budskapen som alltid talar direkt till Mig. Orden idag lyder: Just do not let someone fall. Rycker på axlarna och skrattar lite, trots att jag om en timme befinner mig på klätterklubben och verkligen kan låta någon falla. Inget bekommer mig en dag.

Har behandlat ämnet fattigdom i dagarna fyra. Jag kan inte påstå att det skapat mig någon sorts djupare insikt i ämnet dock. Min ståndpunkt står fast – fattigdom är ett sinnestillstånd. Bristande ekonomiska resurser, avsaknad av biologiska förnödenheter såsom vatten, utsatthet är bara beståndsdelar. Att knyta fattigdom till endast fysiska behov är en otrolig förenkling. Fattigdom är en känsla. En avsaknad. En längtan. Alla kan vi vara fattiga. Missförstå mig inte och tro att jag romantiserar bilden av fattigdom och till intet gör nödställda människor.  Jag säger snarare motsatsen. För att gå till botten med fattigdom kan vi inte bara bistå med det nödvändigaste – vatten, mat och tak. Vi måste även se till att ge dessa människor en känsla av hopp och egenvärde.

Mindre observationer, mer diskussioner. Spenderar dagen hos Oliver i lägenheten som för tankarna till ett hotellrum, på eget incitament. Vi utbyter idéer kring fattigdom och globalisering som pingisbollar på de gröna borden. Men våra tankar glider snabbt ifrån ämnet till mer värmande diskussioner. Vi pratar om kärleken, om lyckliga dagar. Om män i underkläder. Vi kommer egentligen inte fram till något avgörande. Men vi skrattar och ler och det är väl det som i slutändan spelar någon roll.