Ibland blir jag rädd för att genom denna blogg framställa mig själv som idealiserande av den normativa feminiten och allt vad det innebär. Rädslan ligger i att jag på senaste lagt mycket fokus vid min jakt på det perfekta hemmet – något som jag kategoriserar som just normalt. Jag har därför försökt analysera mitt husliga engagemang: är det ett uttryck för ett eftersträvande att förkroppsliga normen? Min slutsats: ja, på sätt och vis. Fast samtidigt nej. För att förklara det här kommer en översikt över min boendesituation de senaste 6 åren:
2007 - Flyttar hemifrån och bor i en etta á 20 m2 i en källare med hund och pojkvän = trångt. Känslan av tillfällighet infinner sig och jakten på ett bestående, bra boendet infinner sig.
2008 – Flyttar till Malmö och hyr en två i andra hand med min dåvarande bestbuddie. På grund av andrahandskontraktet består känslan av tillfällighet. Söker frenetiskt andra andrahandskontrakt och utopiska förstahandskontrakt, såklart.
2008 – Flyttar tillbaka till Halmstad (på grund av slut på andrahandskontrakt i Malmö och inget jobb = ingen ny lägenhet) och bor i en annan etta, denna gång på 43 m2, utan hund men med pojkvän. Inte lika trångt, men fortfarande med en känsla av tillfällighet då jag vill ifrån staden lägenheten är belägen i.
2010 – Reser runt i Asien och mitt boende består således av diverse vandrarhem.
2011 - Åter i Sverige och tillbaka i ettan på 43m2.
2011 - Flyttar ganska omgående till en tvåa i Göteborg som kan bli den där varaktiga tryggheten och bra boende jag längtat efter. Dock: fortfarande inget förstahandskontrakt utan denna lägenhet var en bostadsrätt, inte bekostad av mig med andra ord.
2011 - Pojkvännen gör slut. Svart andrahands kontrakt på en tvåa på ca 40m2 i Backa med bästisen. Försöker här iscensätta en känsla av bestående, trots att vi vet att boendet är tidbegränsat, genom att måla om HELA lägenheten.
2012 – Får ett rum i ett flerfamiljshus med delat kök, dock ett förstahandskontrakt som gäller under min studietid, vilket är ett litet steg närmare tryggheten. Är i princip aldrig där p ga de andra boende i huset är knepiga och den konstant höga värmen stör min sömn. Trivs alltså inte och vill egentligen bo med Jakob, så trots bra kontrakt känsla av tillfällighet.
2012 – På grund av ovanbeskriven dålig karaktär på boende spenderar jag mesta dels av min tid i Jakobs lägenhet: en DYR etta med andrahandskontrakt. Jakob har inte heller något på väggarna…
2012 – Får ÄNTLIGEN mitt första riktiga förstahandskontrakt tillsammans med Jakob vilket har fördelen av att både vara relativt billigt och stort nog att inhysera oss båda och barn. För första gången på 5 år är min boendesituation säkrad och därmed infinner sig känslan av varaktighet.
Med den här förklaringen tycker i alla fall jag att mitt husliga engagemang kan motiveras som trygghetssökande snarare än normeftersträvande. Med alla dessa instabila boendeformer har ett åsidosättande av dekorativa personliga inslag i hemmet för mig kommit att symbolisera en otrygghet och flyktighet. När jag nu äntligen har en stabilit boende vill jag således manifestera motsatsen genom att dekorera och personifiera: jag vill etablera ett lugn som för mig symboliseras genom ombonad. Vidare, även om jag på sätt och vis just nu lever inom normen utmanar jag den samtidigt – nagelfarar man vår tillsynes ”normala” huslighet ser man normbrytande inslag. För att förklara och exemplifiera: något som tycks verka helt ofattbart är att min pojkvän fortfarande är god vän till sitt ex – modern till hans barn. Ännu mer ofattbart verkar det vara att Jakob dessutom gillar hennes kille och att jag gillar henne. Det normala i detta fall tycks vara en osämja – jag förväntas, liksom Jakob och vise versa, att känna avundsjuka vilket ska resultera i denna osämja. Således blir vi normbrytande i vår huslighet när vi exempelvis har fotografier på både barnets mor och hennes kille på väggarna. Dessutom gör vi ofta saker tillsammans allihopa, något som vi trivs med och som troligtvis uppskattas högt av barnet. Igår firade vi en gemensam liten julafton – traditionell och normativ i bemärkelsen gran, julmust, julgodis och julklappar. Normbrytande och okonventionell i bemärkelsen av fyra vuxna som förväntas hysa agg mot varandra men gör det inte.
Min slutsats är alltså att jag, eller vi, befinner oss på en balansgång mellan det normala och onormala. Och även om jag i mångt och mycket strävar efter att mer luta åt det onormala, och på så vis utmana det normala, är det svårt att helt friställa sig ifrån det. Med det sagt: här är vår normala julgran dekorerad genom en onormal gemenskap.