Har behandlat ämnet fattigdom i dagarna fyra. Jag kan inte påstå att det skapat mig någon sorts djupare insikt i ämnet dock. Min ståndpunkt står fast – fattigdom är ett sinnestillstånd. Bristande ekonomiska resurser, avsaknad av biologiska förnödenheter såsom vatten, utsatthet är bara beståndsdelar. Att knyta fattigdom till endast fysiska behov är en otrolig förenkling. Fattigdom är en känsla. En avsaknad. En längtan. Alla kan vi vara fattiga. Missförstå mig inte och tro att jag romantiserar bilden av fattigdom och till intet gör nödställda människor.  Jag säger snarare motsatsen. För att gå till botten med fattigdom kan vi inte bara bistå med det nödvändigaste – vatten, mat och tak. Vi måste även se till att ge dessa människor en känsla av hopp och egenvärde.