codex

Solen skiner och termometern visar på minus. De vita fläckarna av snö och is skvalrar om kylans trots mot ljusets värme. När jag sist skrev var jag säker på att vintern höll på att ge vika för våren och grönskans intågande. Nu är jag inte lika säker.

Mycket har hänt under de 10 dagar som passerat sedan jag sist skrev. Jag har äntligen lagt dödskursen bakom mig och inlett en ny och spännande kurs som tycks vara någonsorts djupdykning i de antropologiska grundpelarna – mänskligheten och dess livsvärldar. Våra lärare har gått ut hårt och satt ribban högt genom att påbörja kursen med en seminarium serie som cirklar kring frågan: Vad innebär det att vara människa? En otroligt bred och svår filosofisk fråga med många svar – alla beroende av vilken ideologi du grundar dina antaganden i. Från ca 50 elever på grundkursen har vi nu blivit ungefär hälften, och det märks. Diskussionerna i klassrummet förs på en helt annan nivå och äntligen känner jag återigen utmaningarna hopa sig framför mig. Likt berg tornar de upp sig mot det oändliga och gåtfulla universum ovan oss. Med denna vy framför mig känner jag hur lusten återvänder – alla dessa obesvarade frågor som bara väntar på att jag ska ta mig an dem!
   Jag sökte ett jobb i veckan där en av ansökningsfrågorna var: Vad är livskvalité för dig? Efter att ha klurat lite framstod det som en självklarhet: utmaningen. Anledningen till varför jag betraktat förra kursen som pest och pina och den här som himmel och gröna skogar är för att jag känner mig utmanad. Med utmaning kommer utveckling. Utveckling som leder framåt in på nya vägar och utmaningar, istället för att trampa på i samma upptrampade och invanda monotona spår. Givetvis är det här ett otroligt subjektivt svar på en otroligt komplex fråga, men för mig blev det något av en aha-upplevelse att konstatera utmaningens centrala roll i vad jag kallar mitt liv.

På tal om utmaningar sitter jag förövrigt här framför datorn med blött hår efter ett avslappnande bad som jag unnat mig efter en löparrunda. Löpningen går sådär. Varje runda är en kamp mellan mitt rationella-jag och latmasken i mig. Rundorna i sig går bra – det är viljan att komma dit som tryter. Argumentet att gå ut och springa för att på lång sikt bli piggare biter inte riktigt på min lathet som just då känner att det är otroligt mycket bekvämare och skönare att ligga kvar i soffan… Säkerligen är det här ett problem som inte bara jag står inför, men har ni något motivationsknep får ni gärna delge mig dessa!

För att fortsätta på ämnet utmaningar så var jag i helgen på besök i Riksdagen. Otroligt spännande och givande. Att sitta i ett rum fullt med framstående och framgångsrika människor får en att reflektera över sig själv och sina prestationer. Och sin kunskap. Ibland fastnar jag i någonsorts föreställning av mig själv som ganska intelligent och påläst. Men den kunskap och de erfarenheter dessa kvinnor besitter fick mig att noga reflektera över min egen. Jag vill inte fastna i ett nervärderande av mitt egen kunnande (det är andra så bra på att göra åt mig och andra studenter) men en nypa självinsikt och reflexitet är nog aldrig fel - för alla. Förutom det så bjöd riksdagen och mötet på andra insikter. Det finns så mycket kvar att göra för kvinnors lika rättigheter och så många vägar att gå för att uppnå dem. De andra kvinnorna på mötet har valt en mer politiskt strikt väg än vad jag ägnat mig åt på senaste. Men deras postivia utsagot och resultat fick mig att inse att opinionsbildning även på det politiska planet inte är helt fel väg att gå. Även om opinionsbildning bland allmänheten är otroligt viktig måste nog denna vägas upp – båda vägar måste komplettera varandra för att förändringen ska uppnås. Så med en stor portion inspiration fortsätter jag nu mitt projekt i feminismens tecken! 

Jag har gått in i ett moln av apati. Skolan känns trist. Och grå. Och ointressant. Och omotiverande. Borde egentligen sitta och finjustera en text, men orkar inte. Känns meningslöst, frustrerande och förvirrande när lärarna ideligen proklamerar att ”Det här är ju en A-kurs…” samtidigt som de på inlämningsuppgifterna presenterar komplex frågeställningar motsvarande en C-kurs. De svårare frågorna hade inte varit ett problem i sig om de inte var för det minimala utrymmet vi ges för att besvara dem. Och så var det ju det där med A-kurs nivån igen, det vill säga att vi ska utgå från banal och enkelspårig litteratur som inte räcker till eller täcker in de frågor vi ska besvara. Det känns som att svara på frågan; Vad är meningen med livet? genom att utgå från Bamse. Svaret blir alltså intetsägande och analogt; Meningen med livet är att vara God (Vargen, som först är någonsorts antagonist blir ju så småningom även han god). Ingen gråskala däremellan, ingen problematisering, inga egna reflektioner. Således meningslöst och trist.

 

 

Förutom det så har jag och Jakob tagit ett beslut. Eller, beslutet fattades för ett bra tag sen. Närmare bestämt i Augusti 2012. För att sporra oss själva till att börja springa bestämde vi oss för att delta i Midnattsloppet 2013 - motivationen blir starkare med ett mål att blicka framemot. Lättare sagt en gjort dock. I fem månader har vi skjutit på träningen. I samband med min första runda förra året försvann lusten spårlöst: när jag kom hem trillade jag ihop i en blöt pöl på hallgolvet, röd som en tomat med svidande lungor och Signe frågade förskräckt vad jag hade gjort. Inte särskilt inspirerande eller motiverande. Att jag dessutom bara ”sprungit” (efter sisådär 4 min övergick springandet till någonsort jogg-gång-hasande kombination) 2,5 km i snigelfart gjorde mig desto mindre sporrad till att fortsätta… Men efter julens svullande och soffliggande kände jag: Nä, nu är det NOG. Att jag dessutom blir sjuk ungefär en gång i månaden bidrog till mitt uppvaknande. Så, istället för att göra om samma misstag, det vill säga att bara huxflux ge mig ut och börja tok kuta för allt jag är värd, bestämde jag mig för att läsa på. Och efter lite runt klickande på den vida webben hamnade jag här: Löpskola för nybörjare. Läsandet resulterande i en gnutta självinsikt: jag Kan inte börja med att springa för jag har i princip 0,02 % kondition. Så jag svalde min stolthet och började lägga upp ett realistiskt träningspass som går ut på att successivt öka på tiden jag springer. Från starten som blev 2min-jogging-sen-3min- powerwalks-set gånger 3 ska jag vecka för vecka öka på joggingen och minska powerwalkandet. Erkännandet, målsättningen och de anpassade träningspassen gjorde det mentalt mycket lättare att ta sig an. Så igår började jag min långa väg mot milen. Äntligen. Och det gick bra. Väldigt bra faktiskt. Så pass bra att jag till och med la till 2min extra jogging. Dessutom gjorde känslan av faktiskt att lyckas slutföra passet mig peppad till att fortsätta – i motsats till känslan av ett fatalt misslyckande som drabbat mig i princip varenda gång efter att jag gett mig på att springa. Dessutom måste jag säga att Runkeeper (iaf nu) är ett bra hjälpmedel till motivationen. För första gången vill jag verkligen ut och springa så att jag kan bättra på statistiken och följa min (förhoppningsvis) utveckling. Så nu är det bara att rikta blicken framåt mot mitt första delmål: att jogga konstant i 20 min. Önska oss lycka till! 

Ibland blir jag rädd för att genom denna blogg framställa mig själv som idealiserande av den normativa feminiten och allt vad det innebär. Rädslan ligger i att jag på senaste lagt mycket fokus vid min jakt på det perfekta hemmet – något som jag kategoriserar som just normalt. Jag har därför försökt analysera mitt husliga engagemang: är det ett uttryck för ett eftersträvande att förkroppsliga normen? Min slutsats: ja, på sätt och vis. Fast samtidigt nej. För att förklara det här kommer en översikt över min boendesituation de senaste 6 åren:

2007 - Flyttar hemifrån och bor i en etta á 20 m2 i en källare med hund och pojkvän = trångt. Känslan av tillfällighet infinner sig och jakten på ett bestående, bra boendet infinner sig.

2008 – Flyttar till Malmö och hyr en två i andra hand med min dåvarande bestbuddie. På grund av andrahandskontraktet består känslan av tillfällighet. Söker frenetiskt andra andrahandskontrakt och utopiska förstahandskontrakt, såklart.

2008 – Flyttar tillbaka till Halmstad (på grund av slut på andrahandskontrakt i Malmö och inget jobb = ingen ny lägenhet) och bor i en annan etta, denna gång på 43 m2, utan hund men med pojkvän. Inte lika trångt, men fortfarande med en känsla av tillfällighet då jag vill ifrån staden lägenheten är belägen i.

2010 – Reser runt i Asien och mitt boende består således av diverse vandrarhem.

2011 - Åter i Sverige och tillbaka i ettan på 43m2.

2011 - Flyttar ganska omgående till en tvåa i Göteborg som kan bli den där varaktiga tryggheten och bra boende jag längtat efter. Dock: fortfarande inget förstahandskontrakt utan denna lägenhet var en bostadsrätt, inte bekostad av mig med andra ord.

2011 - Pojkvännen gör slut. Svart andrahands kontrakt på en tvåa på ca 40m2 i Backa med bästisen.  Försöker här iscensätta en känsla av bestående, trots att vi vet att boendet är tidbegränsat, genom att måla om HELA lägenheten.

2012 – Får ett rum i ett flerfamiljshus med delat kök, dock ett förstahandskontrakt som gäller under min studietid, vilket är ett litet steg närmare tryggheten. Är i princip aldrig där p ga de andra boende i huset är knepiga och den konstant höga värmen stör min sömn. Trivs alltså inte och vill egentligen bo med Jakob, så trots bra kontrakt känsla av tillfällighet.

2012 – På grund av ovanbeskriven dålig karaktär på boende spenderar jag mesta dels av min tid i Jakobs lägenhet: en DYR etta med andrahandskontrakt. Jakob har inte heller något på väggarna…

2012 – Får ÄNTLIGEN mitt första riktiga förstahandskontrakt tillsammans med Jakob vilket har fördelen av att både vara relativt billigt och stort nog att inhysera oss båda och barn. För första gången på 5 år är min boendesituation säkrad och därmed infinner sig känslan av varaktighet.

Med den här förklaringen tycker i alla fall jag att mitt husliga engagemang kan motiveras som trygghetssökande snarare än normeftersträvande. Med alla dessa instabila boendeformer har ett åsidosättande av dekorativa personliga inslag i hemmet för mig kommit att symbolisera en otrygghet och flyktighet. När jag nu äntligen har en stabilit boende vill jag således manifestera motsatsen genom att dekorera och personifiera: jag vill etablera ett lugn som för mig symboliseras genom ombonad. Vidare, även om jag på sätt och vis just nu lever inom normen utmanar jag den samtidigt – nagelfarar man vår tillsynes ”normala” huslighet ser man normbrytande inslag. För att förklara och exemplifiera: något som tycks verka helt ofattbart är att min pojkvän fortfarande är god vän till sitt ex – modern till hans barn. Ännu mer ofattbart verkar det vara att Jakob dessutom gillar hennes kille och att jag gillar henne. Det normala i detta fall tycks vara en osämja – jag förväntas, liksom Jakob och vise versa, att känna avundsjuka vilket ska resultera i denna osämja. Således blir vi normbrytande i vår huslighet när vi exempelvis har fotografier på både barnets mor och hennes kille på väggarna. Dessutom gör vi ofta saker tillsammans allihopa, något som vi trivs med och som troligtvis uppskattas högt av barnet. Igår firade vi en gemensam liten julafton – traditionell och normativ i bemärkelsen gran, julmust, julgodis och julklappar. Normbrytande och okonventionell i bemärkelsen av fyra vuxna som förväntas hysa agg mot varandra men gör det inte.

Min slutsats är alltså att jag, eller vi, befinner oss på en balansgång mellan det normala och onormala. Och även om jag i mångt och mycket strävar efter att mer luta åt det onormala, och på så vis utmana det normala, är det svårt att helt friställa sig ifrån det. Med det sagt: här är vår normala julgran dekorerad genom en onormal gemenskap. 

För er som missat det är jag en av arrangörerna till stödfesten Stöd en syster! som kommer äga rum nu på lördag på Parken. Idén till festen kom till oss i UN Women Gbg redan förra året – men på grund av diverse olika saker var det först i år vi kom till skott med våra planer för att uppmärksamma allmänheten om en otroligt viktigt dag;

25 November – Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor.

Det har varit väldigt mycket jobb men samtidigt så fantastiskt kul och lärorikt! Och jag vet att det kommer vara värt allt slit. Nu håller vi bara tummarna för att Du och många fler med dig kommer och gör lördagen den 17 november till något oslagbart tillsammans med oss! PEPPEN!

 ps. jag hoppas du har uppmärksammat min kreation på de göteborgska gatorna  vid det här laget! ds.

Eftersom stödfesten har lagt beslag på i princip all min vakna tid den senaste veckan har mer eller mindre hela mitt liv legat på is vilket resulterat i ingen klättring, knaper social samvaro, stökigt hem, dålig studieprestation osv. Därför kändes det skönt att med helgens antågande även få beskedet att det mest inför kvällen den 17:e fallit på plats. Med tid att viga åt annat än arrangemang beslutade jag mig för att ordna upp min havererande tillvaro och ägna återstående tid åt mig själv och det själsliga som kommer med det. Dock verkar veckans höga tempot hållt i sig även i övergången till helgen med resultatet att jag utförde alla mina åtaganden otroligt effektivt och hann därför klämma in både det ena och det andra; städa, IKEA, Emmaus, museum, Arkiv X, röja förråd och fika-mys. Det var spännande att äntligen få bekanta sig och upplevla den Malmska valen. Bra helg med andra ord!

Har föreläsningsfri dag som resulterar i en ledig dag eftersom min kurslitteratur ännu inte anlänt. Äter en lugn frukost och underhåller mig med det nya numret av Kommunal Arbetaren. blir uppjagad när jag läser om ”rätten” till heltid inom de kommunala anställningarna och om ”Chocksiffrorna om deltidsarbete”; en fråga som i princip bara rör kvinnor då 8 av 10 kommunalt anställda är just kvinnor. En moderat kommunstyrelseordförande tjatar på om att ”De som är nöjda med 75% behöver vi inte lägga så mycket kraft vid” vilket jag anser vara en förenkling. Granskar man systemet med årsarbetstid och flyt framstår den där nöjdheten i en annan dager. Årsarbetstid med flyt är förenklat följande; Flytet är ett sätt att erbjuda högre anställningsgrad utan att egentligen skapa mer arbetstillfällen på din arbetsplats. Ansvaret att få ihop de extra procenten ligger istället på dig själv. ”Flytet” kan du få ihop genom att arbeta på andra arbetsplatser inom samma verksamhetsområde eller hoppa in för någon som är sjuk på din arbetsplats. Med andra ord, anser jag, är de flytande procenten en återgång till osäkra anställningar där du själv måste jaga timmar.
     Så, för att återgå till nöjdheten med 75%-anställningen; när alternativet är en osäkerhet och en rädsla för att vi årets slut ”bli skyldig tid” du inte lyckats få ihop tycker jag att valutrymmet krymper. Dessutom har alla inte möjligheten att arbete under dessa omständigheter som mer eller mindre kräver tillgänglighet i större utsträckning – med fyra barn är det svårt att bli inringd med kort varsel… Så, hur framstår nu det där valet nu? Jag förstår att en deltidare tackar nej när det här är alternativet. Det ironiska är dock att kommuner och landsting kan klappa sig på axeln och säga; Vi erbjöd dem högre anställningsgrad men de Själva tackade nej. Och sen kan de säga att de tagit itu med problemet. Lösningen kanske ser bra ut på pappret, men verkligenheten ser annorlunda ut. Dessutom är de lömska nog att utesluta den största gruppen deltidsanställda ur sin statiskt; enligt SKL var 172 000 personer deltidsanställda år 2011. SCBs siffra visar istället på att 288 000 personer var deltidsanställda förra året eftersom de faktiskt tog med, den troligtvis största gruppen deltidare, timanställda. Den här situationen där kvinnor begränsas till deltidsarbete resulterar i att förstärka kvinnans utsatthet – inte nog med att hon redan tjänar sämre än männen i samma samhälle, hon utesluts även att arbete i samma i utsträckning vilket begränsar henne än mer. Och så heter det att vi är världens jämställdaste land. Min uppmaning; se över den där jämställdheten lite nogrannare så ser du att den brister.

Efter den deprimerande läsningen känner jag att jag måste göra något produktivt av resterande del av min föreläsningsfria dag. Jag beslutar mig för att ge brödbaket ett ordentligt försök; något som inte visar sig fullt så enkelt eller smärtfritt som jag förväntat mig. Dock blir resultatet bättre än förväntat och det färdiga brödet var värt mödan.

 

Indoktrinerad i antropologiska tankebanorna börjar jag kritiskt granska min omgivning samt min plats i den. Processen är omvälvande; vid flertalet tillfällen blir jag otroligt självkritisk och måste ifrågasätta hela min världssyn. Är det den jag ser reflektioner av i mina observationer? Är jag så begränsad, så präglad? Är jag så fast i system att jag bidrar till det genom min reproduktion av det?

Apropå det här så var jag och klättra igår. Med mitt flexibla schema försöker jag undvika de populäraste timmarna på klättergymmet; det är inte kul att vänta och trängas. Under dessa måttligt besökta timmar på klättergymmet är jag ofta en av, eller ibland den enda, kvinnan på plats. Och vid upprepade tillfällen har jag, eller jag och mina kvinnliga klätterkompanjoner, under dessa tillfällen närmats av män. Vid dessa närmanden har jag oundvikligen agerat reserverat och varit tveksamt inställd till dessa närmandens baktanke. Men gårdagens besök fick mig att tänka om.

    När jag höll på att värma upp, ensam, kommer en man fram till mig och frågar om jag vill ha tips. Min instinktiva tanke är; Nej, jag behöver inte hjälp eller tips för jag Värmer upp. Och; Det är väl typiskt att du, som man, ska tänka att du har något att erbjuda mig, kvinnan, som om jag inte skulle klara av det här själv?! Dock svarar jag aningen trevligare; visst, och tänker att jag i alla fall kan se vad han har att säga. Han säger något otroligt onödigt som jag inte har något utbyte av och jag försöker därför avrunda vår konversation genom att med mitt kroppsspråk röra mig bortåt. Han tycks inte förstå vinken, till min förfäran. Då dyker Katarina upp och räddar, ovetandes, situationen och jag börjar prata med henne istället. Dock dröjer det inte länge förens mannen återigen närmar sig och börjar ifrågasätta hur jag klättrar och vill generöst dela med sig av sina ”tips”. Nu har den här okända mannen börjat kliva över mina gränser vilket resulterar i en aningen otrevlig svarston från min sida. Tillslut förstår han peaken och ger sig av. Det dröjer dock bara 10 min till innan en annan man närmar sig. Han är av mig känd sen tidigare eftersom han närmat sig vid andra tillfällen och varit måttligt irriterande när han tagit sig friheten att berätta för vår klätterkompanjon, Karin, hur man ska klättra och påstått att hon ”inte ens försöker”.  

    Dock får detta frekventa närmande mig att ifrågasätta mitt eget agerande. Är det jag som tolkar in för mycket i dessa situationer? Kan det vara så att dessa män närmar sig med avsikter som sträcker sig bortom mina förväntade? Är ett närmande i denna miljö inte att se som ett närmande mellan olika kön utan snarare ett asexuellt närmande i kamratlig anda för att mötas i vårt gemensamma intresse; klättringen? Ska jag istället se männens närmande som en bekräftelse på min egen klätterförmåga – att de ser mig som jämlike och därmed hyser förhoppningar om att vi ömsesidigt kan bidra till varandras utveckling? Är det jag som i denna miljö blir den otrevlige som bemöter detta sportsliga närmande på ett så frånstötande sätt? Och samtidigt; Vad beror denna, eventuella, misstolkning från min sida på? En förklaring är mina referenser till tidigare närmanden av okända män. I denna kategori har jag flertalet mindre trevliga erfarenheter, så för att bara nämna en högst irrespektabelt sådan;

Jag och Jakob är ute på klubb och rör oss mot dörren för att gå hem. En man närmar sig framfusigt och tar tag i mina axlar och väser fram (som om han något med det att göra):

Eller för att inte nämna alla de gånger män nedlåtande ska hjälpa mig med banala saker (som att hamra in en mikroskopisk spik) och samtidigt antar att jag är inkapabel, i egenskap av kvinna, att utföra de enklaste av uppgifter på egen hand. En känsla och ett nedvärderande antagande väl klätt i ord av Nanna Johansson. 

    Kan man klandra mig för att efter flertalet sådana incidenter vara på min vakt? Nej, jag tycker inte det men det tåls att tänka på att viss sport kanske är av den där förenande karaktären vissa påstår. Att sport åstadkommer en sorts välvilligt vakum där fördomar och förtret bör åsidosättas. Är det jag som måsta förändra mitt sätt att tänka? Är det så att mina förvirrade tankar är resultatet av mitt inträdande i ett okänt habitus där jag desperat försöker klämma in mina gamla handlingsramar och mönster? Är mitt sociala kapitalt för knappt för att jag ska kunna funktionera korrekt i denna, tillsynes, främmande sfär? (se Pierre Bordieu) Har jag låtit min rädsla ta över när jag jämt förutsätter att folk vill har dåliga intuitioner med sina närmanden?  

Toprep - Cat Ba Island, Vietnam 

 DWS - Halong Bay, Vietnam

Toprep - Boulder, CO, USA

Bouldering - Milwuakee, WI, USA