Nowhere.
Jag har fått en sån otrolig lust att skriva brev. Brev som fångar upp kontakter som håller på att rinna ut i sanden. Brev som glädjer. Brev som uttrycker den saknad jag ibland känner. Brev som avslutar. Jag måste nysta upp det virrvar av trassligheter jag har runt mig - jag tror brevskrivandet är ett sätt att ta sig an det. Jag måste plocka upp de lösa trådarna, som jag skräckslagen övergav, och färdigställa det jag en gång påbörjat. För de där trådarna som hänger löst trasslar tillslut in sig i det andra runt omkring som ska föreställa mitt liv. Ibland snavar jag på dem och faller handlöst. Och det ska bli slut på det nu.
Kisses.
Mitt enda glädjeämne den här gågna veckan har varit mat. Mat mat mat. Det är inte så att jag hinner göra så värst mycket innan jag åker i väg och därför har jag sett till att sätta min egen guldkant på tillvaron i form av brunch. Jag önskar egentligen att jag hade haft något mer spännande att dela med mig av, men när man spenderar dagarna på lager och nätterna i sängen blir livet inte mer exalterande än såhär...
Always a relief.
Firade midsommaren ganska traditionsenligt med regn, sill och alkohol. Svenska högtider är inte riktigt min kopp te; jag jobbar hellre och får ett stort plus i lönekuvertet. Men som det kom sig denna midsommarafton var jag ledig och mina kära vänner hade styrt upp kalas så det stod härliga till - och då tackar man ju inte gärna nej. Som vegetarian är svenska högtider ännu tråkigare. Förr i tiden, när jag tycks ha haft mer ork, tid och veganvänner, stod jag och gjorde veganska motsvarigheter till den traditionsenliga maten och då blev högtiden aningen mer lockande. Men att stå och slita i köket enbart för sin egen skull känns meningslöst och blir därför bort prioriterat. Hur som helst, i år begav jag mig alltså till Hanna med quornfiléer och öl i väskan. Vännerna hade spenderat en hel del tid i köket och presterade ett fullproppat långbord i svenskaste anda. Vårt lilla sedvanliga häng fick dessutom uppslutning av, för mig, mindre bekanta människor. Däribland en ung man som tydligen ska tävla i OS å Sveriges vägnar om dryga månaden. Såhär i efterhand blir jag lite irriterad på honom. Han var trevlig, misstolka mig inte, och visst, lite hade vi väl gemensamt trots de dåliga förutsättningarna. Det visade sig till exempel under kvällens gång att vi båda är uppväxta i Siggis (ja, Sverige är skrämmande litet), dock hade vi inte mycket att samtala om vad det gäller det då jag är av en annan årgång. Min irritation ligger nog mer hos mig själv. Hur kommer det sig att så fort man kan sätta en benämning eller titel på det man gör så framstår det som aningen finare och bättre? Häpet satt vi och lyssnade på nykomlingens triumfer - utan att ens reflektera över våra egna. Lite egocentriskt deltog han inte i någon annan diskussion än de som rörde honom själv och tycktes inte finna något intresse i att fråga oss andra om våra liv. Vad gör han som är så mycket intressantare och bättre än oss?! Jag skulle vilja säga inget. Annorlunda, visst, men inte finare. Majoriteten av oss i umgänget den kvällen studerar för att kunna göra världen till en bättre plats - han bidrar till att smutsa ner den för att träna och tävla världen över. Visst blir vi lite nationalistiska såhär i OS-tider och visst bidrar sportevenemanget till någonsorts gemenskap - men sen då? Om 50 år kommer han och hans eventuella medalj vara glömd. Däremot (förhoppningsvis) har vi bidragit till att göra världen till en bättre plats. Och även om man inte har målsättningen att förändra världen till det bättre; varför skulle ett liv vara värt mer än något annat eller vara av större intresse bara för att den ene är duktig sport/känd/framgångsrik?
Cover my eyes.
Drömmer mardrömmar om hissar som åker upp och ner, fram och tillbaka. Drömmarna tar mig till platser jag aldrig mer önskar besöka och i där är jag trevlig mot de människor jag helst av allt velat klösa ögonen ur. Med Jungs teorier försöker jag bringa klarhet i vad mitt undermedvetna försöker kommunicera till mitt medvetna - dock utan framsteg. Jag vill bara sova utan att vakna vimmelkantig och vilsen.
Substory.
Caped crusader.
"Det kändes inte som om jag hade träffat någon ny person utan snarare någon jag länge hade saknat."
Pratade med min kära broder igår. Vi i motsats till våra regelrätta samtal om livets och samhällets orättvisor talade om vi allt annat, fotboll till exempel. Eller så mycket talt om EM blev det väl inte utöver mitt imiterade av radiopratarnas tjat om Mellberg (japp, tro det eller ej, med vi körde den gamla skolan och tunade in radion och drack öl!). Av någon okänd anledning kom vi även på att vi ska göra en syskon-gadd. Vi kom fram till att en varsin uggla passade oss bäst. Jag bidrog även med den lysande iden att sätta "bror" och "syster" under respektive. Något min lillebror tyckte var "lite väl nördigt?" men förlikade sig till slut vid tanken. Nu gäller det bara att komma med en bra skiss (tillskillnad från min första) samt trolla fram lite kosing så blir våra band även ytligare än blod.
ps. jag saknar mitt långa hår och jakobs gudomliga skägg. ds.
Starka tillsammans.
Det är skönt att för en gång skull bara ägna mig åt nöjen och ge hän åt mina lustar. Eller, bara nöjen och lustar var missvisande. Fick igår besked om att Jakobs andrahandskontrakt är uppsagt och *vips* så sitter vi återigen i den där sjunkande skutan på desperationens hav. Så det blir väl till att ägna nästkommande tid åt diverse telefonsamtal till oengagerade och känslokalla hyresvärdar som bara hänvisar en till Boplats. MEN det är otroligt skönt att kunna ägna så mycket tid som möjligt åt bostadsjagandet istället för att behöva klämma in det mellan alla andra måsten - så som skolan. Dessutom är det väldigt skönt att varva jakten med trevligheter som lättar upp det tunga i vardagen.
Det här med att ta sig vatten över huvudet. Vi är i stort behov av en ordentlig väggalmanacka för att hålla ordning på omvärlden som rusar förbi i ilfart. Varken jag eller Jakob har världens bästa koll vilket tyvärr har resulterat i tråkiga missförstånd och lite allmän kaos (som att jag var helt omedveten om midsommaraftonens intågande nästa vecka). Så för att råda bot på oredan samt bespara våra hjärnor på onödiga tankeprocesserer beslutade vi oss för att införskaffa en almanacka. Dessvärre hatar jag dessa fula färdigtryckta saker och dess minimala skrivutrymme så jag beslutade mig för att ta saken i egna händer och göra en själv. Lättare sagt än gjort när man inte har skrivare. Fick en briljant ide om hur denna almanacka skulle se ut och påbörjade projektet. Problemet blev bara att tiden samt energin som krävdes för att färdigställa den inte riktigt föll jämt ut med behovet av den; plötsligt blev almanackan en stor tidstjuv och mitt i skapandet frågar jag mig själv om det här var riktigt nödvändigt. Ett av mina stora problem i livet är att jag vill så otroligt mycket men inte riktigt har tid eller förmåga att åstadkomma allt så perfekt som jag föreställer mig. Nåja, nu har vi i alla fall koll på Juli månad. Augusti och kommande månader får finna sig i att inrätta sig i en massproducerad skitsak som troligtvis kommer hamna på insidan av en skåpslucka så att allmänheten slipper beskåda den.
Alternative ulster.
1. Träffade svärmor för första gången. Var, såklart, nervös men det rann av mig efter sisådär 10 sekunder i hennes sällskap. Rarare människa får man leta efter!
2. Förskolan har haft avslutning inför sommaren med barba-teater och megatårta.
3. Signe har fyllt halv decennium och det gör ju en inte varje dag; Elina och Andreas var superduktiga och styrde upp århundradets cirkuskalas!
Kvällarna har vi vigt åt avslappning i form av pyssel. Det är skönt att ha saker att göra, speciellt när man är mer eller mindre arbetslös. Den värsta känslan jag vet är när någon frågar vad man gjort på senaste och man står där helt blank och inser att man slängt bort en massa dyrbar tid på ingenting (typ tv-serier och internet). Visst kan man göra det emellanåt, men det känns aningen tragiskt när man kommer till insikt med allt bra man skulle kunna fyllt den där dötiden med istället.
Better times.
Jag började med att ta isär ett lakan i 4 cm långa remsor, som jag sedan sydde ihop och *vips* var denna gigantiska garnboll klar. Nu var det "bara" att påbörja stickandet. Dessvärre var det inte så bara som jag hade trott. Allting ser så fruktansvärt lätt ut på internet där alla är duktiga och flinka i fingrarna. Dessutom hade jag nog överskattat mina egna stickförmågor; det var ca 2år sen jag stickade sist och då var garnet och stickorna aningen tunnare och därför också lättare att hantera. Lakantrasor däremot och stickor á storlek 10 - ingen lätt match! Och inte blev det lättare av att en del kunskap fallit i glömska. Så jag beslutade mig för att göra en provbit innan jag påbörjade det riktiga verket som sen ska komma att pryda vårt badrum. Stickfärdigheterna kom snabbt tillbaka och allt eftersom flöt arbetet på bättre och smidigare. Dessvärre blev min "flätning" i mitten av arbetet inte särskilt bra så jag beslutade mig för att utesluta den från min badrumsmatta - det får bli ett framtida projekt när jag fått in knixet! Under provbitens gång upptäckte jag fördelen med att sticka grovt; det går otroligt mycket snabbare!
Under tiden jag satt med mitt pyssel passade Jakob på att ägna sig åt sitt ritande. Han är så himla duktig att det är en fröjd att se honom fylla ett papper med tusch och fantasi! Han är en av mina största inspirationskällor och det känns så mysigt när vi sitter bredvid varandra och låter kreativitet flöda! Dessutom märker när jag går upp hur våra halvfärdiga alster redan i sin ofullständighet bidrar till en hemtrevlig atmosfär. Tänk då när vi rott våra sommarprojekt i land - mysfaktorn kommer vara på topp!
Murky waters.
Efter den mindre trevliga frukoststunden kommer nästa mindre trevliga besked. Oliver måste jobba och är tvungen och skjuta fram vår träff. Ringer Steffani och det visar sig att förkylningsviruset inte bara härjar i Lunden utan har även drabbat Majorna. Tack och lov har jag min nya fina "Pyssel-plan" att viga eftermiddagen åt. Den kom till igår efter att Jakob tyckte jag var lite väl grinig. Satt och klickade runt på DIY-bloggar och beklagade mig högljutt över alla andras kreativitet eftersom skapandelusten helt tycks ha övergivit mig. Tillslut säger Jakob;
- Men du, du tror inte det är så att de här människorna Gör något istället för att sitta med en dator i knät?
- Jooooo….. Men…… Vad ska jag Göra då?!
- Jag vet inte. Kom på något!
Så jag gjorde slag i saken; jag övergav bitterheten och sammanställde istället en lista med projekt att viga sommarens trista stunder åt. Nu ska bara diverse material inhandlas, sen är jag på gång!
Weekend @Berlin.
Kl. 11.00. Stopp i Danmark för lite öl och kakor.
Kl. 13.00. Shots-dags.
Kl. 14.00. Bingo aka Laser.
Kl. 17.00. Bratwurst mit Beer-stopp.
Kl. 22.00. Framme - fettsugna beger vi oss med bestämda steg till närmsta Döner-hak.
Kl. 23.00. Inspekterar omgivningarna.
Dag 2.
Fyndar.
Granskar.
Utforskar.
Turistar.
Promenerar.
Turistar lite mera.
Åker kollektivt.
Blir förvirrade.
Uppfinner en ny superhjälte; Glasman.
Skrattar.
Mumsar.
Ölar.
Behind the bushes.
Hade (någorlunda) storslagna helgplaner som golvades i samma stund som viruset invaderade min kropp. Således har jag spenderat mestadels av helgen i sängen och Jakob har nu gjort mig sällskap, lika snorig han. Skyller sjukdomen på "avslappnigs-fenomenet"; att man liksom stålsätter sig för att ta sig igenom det man måste, men så fort man slappnar av kommer allt man förträngt att känna, på en och samma gång. Fast det kanske är lika bra - nu tvingas jag vila.
Strange things will happen.
Kan inte sluta att tänka på de där 4 rum och kök á 79 m2 som Kanske blir vårt hem. Jag vill så gärna flytta ihop med Jakob för jag vet att vi hade kunnat åstadkomma världens hemtrevligaste, mysigaste och tjusigaste hem. Jag knappt hålla mig tills den dag när ”hem” är en trygg och varm plats jag delar med Jakob. Tanken på att varje dag mötas av våra namn bredvid varandras på dörren gör mig extatisk! Jag ser framför mig hur vi tillsammans drar igång pyssel-projekt efter pyssel-projekt (givetvis i vårt ”arbetsrum” som kan bli möjligt i den här lägenheten) och hur vi med våra alster dekorerar vår boning. Dock är det inte bara de här sakerna jag ser framemot med eventuell flytt. Jag är vid det här laget förskräckligt trött på;
1. att flytta saker fram och tillbaka mellan hans lägenhet och min (känslan liknar troligtvis den skilsmässobarn får erfara)
2. betala för en lägenhet som till 70 % står tom
3. vantrivas de 30 % jag faktiskt är där pga stökigheten som är ett direkt resultat av mitt oengagemang för lägenheten som jag från dag ett betraktat som tillfällig.
4. bo i diverse (otrygga) andrahands-konstellationer
jag <3 jakob
Jakob är så fruktansvärt fin att det skälver i mig av lycka! Slås ibland av tanken på hur lustigt ödet är som förde oss samman. Och är samtidigt otroligt tacksam över detsamma! Blir ivrig och pirrig när jag tänker på allt vi har framför oss; med allt underbart vi redan lagt bakom oss kan bara mirakel väntas!
MegaLaser
I can't find the time for times.
