Always a relief.
Firade midsommaren ganska traditionsenligt med regn, sill och alkohol. Svenska högtider är inte riktigt min kopp te; jag jobbar hellre och får ett stort plus i lönekuvertet. Men som det kom sig denna midsommarafton var jag ledig och mina kära vänner hade styrt upp kalas så det stod härliga till - och då tackar man ju inte gärna nej. Som vegetarian är svenska högtider ännu tråkigare. Förr i tiden, när jag tycks ha haft mer ork, tid och veganvänner, stod jag och gjorde veganska motsvarigheter till den traditionsenliga maten och då blev högtiden aningen mer lockande. Men att stå och slita i köket enbart för sin egen skull känns meningslöst och blir därför bort prioriterat. Hur som helst, i år begav jag mig alltså till Hanna med quornfiléer och öl i väskan. Vännerna hade spenderat en hel del tid i köket och presterade ett fullproppat långbord i svenskaste anda. Vårt lilla sedvanliga häng fick dessutom uppslutning av, för mig, mindre bekanta människor. Däribland en ung man som tydligen ska tävla i OS å Sveriges vägnar om dryga månaden. Såhär i efterhand blir jag lite irriterad på honom. Han var trevlig, misstolka mig inte, och visst, lite hade vi väl gemensamt trots de dåliga förutsättningarna. Det visade sig till exempel under kvällens gång att vi båda är uppväxta i Siggis (ja, Sverige är skrämmande litet), dock hade vi inte mycket att samtala om vad det gäller det då jag är av en annan årgång. Min irritation ligger nog mer hos mig själv. Hur kommer det sig att så fort man kan sätta en benämning eller titel på det man gör så framstår det som aningen finare och bättre? Häpet satt vi och lyssnade på nykomlingens triumfer - utan att ens reflektera över våra egna. Lite egocentriskt deltog han inte i någon annan diskussion än de som rörde honom själv och tycktes inte finna något intresse i att fråga oss andra om våra liv. Vad gör han som är så mycket intressantare och bättre än oss?! Jag skulle vilja säga inget. Annorlunda, visst, men inte finare. Majoriteten av oss i umgänget den kvällen studerar för att kunna göra världen till en bättre plats - han bidrar till att smutsa ner den för att träna och tävla världen över. Visst blir vi lite nationalistiska såhär i OS-tider och visst bidrar sportevenemanget till någonsorts gemenskap - men sen då? Om 50 år kommer han och hans eventuella medalj vara glömd. Däremot (förhoppningsvis) har vi bidragit till att göra världen till en bättre plats. Och även om man inte har målsättningen att förändra världen till det bättre; varför skulle ett liv vara värt mer än något annat eller vara av större intresse bara för att den ene är duktig sport/känd/framgångsrik?
Kommentera