Det är helt otroligt hur mycket som kan utspela sig på en dag. De 24 fortlöppande timmarna vi kallar ett dygn ger utrymme för så många olika utbyten – arga ord, underliga nyheter, saliga känslor, skratt som smittar, lugnande berörelse. Alfred går runt naken i TV för att distrahera. Kok ringer och delar med sig av musikalisk poesi. Linnea åstadkommer ljuvlig mat och trotsar våra magra plånböcker. Och då delger jag er endast de bästa fragmenten av min dag.

 

Funderar lite kring känslor och människans tendens att vilja jämföra saker och ting för att uppnå någon sorts bekräftelse. Är det samma sak med känslor - att de behöver någon sorts motpol för att man verkligen ska förstå innebörden av dem? Den starkaste passionen uppstår först när den plågsamma insikten om att man kan mista drabbar en. Och varför går den vackra kärleken hand i hand med den otäcka rädslan? Är denna rädsla en drivkraft eller är den något som hämmar oss?

 

Du vet att du är lat när:

 

• du seriöst överväger bikinitrosorna för du orkar inte pallra dig ner till tvättstugan.
• du åker till H&M och köper dig ett tre-pack fultrosor, för du orkar inte tvätta.
• de nickar medgivande vid åsynen av dig på pizzerian 10m från din lägenhet. Du behöver inte ens öppna munnen, de VET vad ”det vanliga” är vid det här laget.
• du spiller ut en kopp te, suckar uppgivet, överväger en hundradels sekund att hämta moppen men slänger istället en tshirt på eländet.
• du avstår ett ligg hellre än att gå upp ur sängen och hämta en kondom.
• du istället för att göra rent pressobryggaren beger dig till Espressohouse för att köpa dig en färdig kopp av livselixiret. Givetvis råder även här det tysta samförståndet, de VET.
• du skriver till människan du bor med (i lägenheten på 40m2) på Facebook-chatten. Prata är SÅ överskattat.
• du suckar och tänker ”låt gå” när den otroligt dåliga låten som smugit sig in på din Spotify går igång. Det är så jobbigt att trycka på ”delete”.
• du inser att du måste gå en sträcka á 200m. Du klickar in på Västtrafik-appen och uppbådar en suck av lättnad – det finns alternativ! Att alternativet tar 15minuter extra i anspråk reflekterar du inte ens över.
• du fulstädar lite inför annalkande besök. Du går förstrött runt och sparkar undan smuts med fötterna. Du ler nöjt när den där fläcken du stirrat på ett tag går bort med hjälp av lite spott och ett gnid med sockan. Vem behöver dammsugare och Ajax?!
• du sitter vid datorn och stirrar desperat på papperskorgen, 5m bort, och önskar att ”the force was with you”. Tuggummit i din mun är inte ett tuggummi längre…
• du ”ctrl” + ”c”:ar för att sedan ”ctrl”+”v”:a i chatten. Förstår inte den här människan att det är jobbigt att knappa så frenteiskt på tangentbordet?!?
• ditt hår är fett och du osar svett men du motiverar smutsen för dig själv med ”äh, ingen vill ligga på en tisdag ändå”. Tillfreds med dig själv skjuter du duschandet ytterligare några dagar framför dig.
• du istället för att diska går och rotar ditt fram din Leather Man - multitool från det djupaste av garderoben. Med den kan du ju göra Allt: skära, röra om, äta...

 

Inspirationen uppfyller mig. Påbörjar ett nytt projekt. Ska utnyttja vår fina postgång. Har hittat den där melodin som talar till mig. Blir lite nostalgisk och bläddrar igenom gamla bilder. Går igenom gammal musik. Väcker ännu fler minnen. Inser sen att jag måste börja leva i nuet. Det där underbara som äger rum här och nu. Det jag i framtiden kommer blicka tillbaka på och le. Precis så som jag ler när jag ser det här:

 

Söker desperat efter en ljudslinga som kan likställas med mitt sinnestillstånd. Kan inte finna den – måhända för att jag inte kan sätta fingret på vad det är exakt jag känner. Musiken som annars alltid förstärker mitt humör är mig idag likgiltig – textraderna har helt tappat sin innebörd.

Att hoppa på bussen som rullar mot Backa i eftermiddagsrusningen påminner om ”hela havet stormar” som man lekte som barn. Folk pressar sig desperat på bussen och rusar sedan girigt runt i för att roffa åt sig en sittplats. Jag brukar vara ganska bra på att spela denna vuxna variation av barnleken, men idag tycktes jag vara ur balans och fick således nöja mig med en ståplats i gången. Min irritation av förlusten späs på ytterligare av kvinnan som ideligen knuffar på mig med sin väl tilltagna stuss. Surmulet iakttar jag en man som hoppat på efter mig och fångat mitt intresse. Han tycks vara döv, för han använder videosamtalsfunktionen i sin telefon och kommunicerar livligt med sina händer. Det som slår mig när jag granskar mannen är hur mycket känslor han lyckas överföra till samtalet. Han använder varenda muskel i ansiktet för att förmedla något vi andra desperat försöker klä i ord. När han pressar ihop sina läppar till en pussmun och sänder iväg en slängkyss via radiovågorna fullkomligen lyser hans ögon. Passionen uttryckt i denna enkla gest och de brinnande ögonen får mig att skälva. Kan jag förmedla samma kärlek utan ord?

Krispig, frisk luft möter mig när jag sätter första steget för dagen på Selmas torg. Njuter av anblicken av frost som glittrar i solskenet och skvallrar om att vintern är på antågande. Det vackra i den annars vardagliga omgivningen framstår så mycket tydligare när man vaknar med ett leende på läpparna.

Möter Fanny för att förbereda en delikat lunch bestående av grekiska specialiteter. Resonerar kring jämställdhet med UN Women-gänget. Kärnan till ett jämställt samhälle, argumenterar vi, är ett samhälle i balans. Ett samhälle där genus inte är centralt utan individen bakom. Styrkta i själen av de inspirerande diskussionerna, och stärkta i kroppen av lunchen, är vi redo att ta oss an missförhållandena av vår tid.

Hur gjorde man förr? Det är frågan jag ställer mig när min smarta telefon kreverar. Jag vet inte hur jag ska transportera mig, jag får lita på mitt eget lokalsinne (vilket är obefintligt) och jag har ingen möjlighet att omedelbart rapportera om lustigheter i vardagen genom sociala medier. Det är tur att jag inte förlitat mig på telefonen som huvudsaklig musiklevererare. Då hade Jag kreverat.

Ungdomarna som desperat försöker etablera ordet "knarig" och är tillräckligt diplomatiska för att kl 3.00 en lördag svara "Gammal nog" på frågan "Hur gammal är du?"

Ett rosa-oranget skimmer breder ut sig som ett varmt täcke över Göteborg. Jag betraktar staden från Götaälvsbron och absorberar svultet den vackra vyn. Ett lugn infinner sig i mitt bröst och jag drömmer mig bort. Fantiserar om att förlora mig själv i en mjuk famn. Missbrukar popmusiken som blir en ventilationskanal för mina ivriga känslor.

Fredagssamtalet med en viss Mr Kok avklarat. Samtalet är nog det enda i mitt liv som sker rutinmässigt. Det är mysigt att ha något att se fram emot. Under veckorna samlar jag på mig tankar och idéer om omvärlden som jag sedan ventilerar med min kamrat. Han är klok och sympatiskt. Jag saknar tiden när vi delade stad.  Jag saknar tiden när jag delade vardagen med de människorna som betyder något. Men saknaden kanske gör att man uppskattar varandra mer.

Det är inte hälsosamt att vansinnes plugga. Paniken som uppstod när jag granskade kursguiden fick mig att slänga mig över kursböckerna. Med 60 sidor bakom mig och 100 framför mig denna kväll unnar jag mig en paus i form av snusinköp. Blir helt exalterad över att få släppa böckerna och rusar ner till Hemköp. Följande scen utspelar sig:

Kassör: Har du leg?
Jag: JAAAAA!!!!
Kassören: Har du precis tagit körkort? (han förundras nog över min totala extas samt att jag fnissar frenetiskt)
Jag: Äum, neeeej. Jag är ALLTID såhär glad.

Isoleringen gör mig således socialt missanpassad. Å andra sidan lär jag ju ha gjort hans arbetsdag.

När jag och Oliver stämmer upp och sjunger: 

"So I spent time guessing on you, oh.
You're a lover of the wild and a joker of the heart.
But are you mine?" 

då vet man att det är något bra på gång. Vi har lidelse i blicken och hopp i hjärtat.