Mind playing tricks on me.
Jag har råkat ut för ett moraliskt dilemma. Förra helgen hade våra grannar fest. Jag, Jakob och Signe är ganska härdade vad det gäller ljud (vi är ganska duktiga på att väsnas själva) och jag kan för min del inte riktigt påstå att jag stördes. Dessvärre hade våra grannar besvärats och inte fått lugn och ro förens kl 5.30 på söndagsmorgonen. I måndags kom de och plingade på för att be oss skriva på ett kollektivt grann-klagande mot de festande grannarna som de hade för avsikt att lämna till hyresvärden. Jag kände mig inte riktigt manad att skriva på eftersom jag dels inte upplevt festandet som överdrivet störande, dels ville jag inte bidra till något bostadsklimat där uthängande av grannar sker som potentiellt kan eskalera till en hetsjakt där alla söker fel att anmärka på hos varandra men sen hade jag även egoistiska baktankar i stil med att om de attackeras för att ha fest - vad kommer då hända om vi någon gång skulle vilja ställa till med festligheter? Men sen kom grannens argument; de hade varit där och meddelat de festande att de störde och bett dem sänka ljudnivån samt sluta hoppa i golvet så förbaskat. En timme senare hade oväsendet inte förändrats och grannarna kände då att de inte hade något annat val än att ringa störningsjouren. Störningsjouren dök upp ca 2.30 men trots det avslutades inte festligheterna förens på morgonkvisten följande dag. Dessutom har detta tydligen skett upprepade gånger (något som antingen gått oss obemärkt förbi alternativt skett innan vi flyttade hit). Och här kunde jag inte längre finna argument för att inte skriva på. Att inte avsluta festen när grannarna med barn klagar för att det håller en hel familj vakna - det är inget annat än respektlöst. Och ett sådant bostadsklimat vill jag inte bidra till heller. Så jag skrev på.
En dag senare ringer min telefon - det visar sig vara hyresvärden. Han meddelar att klagomål framkommit om att vi spelar för hög musik. Min första tanke; så var hetsjakten igång… Hjärtat bultar frenetiskt av panik och jag tänker: nu kommer vi inte kunna göra någonting utan att den ena grannen klagar på den andre. Precis det jag fruktade har nu inträffat - Fan. Men så fortsätter hyresvärden: - Det är inte Okej att ha fest tills klockan 5.30 på morgonen när grannarna och störningsjouren bett er avsluta! Hyresvärden har alltså blandat ihop oss och tror att det är vi som haft fest. Allting reder ut sig och jag blir lugn tills han säger: - Jag ska överlämna ert brev till de festande grannarna. Något inom mig vill inte det. Jag vill inte framstå som den där jobbiga grannen som är överkänslig och tycks ha ett tråkigt liv och fyller det med att klaga på andra. Jag vill inte stöta på vederbörande grannar i trappen och få en arg blick! Men så svänger jag och blir arg på mig själv: Vad fan! De har visat sig totalt nonchalanta inför andra människor och uppenbarligen sätter de sitt eget välbefinnande framför andras. De har gjort fel och inte jag när jag protesterar mot deras respektlöshet. Om det är någon som ska ge någon en arg blick i trappuppgången så är det vi - och inte tvärtom! Men trots detta kan min pepptalk inte riktigt råda bort på obehags känslan.
På tal om obehags känslor ska jag om ca 3 timmar gå till doktorn. Det finns inget som skrämmer mig så mycket som läkarbesök, vilket gör att jag drar mig för dem in i det yttersta. Det här är ingen rationell rädsla som jag egentligen kan förklara, men jag tror den grundar sig i den mindervärdes känsla jag får när jag sitter där framför en auktoritär doktor som suckar och stånkar och beter sig allmänt besvärad över mitt besök. Sen är det ju det där med sprutor också - att tvingas få något främmande inkört i kroppen som gräver i ens vener... Konsekvensen av det blir hursomhelst att när jag väl söker vård har jag hunnit dra på mig flertalet åkommor. Idag ska jag dit och prata om mina allergier för att grunda inför sommarens behov av mediciner men jag måste vid det här laget även göra något åt min fot. Men det känns så himla dumt att komma dit och ba:
- Förresten, sen är det det här med min fot också. Ja, jag har ju haft ont i 1,5 månad nu (!) och det går liksom inte över så nu har jag helt slutat träna och sen drar jag mig för att gå ut för jag får ont så fort jag sätter på mig skor…
Inte nog med att det känns idiotiskt att förklara - jag är dessutom livrädd för att den inte kommer vara ett dugg svullen eller göra ont när jag väl kommer dit eftersom jag idag inte belastat den. För så känns det alltid - när jag väl kommer iväg till doktorn känns allt utmärkt och så får jag skuldkänslor för att jag tar upp tid som någon annan kanske behövt tusengånger mer…
Summa summarum: livet går upp och ner och just nu känns det som det går mer ner än upp.
1 kommentarer
Kattis
23 Feb 2013 07:36
Verkar som det inte spelar någon roll vart man bor så är det problem med grannar. Trots att vi flyttat ut på landet och knappt har några så blev t ex Micke anklagad för att lysa med pannlampan mot ena grannens garage. Så efter det törs vi knappt ha våra pannlampor tända när vi går förbi deras hus.
Och det där med att gå till doktorn, jag känner exakt likadant, får ångest bara jag har ringt, fått en tid och lagt på luren. Sen när jag sitter i väntrummet kommer ångesten tillbaka och jag undrar vad jag gör där egentligen för mig är det ju inget fel på. Igår tog jag mej ändå i kragen och ringde men eftersom jag hade 2 problem "så var hon tvungen att dela på kroppen" och jag fick 2 st läkartider. Den ena är avklarad och den andra är på tisdag.
Kommentera