This is for the Moment.
Blir så frustrerad över det här med sommarjobb – varför är det alltid så att de ärliga och fromma blir bestraffade? För det är precis så det känns! Jag hoppas ju spendera sommaren som praktikserande stadsförvaltande kulturvetare, vilket hänger på att jag med mitt personliga brev lyckats övertyga dem om att min holistiska tvärvetenskapliga kompetens är vad de söker. Dessvärre är jag medveten om att min övertygelse kanske inte räcker till att övertyga dem som bör övertygas och realistisk som jag är har jag därför även sökt andra jobb. Kruxet är bara att Alla arbetsgivare, förutom den jag hoppas på, vill ha definitiva svar samtidigt (nu) om jag ämnar spendera sommaren med dem eller inte. Uppriktig som jag är har jag då sanningsenligt svarat dem att jag inte kan ge dem ett sådant svar. Eftersom praktiken ligger mig varmare om hjärtat då det faktiskt är en ypperlig merit att ha på mitt CV inför framtida karriär vill jag inte tacka ja till något annat innan jag fått besked från dem. Notera här att jag faktiskt har ytterligare ett alternativ: att ljuga - att låtsas som om jag inget hellre vill än att viga min sommar åt just dem och sen eventuellt smita ifrån detta löfte om ett positivt besked angående praktiken anländer. Mitt premierande av alternativ bestraffar sig dock: äldreboendet där jag spenderade förra sommaren meddelade idag att jag inte är aktuell av denna anledning. Likaså en annan arbetsgivare. Och jag förstår dem. Givetvis vill de ha klarhet i sin sommarplanering och inte en massa frågetecken, MEN den som kommer i kläm här är jag (och de få andra ärliga som finns där ute). Och så får jag sitta här med en klump i magen och vänta på ett besked som kanske inte ens kommer. Är det jag som är dum som inte spelar med i marknadens regler? Borde jag ljuga och försäkra mig om ett sommarjobb och sen vara så sniken att jag lämnar dem i sticket? Äh, jag hade väl troligtvis mått dålig då också och grämts över dåligt samvete i vilket fall som helst.
Hur som. Med ett mål att se framemot blir denna ångestfyllda process aningen lättare. Istället för att sitta och gräma mig över ovanstående flyr jag istället iväg i dagdrömmar om upptäcktsfärder och sköna vyer som breder ut sig framför mig. Landskap som bara väntar på att jag trevande och nyfiket ska sätta mitt avtryck i dem genom mina vandringsskor. Miljöer som bara väntar på att jag ska föreviga ögonblicket de och jag möttes. Jag planerar inför Kebnekaise och kommer på mig själv med att plöja igenom min databank över forna äventyr. Ibland känns det som om det är en hel livstid mellan ”flum” Tanja som hungrigt utforskade sin omvärld och student Tanja som istället för att möta den läser om den i sina böcker. Men Kebnekaise blir ett litet steg närmare den personen som jag vill hitta tillbaka till. Och förhoppningsvis blir mina studier ytterligare ett stor kliv i rätt riktning, så småning om. Tills dess får jag längta, drömma och fantisera.













Kommentera