codex

Dagen efter Pho-middagen begav vi oss tillsammans med några av FIS-studenterna på sightseeing. Första stoppet blev etnologiska museet, vilket var helt i min smak. Här fick vi en chans att fördjupa oss i de vietnamesiska minoritetsfolkens liv och kunde bland annat besöka några av deras traditionella hus, vilka var spektakulärt höga och långa! Vi fick även chansen att pröva denna portabla bro som bärs med under vandringar för att korsa vattendrag. Jag kan meddela att ingen av oss studenter klarade av att balansera hela vägen fram på dessa bambustockar. 

 

 
Utanför museet hittade vi dessa slappa typer. För första gången råkade vi på taxichaufförer som vägrade köra oss och uppmanade oss istället att gå. Givetvis var jag tvungen att porträttera deras avslappnade stil, vilket de så klart lägger märke och ber att få ta en bild med mig i gengäld. Så jag fick ju bjuda på mig själv och posera med dessa två män.

Vi påbörjar därefter vår promenad bort mot restaurangen där det vankas lunch, men vietnameserna tröttnar snabbt på att gå så vi får istället åka i omgångar till restaurangen på deras mopeder. Det var spännande att få ta del av detta perspektiv av Hanoi! Tror dock att jag och Madde som åkte tillsammans var minst rädda av oss SGS-studenter; många såg ganska skräckslagna ut när vi tuffade iväg!
 

På restaurangen åt vi något som jag skulle beskriva i termer av english-breakfast med ett glas majsmjölk. Att döma av utstyrseln och åldern på övriga restauranggäster fick jag känslan av att detta var ett hippt-ställe att hänga på. Själv kunde jag inte riktigt se vad som var så hippt; potatis och ägg badandes i sås var ingen kulinarisk hit. Hur som passade jag på att även porträttera coolingarna vi varit bordsgrannar med på restaurangen, som till vår trevnad låg på en förvånansvärt tyst och trevlig innergård. 

Efter lunchen var det dags för karaoke. Om taxichaufförena inte varit särskilt tillmötesgående innan, så blev de det nu i vart fall; vi åkte 9 personer + chaufför i en taxi. Det var trångt. Det kändes ganska märkligt att gå på kareoke klockan 13.00 en söndag, men samtidigt så tänkte jag; varför inte? Jag misstänkte dock att detta hade något att göra med kareokens annorlunda innebörd i Asien - prostitution. Under mitt tidigare besök i Asien fick jag detta berättat för mig, både av andra resande som bosatta, men jag har även läst om kareokens koppling till prostitution. Här äger kareoken rum bakom stängda dörrar - en får liksom ett litet privat rum för sitt sällskap med tillhörande uppassare och eventuellt då också tjejer. Jag tror därför att vi gick dit så tidigt för att undgå detta. Dock fick vi alla en konstig känsla av stället; vi fick inte gå hur vi ville utan fick eskort från vårt rum till toaletten där det dessutom låg unga tjejer och sov på rosa fluffiga soffor… OBS! Lägg märke till affischen "YOLO ZONE!" och Carls fokuserande!

På plats visade det sig att de hade någon sorts erbjudande på Heineken, så vi fick 40 öl till priset av 20. Resultatet av detta blev att alla blev lite dragna så där mitt på dagen och vi lämnade nog alla karaoke-stället bakom oss med en surrealistisk känsla. Trodde nog aldrig att jag skulle spendera en söndag eftermiddag med att sjunga karaoke till ABBA (som är väldigt populära här!) och stämma upp i gemensam spontandans…

Dagarna sedan jag senast skrev har varit intensiva! Det började med en hotell-flytt på grund av att vi inte längre fick plats på på det första hotellet. Föga förvånande var det aningen bökigt och svettigt att bege sig 17 personer med packning genom den röriga Hanoi-trafiken. Att vi dessutom var tvungna att bråka om priset när vi kom fram gjorde inte saken bättre - vi hade blivit lovade ett pris men väl på plats gällde ett dyrare. Men skam den som ger sig - efter mycket om och men fick vi rummen till priset vi varit lovade!

På kvällen blev det middag tillsammans med några av FIS-studenterna där den klassiska vietnamesiska rätten Pho (uttalas ”fö”), som är en nudelsoppa med biff, skulle avnjutas. Jag hade verkligen sätt framemot att pröva denna ”nationalrätt”, eftersom jag vid mitt senaste besök inte lyckades få tag i rätten utan kött. Dock var den vegetariska variationen aningen torftig - utan köttet var den ganska smaklös. Men men, nu har jag i alla fall äntligen kunnat stillat min nyfikenhet!

Toaletten på denna restaurang är dock värd att nämnas eftersom den var ganska snuskig och kändes mer som ett badrum en hittar hemma hos någon - den såg ut såhär:

 Efter middagen tog vi en promenad bort till nightmarket, vilket är en marknad som dyker upp varje fredag-söndag kväll där du kan köpa lite allt möjligt. Dock gav många av oss upp detta projekt snabbt, för det blev för jobbigt att befinna sig 20pers på en fullsmockad marknad med hög rånrisk och samtidigt försöka hålla reda på varandra. Men promenaden var trevlig! På vägen hem stötte vi på dessa små ligister som skapade både gräl och trafikstockning. 

Väl hemma styrde vi upp lite hotellrums-fest á la backpacker; risvin i kåsa. De flesta gav sig efter denna tillställning iväg för att undersöka klubben ”Smack the pony!!! Underground supermarket rave”. Jag själv fick stanna hemma på grund av huvudvärk som vägrade ge med sig, men de andra verkade nöjda med sin utekväll i Hanoi, trots att de inte sätt röken av vare sig rave eller något supermarket. 

 

Återigen följer här lite random bilder på saker jag fotograferat, som Maria när hon pluggar på vårt hotellrum och pengarna en kan köpa för att elda upp:

 

 

Här kommer en liten allmän uppdatering om allt möjligt.

Pengarna här är Jobbiga. 100 sek motsvarar ungefär 270,000 vietnamesiska dong. Om en inte blir förvirrad av alla dessa nollor så blir en i alla fall det över hur svårt det är att konvertera den ena valutan till den andra! En middag med dryck går ungefär på 100,000 dong, det vill säga ungefär 30 sek. Så det är ju i alla fall billigt. Men när 17 personer ska äta middag ihop och sen försöka betala blir det kaos. Då ser det ungefär ut såhär när någon får äran att samla ihop miljonerna vi ätit upp: 

Maten här är spännande, som jag delat med mig av tidigare, men inte fullt så spännande för en vegetarian. Min kost består därför av alternativen fried rice med grönsaker eller fried noddles med grönsaker. Det är lite synd. Dessvärre är det få menyer som har engelska texter och mestadels så äter vi streetfood, vilket både är billigare och mer genuint, men ingen pratar engelska. Så vi har en lapp där det står ”jag är vegetarian och äter inte kött, fisk eller kyckling” och då får en liksom ta vad en får. Dessa ”street food”-restauranger består ofta av ”hål i väggen” och plaststolar och bord av miniatyrformat på trottoaren. Det är ganska oglamorösa, men ur ett mag-perspektiv är de bra för de är populära hos vietnameserna så maten är i ständig rullning vilket gör att den inte hinner ligga och bli dålig innan den äts (läs: jag har inte blivit magsjuk med andra ord. YEY!). Dessutom är maten faktiskt god. Det är dock väldigt annorlunda att klockan 20.00 på kvällen sätta sig och äta mitt på gatan och bredvid en sitter en hel familj med barn från 1 år och uppåt.

Idag har dock varit en mindre bra dag ur kulinarisk bemärkelse. Bilden ni ser ovan är tagen från ett ställe där vi nu blivit stammisar. Vi har blivit så pass bevandrade på stället att vi nu börjat skåla med de andra stammisarna, vilket kändes bra tills vi idag fick vår mat och nota. Från att preseterat toppen i matväg, och därmed blivit vårt favvo-ställe, fick vi idag hårda nudlar och när notan kom hade priset helt plötsligt gått upp. Så nu får vi se oss om efter ett nytt favvo-hak. Det värsta missödet skedde dock på ett annat ställe. För att lyxa till det lite gick vi idag till en dyrare restaurang med engelska menyer och anseende. Då jag som sagt ätit nudlar och ris med grönsaker sen jag kom hit tänkte jag passa på och beställa något annat nu när jag ändå kunde läsa menyn och påverka min beställning. Så jag och Frida beställde in varsin soppa; jag en grönsakssoppa och hon en sjögrässoppa. Det skulle vi INTE gjort. Vi fick in någonssort slajm som nu lagt sig på första plats på min "äckligaste-rätter-lista". Ni som känner mig väl vet att jag kan äta nästintill vad som helst, jag är liksom inte den som är den. Frida är likadan. Men ingen av oss kunde förmå oss till att äta upp denna portion geggamojja. Det var fruktansvärt äckligt och en sådan besvikelse - hur kan de kan de kalla denna smörja för soppa?!?!?!

 

När vi inte äter eller går i skolan gör vi vårt bästa med att fördriva tiden. Det är dock inte så svårt. Ölen är billig och stan lever liksom upp på kvällen. Så det är intressant att bara promenera runt och se vad som händer. Sen blir det lite spontan-shopping emellanåt också. Detta har resulterat i ett par promenad skor till Frida, ett mobilfodral till Maria och denna UNDERBART MAGNIFIKA nagelklippare! Har ni skådat någon finare?

Helgen ska vi spendera på sigthseeing tillsammans med några av de vietnamesiska studenterna. Det ska bli kul att göra detta tillsammans så att de kan informeras oss under tiden vi sightseeingar. Tills en uppdatering följer om detta kommer här några andra random bilder.

 

 

Nu har allvaret börjat, och därav tystnaden. Vi har haft väldigt mycket att göra den här veckan eftersom föreläsningarna nu dragit igång. Jag har inte riktigt orkat släpa med mig kameran till skolan, så detta får istället bli en uppdatering utan fotografisk dokumenation. För att komma till skolan får vi åka taxi. En kan ta bussen, men då vi fortfarande är väldigt förvirrade i detta land och taxin är så pass billig här har vi tagit det enklare av dessa två alternativ.

Mina förväntningar på den Vietnamesiska universitets undervisningen har både infriats och inte. Jag hade förväntat mig en väldigt auktoritär och strikt skola, men så är inte fallet. FIS-studenternas fnissande har hängt med in i klassrummet och de ägnar stora delar av skoldagen åt sina mobiler. Således ter de sig inte riktigt lika fokuserade eller intresserade som oss. Dessutom blev jag överraskad över deras bristande respekt gentemot föreläsarna. De tjötar på ganska bra samtidigt som föreläsarna står och pratar, och min stora förvåning ligger i att varken föreläsaren säger i från eller Mr Hai och Miss Yen (kurs ansvariga). De sistnämnda kan emellanåt slänga en irriterad blick åt deras håll när de väsnas för mycket, men inget mer. Känner inte riktigt heller att jag eller de andra SGS (School of Global Studies)-studenterna kan säga så mycket då. Dock får jag emellanåt  lust att be dem hålla tyst, för det är svårt att förstå vissa föreläsare som det är och det blir inte lättare med deras konstanta bakgrunds sorl.
  De område där mina förväntningar har införlivats är föreläsarnas perspektiv och syn på saker och ting. Häromdagen hade vi en föreläsning som fick mig att känna ett behov av att nypa mig själv i armen för försäkra mig om att jag inte åkt bakåt i tiden och hamnat på en föreläsning i rasbiologi. Föreläsaren, som bedrivit forskning bland minoritetsfolkgrupper i Vietnam, presenterade dessa människor som ”backwards”, förlöjligade sig över hur illa de luktade och presenterade hela folkgrupper som ”glada” och ”harmoniska”. Förvånande nog kunde han inte heller svara på frågor om kultur bland minoritetsfolken, och då undrar jag vad han egentligen har studerat? Vidare är det många andra föreläsare som pratar om majoritetsfolkgruppen Kinh som ”normala” i relation till minoriteterna. Dock skapar engelskan en viss barriär emellan oss och det uppstår ofta missförstånd, så jag vet inte om detta kan förklaras med en dåliga översättningar eller dålig människosyn. Jag hoppas på det förstnämnda. Vidare så genomsyrar deras långvariga ”socialistiska” styre deras sätt att se på saker och ting. Allt ses dock inte igenom den ”socialistiska en-partis-styres-linsen” och jag har flera gånger blivit positivt överraskad över deras problematiserande av vissa ämnen som jag faktiskt trodde var såpass tabubelagda att de inte skulle tas upp på föreläsningar. Vidare har jag även känt att deras perspektiv gett mig nya infallsvinklar. Exempelvis hade vi en föreläsning om alkoholkonsumtion bland minoritetsfolken (vilken är hög) där de satte de negativa aspekterna i relation till de positiva, i sann antropologis anda. Eftersom alkoholen är en stadig inkomstkälla för dessa människor, som överlag är fattigare än genomsnittet, kan alkoholen inte enbart ses i negativa termer. Dessutom har alkoholen i en kulturbärande dimension där konsumtionen av alkohol kan ses som en socialiserande process som öppnar upp för inträde i sociala nätverk, vilka är viktiga då dessa fungerar som sociala skyddsnät.

Överlag är jag nöjd, även om jag hade önskat att vissa föreläsare var lite bättre på engelska. Det blir ganska tröttsamt att sitta 2 timmar och lyssna på någon som säger något som jag uppfattar som ”wart” och senare komma underfund med att denne inte alls syftar på vårtor utan ibland säger ”world” och ibland ”war”. Vidare hade jag uppskattat att slippa sitta och frysa (!) hela dagarna i skolan. Av någon oförklarlig anledning är det ständigt iskallt i skolan… Dessutom är stolarna super obekväma och tekniken funkar sådär, vilket är synd för powerpoint-presentationerna gör att en hänger med bättre när det blir svårt att höra vad de säger. Hur som helst är jag så här glad för att få se och lära mig nya saker:

Igår hade vi vår första träff (förutom ett Skype-möte för ca 2 månader sen) med de Vietnamesiska studenterna. Hädan efter kommer jag benämna dessa FIS (förkortning för Faculty of International Studies) för det är tokmycket enklare och skriva än de Vietnamesiska studenterna. Det började med att vi alla samlades utanför vandrarhemmet för att i taxi bege oss till mötesplatsen där FISarna väntade på oss. Givetvis gick detta inte smärtfritt - att sätta fyra vilsna personer i en taxi med någon som inte kan ett ord engelska är inte en klockren ide. Så vi hann snurra runt lite innan vi kom fram. 

 

 

För att kompensera Madde, Malin och Johan som inte fick sig någon mat då brödet tagit slut på caféet gav vi oss ut på jakt efter mat efter träffen. Även det var lättare sagt än gjort när en inte behärskar språket. Till slut orkade vi inte mer utan slog oss ner på ett ställe som åtminstone hade menyer med bilder. Frågan är bara vad de egentlig fick för något i sin nudelsoppa. Nedan kan ni beskåda Maddes min när hon försöker identifiera de mystiska ”pinnarna” i soppan (vi misstänker att det var ål-soppa). 

 

Passar på att uppdatera er medans jag har tid. Idag har vi mest strosat runt och varit på jakt efter lite varmare kläder; shorts-väder-förväntningarna var lite överskattade. Dock visade det sig lättare sagt än gjort att hitta klädaffärer som matchar vår smak - modet här är så att säga inte detsamma som hemma. Efter 3,5 timmars promenerade gav vi upp och beslutade oss för att be våra vietnamesiska klasskamrater om hjälp.

Jag har hunnit smälta bytet av kontext lite mer nu. Igår fick jag huvudvärk efter bara ca 5 minuter ute i det kaos som Hanois gator utgör. Trafikregler verkar inte existera, men det kom inte som någon nyhet. Nedan kan ni skymta en korsning där alla kör samtidigt - högerregeln, någon?

 

En gör bäst i att bara stövla rätt ut i gatan, annars blir du stående vid trottoarkanten för resten av dagen. Vidare tycks trottoarer inte ha samma innebörd här som hemma - de används till alla än att gå. Exempelvis används det som parkeringsplatser åt alla de moper som utgör stadens främsta transportmedel. Belägringen av trottoarerna tvingar en att ta sig fram på vägen, tillsammans med virrvarret av mopeder. Alltså kan en liksom inte spatsera fram i lugn och ro, utan måste vara konstant vaksam över var en sätter sin fot. Detta beror å andra sidan inte enbart på trafiken. På bilden ni ser nedan råkade Louise trampa på en död råtta, därav den besvärade minen.

 
Det är inte bara trafiken som är rörig - även gatorna är ett enda virrvarr. Till och med med karta är det svårt att hitta. Tack och lov är lokalbefolkningen vänlig och denna icke-engelspråkiga kvinna kom spontant fram och hjälpte oss hitta vägen. 

Promenaden fick det att kurra till i magen, så vi beslutade oss för att bege oss till en av vandrarhemmet rekommenderad restaurang. Det var, visade det sig, en aningen finare restaurang än vad vi studenter räknat med. Dessutom var maten inte alls så god som vi förväntat oss för priset, så överlag blev lunchen en besvikelse. Dock fick vi tillfälle att pröva Tet-cake (Tet = Lunar New Year), vilket inte är en kaka i svensk bemärkelse utan ris och annat gojs, som mungbönor och fläsk, inbakat i bananbröd. Som ni ser på bilden fick vi assistans med att öppna denna delikatess, som för övrigt delades i små tårtbitar med hjälp av bambusnören. När vi väl sett det slemmiga innehållet kände jag mig plötsligt inte lika besviken över att vara vegetarian. Att döma på Louises, Michelles, Denises och Mikels min efter att ha stoppat denna ”kaka” i munnen så var den ingen kulinarisk succé. Men men, en måste ju prova och ta seden dit en kommer!

Nu sitter jag här på rummet tillsammans med Madde som precis anlänt från Bangkok och väntar in övriga klasskompisar som ska komma idag. Det vankas gemensam middag och ett första möte IRL med de vietnamesiska studenterna. Ska bli spännande, men är samtidigt lite nervöst. Får väl bli en uppdatering på det sen! Hej så länge!

 

Att det var så länge sen jag skrev sist. Försöker erinra mig om vad som har hänt och det står still i huvudet. Känns som om jag inte gjort någonting speciellt, men ändå har tiden flugit förbi och jag har uppenbarligen varit för upptagen för att hinna med bloggandet. Hur som, istället för en lång harang om vad som varit kommer istället ett inlägg om vad jag ser framemot och bara lite lite om vad som skedde i helgen.
     Som alla Göteborgare åtminstone känner till gick Göteborgs Varvet av stapeln i lördags. Tre av mina favoritmänniskor skulle i år vara med och springa; två av dem debuttanter och en återkommare. Som ni säkert förstår har de redan innan loppet verkat som inspirationskällor för mig i mitt springande och det inspirationen bara ökade efter deras prestationer i lördags! Så nu överväger jag att nästkommande år ta mig an Varvet. Dock beroende av hur Midnattsloppet går – har ju ännu tagit mig över milen men är övertygad om att det sker inom en snar framtid. Så håll tummarna för mig och peppa mig!

Hur som haver. Förutom springandet tar skolan upp majoriteten av min tid, som vanligt. Men snart så snart har jag även tagit mig över denna mållinje. Eller, åtminstone för terminen. Arbetslösheten i sommar är något jag känner mig mindre och mindre stressad över och jag börjar istället se framemot en sommar av fritid. Jag vill så himla mycket att jag lätt tar på mig så mycket att jag nästan drunknar i måsten. Så en ledig sommar där jag har tid att öppna en bok och läsa den enbart för nöjes skull eller en sommar där även jag har möjlighet att njuta av solen eller en sommar där jag har möjlighet att gå ut och spela lite fotboll/basket känns mer och mer lockande och inbjudande. Den bristande inkomsten är ju givetvis ingenting jag ser framemot – men vi kommer gå runt och det räcker. Jag tänker och oroar mig för mycket helt enkelt – tid jag hade kunnat spendera obrydd och glad med mina nära och kära. Pengar har bara symboliskt värde som vi själva upprätthåller. Vår tid på jorden är däremot begränsad och på så sätt blir varenda sekund ovärderlig. Så denna sommar och min snaraste framtid kommer jag ägna åt det jag brinner för; feminism, ekologisk hållbarhet, förändring och kreativitet. För utan det blir de extra nollorna på kontot ändå inte värt någon ting…
     I söndags som jag spenderade med mina käraste vänner kände jag mig som mitt tonåriga jag igen. Jag släppte oron för den kommande sommaren, unnade mig en pizza för mina sista slantar, njöt i goda vänners lag och i en kvav värme under en molnfylld himmel promenerade vi runt, vad som tillslut blev, i princip hela Göteborg. Och jag kände mig lycklig. För med goda vänner behövs inte massa dyra aktiviteter och lyx. Med goda vänner behöver man bara varandra. 

Blir så frustrerad över det här med sommarjobb – varför är det alltid så att de ärliga och fromma blir bestraffade? För det är precis så det känns! Jag hoppas ju spendera sommaren som praktikserande stadsförvaltande kulturvetare, vilket hänger på att jag med mitt personliga brev lyckats övertyga dem om att min holistiska tvärvetenskapliga kompetens är vad de söker. Dessvärre är jag medveten om att min övertygelse kanske inte räcker till att övertyga dem som bör övertygas och realistisk som jag är har jag därför även sökt andra jobb. Kruxet är bara att Alla arbetsgivare, förutom den jag hoppas på, vill ha definitiva svar samtidigt (nu) om jag ämnar spendera sommaren med dem eller inte. Uppriktig som jag är har jag då sanningsenligt svarat dem att jag inte kan ge dem ett sådant svar. Eftersom praktiken ligger mig varmare om hjärtat då det faktiskt är en ypperlig merit att ha på mitt CV inför framtida karriär vill jag inte tacka ja till något annat innan jag fått besked från dem. Notera här att jag faktiskt har ytterligare ett alternativ: att ljuga - att låtsas som om jag inget hellre vill än att viga min sommar åt just dem och sen eventuellt smita ifrån detta löfte om ett positivt besked angående praktiken anländer. Mitt premierande av alternativ bestraffar sig dock: äldreboendet där jag spenderade förra sommaren meddelade idag att jag inte är aktuell av denna anledning. Likaså en annan arbetsgivare. Och jag förstår dem. Givetvis vill de ha klarhet i sin sommarplanering och inte en massa frågetecken, MEN den som kommer i kläm här är jag (och de få andra ärliga som finns där ute). Och så får jag sitta här med en klump i magen och vänta på ett besked som kanske inte ens kommer. Är det jag som är dum som inte spelar med i marknadens regler? Borde jag ljuga och försäkra mig om ett sommarjobb och sen vara så sniken att jag lämnar dem i sticket? Äh, jag hade väl troligtvis mått dålig då också och grämts över dåligt samvete i vilket fall som helst.

Hur som. Med ett mål att se framemot blir denna ångestfyllda process aningen lättare. Istället för att sitta och gräma mig över ovanstående flyr jag istället iväg i dagdrömmar om upptäcktsfärder och sköna vyer som breder ut sig framför mig. Landskap som bara väntar på att jag trevande och nyfiket ska sätta mitt avtryck i dem genom mina vandringsskor. Miljöer som bara väntar på att jag ska föreviga ögonblicket de och jag möttes. Jag planerar inför Kebnekaise och kommer på mig själv med att plöja igenom min databank över forna äventyr. Ibland känns det som om det är en hel livstid mellan ”flum” Tanja som hungrigt utforskade sin omvärld och student Tanja som istället för att möta den läser om den i sina böcker. Men Kebnekaise blir ett litet steg närmare den personen som jag vill hitta tillbaka till. Och förhoppningsvis blir mina studier ytterligare ett stor kliv i rätt riktning, så småning om. Tills dess får jag längta, drömma och fantisera.