Lördagen den 18 Januari bar det så av mot mitt äventyr. Innan jag begav mig mot Nils Eriksson-terminalen för att hoppa på flygbussen, var jag dock tvungen att dokumentera vädret jag lämnade bakom mig. Kände på mig att snön och de -1 graderna skulle bidra till känslan av kontrast, när jag väl anlände.

Tog mig an den mödosamma resan mot Vietnam själv denna gång. Var aningen nervös inför att göra en så lång flygtur på egen hand, men det gick förträffligt! Första etappen blev Landvetter - Helsingfors. Helsingfors har jag inte så mycket att säga om, mer än att vädret var ännu vintrigare där med -13C och ännu mer snö. Här gick jag ombord på planet som skulle ta mig den 9h långa resan mot Bangkok. Ombord möts jag dock av en överraskning. Inser snabbt att platsen jag blivit tilldelad är en Första Klass-plats med enormt säte och annat lyxigt. Först är jag helt övertygad om att något blivit fruktansvärt fel, så jag försöker få kontakt med en flygvärdinna för se om allting stod rätt till. Dessvärre är de alla fullt upptagna med att hälsa resenärer välkomna, och jag hamnar liksom bara i vägen för alla ombordstigande. Så jag beslutar mig för att slå mig ner på lyx-platsen och sedan flytta mig när ”rätt” person kommer. Och jag väntar. Och jag väntar. Och så har jag väntat så länge att planet hinner lyfta och då inser jag att jag inte alls satt mig fel - jag har blivit uppgraderad! Så resterande timmar ombord på planet spenderar jag med löjligt mycket benutrymme, ett gosigt täcke och kudde i sidenlakan á Marimekko samt ett säte som en kan fälla ner till ”sömnläge”.
  Jag hann under denna färd dessutom skaffa mig en medresenär bestående av en äldre finsk-vietnamesisk kvinna som inte kunde engelska. Våra språkkunskaper matchade å andra sidan varandra perfekt - hon hjälpte mig ombord på Finnair flygningen där flygvärdinnorna vägrade prata engelska med mig och jag hjälpte henne på plats i Bangkok där vi var tvungna att checka in på nytt. Var ganska skönt med en följeslagare. Dock kom denna oväntade vänskap mig att reflektera över hur negativt inställd jag är mot nya människor. Speciellt på flygplatser förväntar jag mig alltid det värsta av människor som närmar sig mig. Denna försiktighet resulterade i att jag inte kunde med att hjälpa denna kvinna bära sitt handbagage (bestående av ca 3 st gigantiska kassar fulla med tax free-shoppade varor, en ryggsäck och en till mindre rullväska). Jag kände mig så dum när jag gick där bredvid henne med händerna fria och hon hade sådant besvär, men av rädsla för en att en Bangkok-Hilton liknande historia skulle drabba mig så lade jag band på min snällhet. Dock kändes det lugnt att hjälpa henne efter att vi passerat en säkerhetskontroll och jag sett flygplatspersonalen gå igenom samtliga av hennes väskor. När vi sedan skiljdes åt i Hanoi var hon mycket tacksam för min hjälp och tackade så hjärtligt på både vietnamesiska och finska. Hon tycktes inte ha märkt av min försiktighet.
  Hur som, allting hade således gått bra fram till dess att jag nått Hanoi. Här stöter jag dock på problem. När jag står vid bagagebandet för att ta mitt bagage hör jag ett meddelande på engelska som är väldigt svårt att tyda. Efter ca 30 min och jag inte sett röken av min väska börjar jag dock ana att meddelandet eventuellt handlat om flight VN610’s bagage. Så jag försöker hitta en engelsk-talig flygplatspersonal att rådfråga. Det visade sig enklare sagt än gjort, men efter 10 min och flertalet ”no enlish” så hjälper mig ett gäng vietnamesiska ungdomar och de förklarar att allt bagage är försenat pga att tre plan anlänt samtidigt. Känns så som om en "internationell" flygplats borde kunna hantera det, men ja... Så jag går tillbaka till bandet och står där ytterligare en timme till och glor på rullbandet och alla andras bagage som kommer och går. När jag står där reagerar jag på alla paket som kommer ut på rullbandet; använder vietnameserna flygen som post? Eller packar de i flyttkartonger istället för resväskor? Eller shoppar de så infernaliskt mycket att de får packa överflödet i lådor upp till sina väskor?
  Dessa frågor får inget svar, men mitt bagage kommer till slut, efter 2 timmars väntan och oro. Vid det här laget har tröttheten hunnit i kapp mig, så det känns skönt att veta att Mikel (en klasskompis) väntar på mig så vi gemensamt kan bege oss till vandrarhemmet. Planen var att ägna resterande del av dagen åt turistande, men jag orkar helt enkelt inte. Istället beger vi oss till en restaurang som personalen på vandrarhemmet rekommenderat och firar vår ankomst med utsökt mat och öl. Efter det orkar jag inte ens ta den där duschen jag sett framemot, utan somnar så fort jag lagt mig i sängen på vandrarhemmet. Sen sover jag 13timmar i sträck.