Kan inte sluta att tänka på de där 4 rum och kök á 79 m² som Kanske blir vårt hem. Jag vill så gärna flytta ihop med Jakob för jag vet att vi hade kunnat åstadkomma världens hemtrevligaste, mysigaste och tjusigaste hem. Jag knappt hålla mig tills den dag när ”hem” är en trygg och varm plats jag delar med Jakob. Tanken på att varje dag mötas av våra namn bredvid varandras på dörren gör mig extatisk! Jag ser framför mig hur vi tillsammans drar igång pyssel-projekt efter pyssel-projekt (givetvis i vårt ”arbetsrum” som kan bli möjligt i den här lägenheten) och hur vi med våra alster dekorerar vår boning. Dock är det inte bara de här sakerna jag ser framemot med eventuell flytt. Jag är vid det här laget förskräckligt trött på;

1. att flytta saker fram och tillbaka mellan hans lägenhet och min (känslan liknar troligtvis den skilsmässobarn får erfara)
2. betala för en lägenhet som till 70 % står tom
3. vantrivas de 30 % jag faktiskt är där pga stökigheten som är ett direkt resultat av mitt oengagemang för lägenheten som jag från dag ett betraktat som tillfällig.
4. bo i diverse (otrygga) andrahands-konstellationer

jag <3 jakob

Jakob är så fruktansvärt fin att det skälver i mig av lycka! Slås ibland av tanken på hur lustigt ödet är som förde oss samman. Och är samtidigt otroligt tacksam över detsamma! Blir ivrig och pirrig när jag tänker på allt vi har framför oss; med allt underbart vi redan lagt bakom oss kan bara mirakel väntas!