En gång i tiden hade jag en dröm om att flytta ut på landet och bli självförsörjande. Jag skulle odla all min mat själv och på så sätt stå fri från samhällets krav och måsten. Delar av den drömmen lever vidare - i vårt köksfönster. Där lever och frodas just nu basilika, timjan, koriander, broccoli och melon. Vi väntar dessutom ivrigt på att våra avokadokärnor ska gro så att de kan bli en del av vår grönskande köksoas.
   Det malplacerade rådjuret flyttade in hos oss för ca 3 veckor sen. Ett bedårande loppisfynd som jag har svårt att slita ögonen i från. Vissa kanske hävdar att det här med prydnadssaker är överflödigt, och det är det väl på sätt och vis, men det här objektet skänker mig glädje i den dystra tid på året vi kallar februari.
 
 
I förgår var jag och lyssnade på Bengt Brülde när han talade om moralens roll och plats i klimatproblematiken. Han behandlade under föreläsningen frågan om huruvida en lösning står att finna endast förankrad i människans moral, det vill säga uppfattning av rätt och fel, alltså om det finns eller kan skapas en etik som vägleder oss och hjälper oss att leva klimatvänligt. Han slutsats (min tolkning) var att en sådan stark vägledande moral eller etik idag inte existerar men att den kan växa fram som en konsekvens av politisk styrning mot ett ekologiskt hållbart samhälle genom ett införande av till exempel skatter och förbud. Jag kan inte annat än att hålla med honom och flertalet rapporter pekar på exakt samma sak – det saknas idag politiska incitament och styrmedel som uppmuntrar och möjliggör en sådan utveckling. Å andra sidan kom denna slutsats inte som en överraskning, utan det jag tog med mig från denna föreläsning var hans konsekventa, nästintill aggressiva, betoning på hur gråskalorna inom moralen måste skalas bort för att komma tillbukt med klimatförändringarna.
   Vi är väldigt duktiga på att argumentera oss bort från våra moraliska felsteg, för att exemplifiera använder jag här ett av Bengst egna exempel: Vi vet att det är skadligt för miljön att flyga MEN i vissa fall kan detta moraliska rättsnöre åtsidosättas. Även om det är fel att flyga kan man, för sig själv och andra, rättfärdiga sitt flygande om det till exempel är så att man ska flyga just till ett viktigt klimatmöte. Okej, tänker du. Det låter ju vettigt, MEN (det finns ett stort MEN) om ALLA jämt har men och rättfärdigande argument och man slår ihop alla de här ”undantagsfallen” blir utfallet ganska stort. Tänk bara på alla i Sverige som tar bilen istället för att cykla till jobbet på grund av personliga special och undantagsfall. Även om du upplever ditt undantagsfall som litet eftersom det kanske bara händer 2-5 gånger på år, så blir totalen av alla dina och resten av Sveriges undantagsfall ganska stora… Även ditt, och alla andras, undantagsfall går att koppla till det ökade utsläppet av växthusgaser! Det handlar alltså inte om kvantitet – ingen handling som bidrar till klimatförändringar är oväsentlig för det är totalen av allas handlingar som lett oss dit vi är idag!
   Det här leder oss utsökt in på nästa tanke som jag uppmärksammade under föreläsningen – ”Men alla andra gör ju så, det spelar ingen roll vad lilla jag gör?” Eller ”Men om alla andra gör ju så och då kan ju jag lika gärna göra samma sak! Varför ska jag kämpa på och cykla när alla andra har det bekvämt i sina bilar?!” Återigen, samma argument som ovan! Det lilla du gör spelar visst roll för det är en del av en helhet – vare sig du vill det eller inte. Och om alla andra är dumma – föregå med gott exempel och förklara för dessa människor varför deras beteende är skadligt. Skadligt inte bara för dig och mig utan även för kommande generationer! Se det som en utmaning att få andra att agera lika bra som du och var stolt över dig själv och det ansvar du tar för miljön som även är av godo för andra!
 
Nu får det vara nog med detta för idag för jag ska iväg. Inom kort kommer en (förhoppningsvis) motiverande och inspirerande text om köttet och mejeriprodukternas roll i miljödramat. För jag kom även till en självinsikt under denna föreläsning: jag själv har blivit trött på att predika och kommit att nöja mig med att ”Aja, jag gör så rätt jag kan iaf”. Men jag kan inte nöja mig med det för då gör jag inte Allt jag kan för att bidra till en hållbar utveckling. Så ut med den förslöade Tanja som inte orkat övertyga och in med den mer radikala och drivna! På återseende!

Och så är det måndag, igen. Har lite lätt ångest över dagens orationella shopping. Eller egentligen är det väl över min ständigt hungrande konsumtionslusta som jag strävar efter att bryta mig fri ifrån. Denna gråa mörka dag till ära tog jag mig till H&M för att stilla mitt ha-begär som pockat på min uppmärksamhet ända sedan i söndags när jag snubblade över några färgsprakande och extravagant mönstrade plagg. Min urholkade februari-ekonomi är egentligen inte i stånd att finansera sådana impulsiva lidelser, men jag kunde helt enkelt inte tygla mig själv just idag. Jag tror det var linnenas karaktär som gjorde begäret extra stark – de kom liksom att symbolisera vinterns motsats med sina glada färger och skira material som påminde mig om den gladare, ljusare och lättsammare tid på året vi kallar sommar. Och mycket riktigt, när jag kom hem passade de dessutom perfekt ihop med min eminenta sommarkeps. Vid närmare reflektion tror jag dessutom dagens oövervinneliga begärsvåg grundar sig i det faktum att jag inte kan/borde handla; människan är väl dömd att tråna efter det den inte kan få.

 
 
På jobbet igår ekade samma fruktansvärda mening i mitt huvud: Arbeit macht frei. Om och om igen refererade jag i mitt huvud till denna paroll som prytt ingången till förintelseläger. Jag påstår inte att mitt arbete på lagret går att jämföra med tvångsarbete utan jag spekulerade snarare i meningens plats i dagens samhälle. Få människor jag stött på under mina anställningar är positiv inställda till sina jobb och utför dem med glädje och passion. Majoriteten av mina nuvarande och forna arbetskamrater ser snarare på sina arbeten som ett nödvändigt ont. Något man bara måste ta sig igenom så gott som varje dag för att öppna möjligheter- som om arbetet är nyckeln till frihetens dörr. De släpar sig dit, släpar sig igenom arbetesdagen och sedan släpar de sig hem. De har sedan länge slutat lägga ner någon själ i arbetet utan utför det snarare slentrian mässigt. Och det är här liknelsen kommer in. Varför står människor ut med att spendera 1808 timmar av sina 8760 timmar per år, det vill säga ungefär 20 % av sin tid*, med att göra något de inte tycker om? Är det på grund av den hägrande lönen som blir som någonsorts förlösning? Att man liksom biter ihop och tänker: Snart kommer lönen och då kan jag göra något trevligt. Eller är arbetet helt enkelt ett måste för att hålla sig flytande? En brist på valmöjlighet, så att säga. För utan arbete kan vi inte ens förse oss med våra basala behov så som mat och husrum. Vi är beroende av arbete, eller snarare, pengar. Och så tror vi att vi genom arbete och de pengar det inbringar att vi såsmåningom kan nå ”Det goda livet”. Men vad är det goda livet? En större lägenhet och fler saker? Solsemester på andra sidan jorden? Eller frihet? Och vilken frihet i sådant fall? Frihet att välja fritt på butikernas hyllor? Frihet att välja hur man ska disponera sin tid? Jag tror vi måste stanna upp och se vad det egentligen är vi jagar – vad vi rusar igenom livet för att nå.

Antropologen Marshall Sahlins har påvisat relationen mellan avancerade försörjningsteknologier och minskad fritid; det vill säga att i takt med utveckling ökar även arbetstiden med resultatet att fritiden minskar. I samband med denna insikt kom han även att kalla jägar- och samlarsamhället för ”det ursprungliga överflödsamhället” eftersom de, i genomsnitt, endast spenderar ca 3h/dag för att införskaffa sig sitt dagliga levebröd vilket kan jämföras med våra 8h/dag. Frågan jag ställer mig blir således: är våra bekvämligheter som införskaffas med pengar värd den tid vi förlorar? Den tid vi kunnat lägga på nära och kära? Och leder arbete, egentligen, till frihet? Samlar- och jägarfolk är sin egen man i den bemärkelsen att de är sin egen chef. Hur många av oss kan säga att vi är det? Jag vill här inte fastna i en romantisering av dessa folk - även de har det kämpigt då de är mycket mer utsatta för naturens våld. Jag vill bara påvisa på att det finns alternativ som det går att ställa vår livssituation i relation till. För min bistra slutsats är att många idag fortfarande är fast i den olycksbådande parollens ord och lever i drömmen om att arbetet någon gång, någonstans, kommer skänka oss frihet.

Idag är en mindre bra dag. Allt kom liksom samtidigt: den slaskiga snön, vardagen, snuvan, mardrömmarnar och PMS:en. Skäms lite när jag kommer på mig själv med att spekulera i huruvida jag ska skipa dagens föreläsning. Skammen kom av att "föreläsningen" idag består av antropologisk film med efterföljande diskussion, det vill säga en föga ansträngande tillställning som jag inte kan avvika från med gott samvete genom att skylla på trötthet och grinighet. Även om jag är allt för medveten om livets ständiga upp- och nergångar tycker jag idag att livet är en enda lång uppförsbacke. Jag vill lägga mig i sängen och stanna där. Vill bli uppassad på som ett sjukt barn. Vill bli överöst med villkorslös kärlek som trotsar min surighet och mitt avståndstagande. Vill allting förutom att gå ut i det blöta grå kaoset utanför.
I fredags hände något lustigt. Jag tänkte att det var dags för mig att ta mig an denna Göteborgs Filmfestival. Glad i hågen går jag därför in och bokar biljetter till Kon-Tiki, som jag längtat efter att få avnjuta i evigheter. Något förvånad över priset när jag ska checka ut klickar jag mig tillbaka och misstänker att jag råkat lägga aningen för många biljetter i min kundvagn. Dessvärre var det inte fallet men jag tänker att priset på 400kr för två biljetter kanske är rimligt – det var ju trots allt Festival! Jag och Jakob beger oss ganska direkt från skolan till biografen Draken och köper med oss lite gottigt godis på vägen för att avnjuta under filmen. På plats inser jag, förskräckt, prisets förklaring. Jag har köpt biljetter till invignings ceremonin! Så på röda mattan traskar jag och Jakob in och jag kan bara tänka: jag behåller jackan på så ingen får se min fula klänning som är för kort och har ca 6 år på nacken. Sådan tur hade jag inte, tyvärr. Givetvis är det garderob och efter den finner jag mig själv i en prekär situation: där står jag och Jakob i ett rum fullt med välklädda människor och känner oss extremt underklädda samtidig som vi dricker champagne. I biomörkret kändes dock resterade delen av kvällen bättre och bättre. Positiva överraskningarna haglade över oss: först kom Kon-Tiki teamet upp på scen och berättade lite kuriosa om filmen. Sen äntrade ingen mindre än Roy Andersson och delade med sig av ett festligt filmklipp av sin kommande film. Helt klart mitt bästa biobesök hittills – även om jag inte vågade plocka fram och gotta mig med det där godiset…

Solen skiner och termometern visar på minus. De vita fläckarna av snö och is skvalrar om kylans trots mot ljusets värme. När jag sist skrev var jag säker på att vintern höll på att ge vika för våren och grönskans intågande. Nu är jag inte lika säker.


Mycket har hänt under de 10 dagar som passerat sedan jag sist skrev. Jag har äntligen lagt dödskursen bakom mig och inlett en ny och spännande kurs som tycks vara någonsorts djupdykning i de antropologiska grundpelarna – mänskligheten och dess livsvärldar. Våra lärare har gått ut hårt och satt ribban högt genom att påbörja kursen med en seminarium serie som cirklar kring frågan: Vad innebär det att vara människa? En otroligt bred och svår filosofisk fråga med många svar – alla beroende av vilken ideologi du grundar dina antaganden i. Från ca 50 elever på grundkursen har vi nu blivit ungefär hälften, och det märks. Diskussionerna i klassrummet förs på en helt annan nivå och äntligen känner jag återigen utmaningarna hopa sig framför mig. Likt berg tornar de upp sig mot det oändliga och gåtfulla universum ovan oss. Med denna vy framför mig känner jag hur lusten återvänder – alla dessa obesvarade frågor som bara väntar på att jag ska ta mig an dem!
   Jag sökte ett jobb i veckan där en av ansökningsfrågorna var: Vad är livskvalité för dig? Efter att ha klurat lite framstod det som en självklarhet: utmaningen. Anledningen till varför jag betraktat förra kursen som pest och pina och den här som himmel och gröna skogar är för att jag känner mig utmanad. Med utmaning kommer utveckling. Utveckling som leder framåt in på nya vägar och utmaningar, istället för att trampa på i samma upptrampade och invanda monotona spår. Givetvis är det här ett otroligt subjektivt svar på en otroligt komplex fråga, men för mig blev det något av en aha-upplevelse att konstatera utmaningens centrala roll i vad jag kallar mitt liv.


På tal om utmaningar sitter jag förövrigt här framför datorn med blött hår efter ett avslappnande bad som jag unnat mig efter en löparrunda. Löpningen går sådär. Varje runda är en kamp mellan mitt rationella-jag och latmasken i mig. Rundorna i sig går bra – det är viljan att komma dit som tryter. Argumentet att gå ut och springa för att på lång sikt bli piggare biter inte riktigt på min lathet som just då känner att det är otroligt mycket bekvämare och skönare att ligga kvar i soffan… Säkerligen är det här ett problem som inte bara jag står inför, men har ni något motivationsknep får ni gärna delge mig dessa!



För att fortsätta på ämnet utmaningar så var jag i helgen på besök i Riksdagen. Otroligt spännande och givande. Att sitta i ett rum fullt med framstående och framgångsrika människor får en att reflektera över sig själv och sina prestationer. Och sin kunskap. Ibland fastnar jag i någonsorts föreställning av mig själv som ganska intelligent och påläst. Men den kunskap och de erfarenheter dessa kvinnor besitter fick mig att noga reflektera över min egen. Jag vill inte fastna i ett nervärderande av mitt egen kunnande (det är andra så bra på att göra åt mig och andra studenter) men en nypa självinsikt och reflexitet är nog aldrig fel - för alla. Förutom det så bjöd riksdagen och mötet på andra insikter. Det finns så mycket kvar att göra för kvinnors lika rättigheter och så många vägar att gå för att uppnå dem. De andra kvinnorna på mötet har valt en mer politiskt strikt väg än vad jag ägnat mig åt på senaste. Men deras postivia utsagot och resultat fick mig att inse att opinionsbildning även på det politiska planet inte är helt fel väg att gå. Även om opinionsbildning bland allmänheten är otroligt viktig måste nog denna vägas upp – båda vägar måste komplettera varandra för att förändringen ska uppnås. Så med en stor portion inspiration fortsätter jag nu mitt projekt i feminismens tecken! 

Jag har gått in i ett moln av apati. Skolan känns trist. Och grå. Och ointressant. Och omotiverande. Borde egentligen sitta och finjustera en text, men orkar inte. Känns meningslöst, frustrerande och förvirrande när lärarna ideligen proklamerar att ”Det här är ju en A-kurs…” samtidigt som de på inlämningsuppgifterna presenterar komplex frågeställningar motsvarande en C-kurs. De svårare frågorna hade inte varit ett problem i sig om de inte var för det minimala utrymmet vi ges för att besvara dem. Och så var det ju det där med A-kurs nivån igen, det vill säga att vi ska utgå från banal och enkelspårig litteratur som inte räcker till eller täcker in de frågor vi ska besvara. Det känns som att svara på frågan; Vad är meningen med livet? genom att utgå från Bamse. Svaret blir alltså intetsägande och analogt; Meningen med livet är att vara God (Vargen, som först är någonsorts antagonist blir ju så småningom även han god). Ingen gråskala däremellan, ingen problematisering, inga egna reflektioner. Således meningslöst och trist.

 
 

Förutom det så har jag och Jakob tagit ett beslut. Eller, beslutet fattades för ett bra tag sen. Närmare bestämt i Augusti 2012. För att sporra oss själva till att börja springa bestämde vi oss för att delta i Midnattsloppet 2013 - motivationen blir starkare med ett mål att blicka framemot. Lättare sagt en gjort dock. I fem månader har vi skjutit på träningen. I samband med min första runda förra året försvann lusten spårlöst: när jag kom hem trillade jag ihop i en blöt pöl på hallgolvet, röd som en tomat med svidande lungor och Signe frågade förskräckt vad jag hade gjort. Inte särskilt inspirerande eller motiverande. Att jag dessutom bara ”sprungit” (efter sisådär 4 min övergick springandet till någonsort jogg-gång-hasande kombination) 2,5 km i snigelfart gjorde mig desto mindre sporrad till att fortsätta… Men efter julens svullande och soffliggande kände jag: Nä, nu är det NOG. Att jag dessutom blir sjuk ungefär en gång i månaden bidrog till mitt uppvaknande. Så, istället för att göra om samma misstag, det vill säga att bara huxflux ge mig ut och börja tok kuta för allt jag är värd, bestämde jag mig för att läsa på. Och efter lite runt klickande på den vida webben hamnade jag här: Löpskola för nybörjare. Läsandet resulterande i en gnutta självinsikt: jag Kan inte börja med att springa för jag har i princip 0,02 % kondition. Så jag svalde min stolthet och började lägga upp ett realistiskt träningspass som går ut på att successivt öka på tiden jag springer. Från starten som blev 2min-jogging-sen-3min- powerwalks-set gånger 3 ska jag vecka för vecka öka på joggingen och minska powerwalkandet. Erkännandet, målsättningen och de anpassade träningspassen gjorde det mentalt mycket lättare att ta sig an. Så igår började jag min långa väg mot milen. Äntligen. Och det gick bra. Väldigt bra faktiskt. Så pass bra att jag till och med la till 2min extra jogging. Dessutom gjorde känslan av faktiskt att lyckas slutföra passet mig peppad till att fortsätta – i motsats till känslan av ett fatalt misslyckande som drabbat mig i princip varenda gång efter att jag gett mig på att springa. Dessutom måste jag säga att Runkeeper (iaf nu) är ett bra hjälpmedel till motivationen. För första gången vill jag verkligen ut och springa så att jag kan bättra på statistiken och följa min (förhoppningsvis) utveckling. Så nu är det bara att rikta blicken framåt mot mitt första delmål: att jogga konstant i 20 min. Önska oss lycka till! 

 


Ett år har passerat och ett nytt inletts. Inspirerad av diverse mediala tillbaka-blickar på det gångna året har jag reflekterat över mitt eget. Hur var egentligen mitt 2012? Precis som under alla mina hittills passerade år hände det bra och dåliga saker - inget ordinärt spektakulärt eller hiskligt hemskt. Det har således varit en ganska bra balans mellan det glada och det ledsna - inget övervikt åt något håll som får mig att klassa ett helt år som antigen det ena eller det andra. Samtidigt tror jag att jag är glad över det. Jämnheten. Lugnet. Ibland känns det som om jag har haft tillräckligt mycket dramatik och tragedi runt om mig; väldigt mycket livlighet och glädje, men samtidigt mycket sorg och missöden. Så, sammanfattningsvis: året har varit mittemellan vilket är helt perfekt för mig.
   Innan det nya året skulle välkomnas begav vi oss till Oslo för att träffa mina kära vänner och vapendragare en sista gång år 2012. Tursamt nog lyckades vi åstadkomma en någorlunda stor sammanstrålning i den norska huvudstaden - båda bröderna Paulsgaard förärade även de staden med ett besök. I goda vänners lag åt vi och drack, och skrattade precis lika högt och mycket som under våra gågna år. För att ringa in det nya året begav vi oss åter till staden som jag nu kallar hemma. Med muntra steg traskade vi, jag tillsammans med min ståtliga kavaljer Jakob, till våra kära vänner Oliver och Fanny. Vi firade traditionsenligt (eller i alla fall så jag förväntar mig att folk brukar fira) med tjusigt klädda vänner, lyxig mat, skumpa och dans. Nu återstår bara att se vad år 2013 för mig sig till mig, eller rättare sagt, oss.
 
ps. jag var även i år min egen tradition trogen och nynnade tyst för mig själv på låtraden "This is the year it all will happen" när den digitala klockans siffror slog över till 00:00. ds.
Sitter och researchar inför min kommande skoluppgift att skriva en debattartikel med antropologiska undertoner. Ämnet jag valt att fokusera kring är rasism, eller rättare sagt nationalism och stereotypisering. Med utgångspunkt i de hätska debatterna kring ”Tintin i Kongo”, ”Lilla Hjärtat och alla små brokiga” och nykomlingen Disneys tomteverkstad försöker jag nysta ut ett trassligt virrvarr av anklagelser och åsikter. 
     Som vanligt tar jag avstamp i mig själv för att bringa någonsorts klarhet i resonemangen. Indoktrinerad i den antropologiska skolan så är min första reaktion: stereotypisering är dålig. Dålig då den fördunklar agensen (läs: handlingsutrymme) hos alla de individer som inryms i dessa generaliserade kollektiv. Dålig då den allt som oftast bygger på fördomar. Dålig för den spär på rädslor. När jag diskuterar det här med folk brukar jag alltid ta avstamp i konkreta exempel de kan identifiera sig med, så jag kommer även här fortsätta på det spåret och utgå från exemplet Svenskhet. Du som klassar dig som eller klassar andra som Svensk – här kommer några frågor:
 
• Vad är svensk mat? Äter du smörgåsbord, köttbullar, falukorv, det vill säga ”svensk” husmanskost, på en daglig basis? Och: förväntar du dig att andra du klassar som ”svenskar” slavisk följer denna kost? Och: är det i maten svenskheten uttrycks? Och så en liten följdfråga: är alla vegetarianer/veganer osvenska som inte förtär ovanstående?
 
• Vilka är de svenska högtiderna som förknippas med tradition - Nationaldagen, midsommarafton, kräftskiva? Föreställer du dig att du eller andra klassade svenskar firar på exakt samma sätt? Och så följdfråga: är man mindre svensk om man som nykterist inte firar traditionsenligt med nubbe? Och: är man mindre svensk om man arbetar exempelvis inom vård och omsorg och istället arbetar på högtiderna?
 
Jag kan rabbla upp fler exempel men hoppas redan nu att ni ser att svenskhet eller någon nationstillhörighet inte handlar om att slaviskt agera på ett enkelspårigt homogent sätt. Vi lever i ett otroligt individualistisk och liberalt samhälle där vi förespråkar självständighet och personligt uttryck. Vi arbetar ständigt med att särskilja oss från varandra för att åstadkomma en personlig prägel och förväntar oss sällan att man på grund av ett svenskt medborgarskap skulle leva exakt likadant. Men, hur kommer det sig då att vi antar att alla andra gör det? Och vad bidrar denna stereotypisering till – vad händer när vi förväntar oss att alla andra som inte delar vår nationstillhörighet beter sig på ett och samma sätt? Jo, vi stämplar människor utan att ansträngning oss för att se vilken person som finns bakom alla dessa föreställningar. Vi skapar gränser och på så sätt begränsar vi även oss själva. Här skulle jag vilja förflytta diskussion från kulturella fenomen, som nämnts ovan, till den politiska sfären. För det inte bara (eventuellt) barnboksförfattare eller partier med rasistiska undertoner som bidrar till detta gränsdragande. Vad tror ni rumsrena politikers ständiga särskiljande genom tal av ”invandra svenskar” och ”etniska svenskar” får för konsekvenser? Att vi ser oss som jämlikar? Samtidigt förstår jag hur svårt det är att agera inom politiken - på ett sätt blir ett särskiljande ett måste för att belysa de strukturella orättvisorna. Inom jämställdhetsdebatten förespråkar jag själv ett särskiljande: att prata om män och kvinnors lika rättigheter döljer och förbiser, anser jag, kvinnors underordnade position. Alltså - kategoriserande är ett måste för råda ordning i våra huvuden och skapa ordning i alla de intryck vi dagligen tillgodogör oss, MEN, nästa gång du fördomsfullt avfärdar något - tänk på konsekvenserna.
 
Snabbt hoppar jag till nästa punkt i debatterna – det historiska perspektivet. Återigen – genom mina studier har jag emellanåt kunnat urskilja hur ett bortseende från historia resulterar i snedvridna bilder. Historien är en viktig faktor till hur orättvisa strukturer uppkommit. Konkret exempel: kolonialismen. Genom ett västerländsk inblandade i andra nationer har vi kommit att påverka utvecklingen. Kolonialiser, och akademiker för den delen, är i mångt och mycket skyldiga till dagens syn på människor. Ovanstående har även, ibland medvetet och ibland omedvetet, bidragit till att förmörka och osynliggöra olika aktörers roller i detta spel. Genom att utesluta aspekter ur historieskrivningarna framställs saker i en annan dager. Jag tar Afghanistan som exempel. Helt plötsligt skulle Amerika hjälpa de förtryckta afghanska kvinnorna från de talibanska tyrannerna. Med denna ansats legitimerade man ett krig. Men sällan pratades det om hur ett tidigare amerikanskt inblandande i Afghanistan bidragit till dagsläget – hur man under kriget mot kommunismen faktiskt hjälpt talibanerna till makten. Med detta vill jag ha sagt följande: att förbjuda eller sudda ut rasitiska element från historien eller i detta fall gamla barnböcker ser jag en riskfaktor till att man hamnar i samma fälla. Därmed inte sagt att man har rätt att i nyproducerade böcker framställa människor på ett rasistiskt stereotypiserande sätt. Men som sagt, att bannlysa historiska porträtt av förtrycket kan få effekten av att man osynliggör rötterna till de förtryck som lever kvar än idag.
     Dessutom tycker jag mig ibland i debatterna se kolonialistiska undertoner – när vita svenskar (många män dessutom) tycker sig ha någonsorts tolkningsföreträde när de kallar diskussionen banal eller tramsig. De berörs inte av de stereotypa porträtten och kommer troligtvis aldrig kunna förstå dem – hur kan de då anse sig veta bättre? Samtidigt kan jag i vissa fall förstå deras argumentation – att debatten kan resultera i en rädsla för att gestalta andra än vita. Detta kan ju i sin tur också leda till en snedvridning där vi i barnböcker endast ser stereotyper av vita människor och andra människor utesluts. Barnböcker där vår multikulturella värld förminskas till något det inte är – enkelspårigt. Som ni ser vid det här laget är debatten otroligt komplex och den går att vända och vrida på in absurdum. Men jag tror detta nagelfarande är viktigt för det jag tycker mig urskilja är en vilja att debattera de här ämnena. Avsikten med en av böckerna var ju att framställa en karaktär som utmanade oss att tänka i nya banor – även om utfallet slog slint. Jag tror denna vilja är roten till debattens uppkomst och orsaken till att debatterna landar i barnböcker är, anser jag, för att för få debatter förs på ett högre nivå. Våra politiker sviker i den bemärkelsen för de lyckas inte föra en bra debatt om hur vårt samhälle är uppbyggt på strukturella orättvisor och vad detta får för faktiska resultat i våra vardagliga liv. Och när inget forum för diskussion finns tar debatten sig andra uttryck.
 
Hur som helst – det jag vill uppnå här är inte en slutsats som landar i att någon har rätt eller fel. Jag vill snarare belysa och problematisera aspekter jag anser inte fått tillräckligt utrymme i debatterna. Hoppas ni får er en tankeställare.

Ibland blir jag rädd för att genom denna blogg framställa mig själv som idealiserande av den normativa feminiten och allt vad det innebär. Rädslan ligger i att jag på senaste lagt mycket fokus vid min jakt på det perfekta hemmet – något som jag kategoriserar som just normalt. Jag har därför försökt analysera mitt husliga engagemang: är det ett uttryck för ett eftersträvande att förkroppsliga normen? Min slutsats: ja, på sätt och vis. Fast samtidigt nej. För att förklara det här kommer en översikt över min boendesituation de senaste 6 åren:


2007 - Flyttar hemifrån och bor i en etta á 20 m2 i en källare med hund och pojkvän = trångt. Känslan av tillfällighet infinner sig och jakten på ett bestående, bra boendet infinner sig.


2008 – Flyttar till Malmö och hyr en två i andra hand med min dåvarande bestbuddie. På grund av andrahandskontraktet består känslan av tillfällighet. Söker frenetiskt andra andrahandskontrakt och utopiska förstahandskontrakt, såklart.


2008 – Flyttar tillbaka till Halmstad (på grund av slut på andrahandskontrakt i Malmö och inget jobb = ingen ny lägenhet) och bor i en annan etta, denna gång på 43 m2, utan hund men med pojkvän. Inte lika trångt, men fortfarande med en känsla av tillfällighet då jag vill ifrån staden lägenheten är belägen i.


2010 – Reser runt i Asien och mitt boende består således av diverse vandrarhem.


2011 - Åter i Sverige och tillbaka i ettan på 43m2.


2011 - Flyttar ganska omgående till en tvåa i Göteborg som kan bli den där varaktiga tryggheten och bra boende jag längtat efter. Dock: fortfarande inget förstahandskontrakt utan denna lägenhet var en bostadsrätt, inte bekostad av mig med andra ord.


2011 - Pojkvännen gör slut. Svart andrahands kontrakt på en tvåa på ca 40m2 i Backa med bästisen.  Försöker här iscensätta en känsla av bestående, trots att vi vet att boendet är tidbegränsat, genom att måla om HELA lägenheten.


2012 – Får ett rum i ett flerfamiljshus med delat kök, dock ett förstahandskontrakt som gäller under min studietid, vilket är ett litet steg närmare tryggheten. Är i princip aldrig där p ga de andra boende i huset är knepiga och den konstant höga värmen stör min sömn. Trivs alltså inte och vill egentligen bo med Jakob, så trots bra kontrakt känsla av tillfällighet.


2012 – På grund av ovanbeskriven dålig karaktär på boende spenderar jag mesta dels av min tid i Jakobs lägenhet: en DYR etta med andrahandskontrakt. Jakob har inte heller något på väggarna…


2012 – Får ÄNTLIGEN mitt första riktiga förstahandskontrakt tillsammans med Jakob vilket har fördelen av att både vara relativt billigt och stort nog att inhysera oss båda och barn. För första gången på 5 år är min boendesituation säkrad och därmed infinner sig känslan av varaktighet.


Med den här förklaringen tycker i alla fall jag att mitt husliga engagemang kan motiveras som trygghetssökande snarare än normeftersträvande. Med alla dessa instabila boendeformer har ett åsidosättande av dekorativa personliga inslag i hemmet för mig kommit att symbolisera en otrygghet och flyktighet. När jag nu äntligen har en stabilit boende vill jag således manifestera motsatsen genom att dekorera och personifiera: jag vill etablera ett lugn som för mig symboliseras genom ombonad. Vidare, även om jag på sätt och vis just nu lever inom normen utmanar jag den samtidigt – nagelfarar man vår tillsynes ”normala” huslighet ser man normbrytande inslag. För att förklara och exemplifiera: något som tycks verka helt ofattbart är att min pojkvän fortfarande är god vän till sitt ex – modern till hans barn. Ännu mer ofattbart verkar det vara att Jakob dessutom gillar hennes kille och att jag gillar henne. Det normala i detta fall tycks vara en osämja – jag förväntas, liksom Jakob och vise versa, att känna avundsjuka vilket ska resultera i denna osämja. Således blir vi normbrytande i vår huslighet när vi exempelvis har fotografier på både barnets mor och hennes kille på väggarna. Dessutom gör vi ofta saker tillsammans allihopa, något som vi trivs med och som troligtvis uppskattas högt av barnet. Igår firade vi en gemensam liten julafton – traditionell och normativ i bemärkelsen gran, julmust, julgodis och julklappar. Normbrytande och okonventionell i bemärkelsen av fyra vuxna som förväntas hysa agg mot varandra men gör det inte.


Min slutsats är alltså att jag, eller vi, befinner oss på en balansgång mellan det normala och onormala. Och även om jag i mångt och mycket strävar efter att mer luta åt det onormala, och på så vis utmana det normala, är det svårt att helt friställa sig ifrån det. Med det sagt: här är vår normala julgran dekorerad genom en onormal gemenskap. 

 
Novembermörkret breder ut sig och letar sig in i de minsta av utrymmen och vrår. Än har inte juldekorationerna smugit sig fram – det värmande och mysiga ljuset som förnimmer om glada tider och utmanar det totala svärtan. Jag lyssnar på Tennis och försöker mig på att skriva ett brev till dem och berätta om livet i nordliga bredgraderna i hopp om väcka någon sorts sympati hos dem: en sympati som driver dem till att välsigna oss med ett besök och spelning. Dessvärre får jag inte någon klarhet i vart exakt jag ska sända detta brev så försöket stannar vid ett par nedklottrade ord på ett papper.
 
 
Det är en förvirrande tid det här 2000-talet. En känsla av att allt-är-möjligt-bara-man-vill-och-anstränger sig har överrumplat mig och fyllt mig med optimism inför framtiden. Samtidigt närs pessimismen inom mig när jag nås av tonvis med Facebook-uppdateringar om ”nyheten” med Erik Almqvist – är det här verkligen en nyhet? Och tyvärr tror jag att detta kommer falla i glömska fortare än kvickt med resultat att ett rasistiskt parti tar sig in i ”vår” regering till nästa val. Jag vill inte vara del av ett egoistiskt ”vi” som stänger ute flyktingar och räds olikhet och utveckling. Samtidigt får jag rysningar av de bilder som når mig från de som kämpar för motsatsen, solidaritet, i andra Europesika länder. Varför finns inte den kampen inte i Sverige? Varför begränsar vi oss till sura och arga Facebook-uppdateringar som inte leder någon vart? Varför inte kanalisera denna ilska till någonting Konkret? Är det för jobbigt och ansträngande? Har vi inte lust att engagera oss mer för en positiv förändring – är vi då i grunden inte ganska nöjda? Nöjda så till den grad att vi faktiskt är med och bidrar till det som hänt och händer i Sverige och på andra håll i världen; att vi i vår apati orsakad av ”nöjdheten” samtidigt konservera de orättvisor som råder? Det tror jag och därför försöker jag göra Något. Jag har försökt göra detta Något under en ganska lång tid och dessvärre släpper aldrig de där tvetydiga känslorna för man kommer alltid råka på mot- och medgångar. På bilderna tagna under mitt 18:e levands år tycks samma omtumlade känslor ha drabbat mig. Men trots dessa dubbla budskap och motsägande känslor av dysterhet och hoppfullhet inför framtiden låter jag Hoppet segra. I Hoppet ryms allt det jag önskar av världen och människorna i den – och det är värt att kämpa för!
 

För er som missat det är jag en av arrangörerna till stödfesten Stöd en syster! som kommer äga rum nu på lördag på Parken. Idén till festen kom till oss i UN Women Gbg redan förra året – men på grund av diverse olika saker var det först i år vi kom till skott med våra planer för att uppmärksamma allmänheten om en otroligt viktigt dag;

 

25 November – Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor.

 

Det har varit väldigt mycket jobb men samtidigt så fantastiskt kul och lärorikt! Och jag vet att det kommer vara värt allt slit. Nu håller vi bara tummarna för att Du och många fler med dig kommer och gör lördagen den 17 november till något oslagbart tillsammans med oss! PEPPEN!

 

 ps. jag hoppas du har uppmärksammat min kreation på de göteborgska gatorna  vid det här laget! ds.

Eftersom stödfesten har lagt beslag på i princip all min vakna tid den senaste veckan har mer eller mindre hela mitt liv legat på is vilket resulterat i ingen klättring, knaper social samvaro, stökigt hem, dålig studieprestation osv. Därför kändes det skönt att med helgens antågande även få beskedet att det mest inför kvällen den 17:e fallit på plats. Med tid att viga åt annat än arrangemang beslutade jag mig för att ordna upp min havererande tillvaro och ägna återstående tid åt mig själv och det själsliga som kommer med det. Dock verkar veckans höga tempot hållt i sig även i övergången till helgen med resultatet att jag utförde alla mina åtaganden otroligt effektivt och hann därför klämma in både det ena och det andra; städa, IKEA, Emmaus, museum, Arkiv X, röja förråd och fika-mys. Det var spännande att äntligen få bekanta sig och upplevla den Malmska valen. Bra helg med andra ord!

För några helger sen bakade vi bullar. Inte vilka bullar som helst heller, åh nej, här bakades Halloween-bullar med pumpa- och fladdermusströssel och läskiga bullformar! Det är härligt att äntligen ha ett stort kök.

Har föreläsningsfri dag som resulterar i en ledig dag eftersom min kurslitteratur ännu inte anlänt. Äter en lugn frukost och underhåller mig med det nya numret av Kommunal Arbetaren. blir uppjagad när jag läser om ”rätten” till heltid inom de kommunala anställningarna och om ”Chocksiffrorna om deltidsarbete”; en fråga som i princip bara rör kvinnor då 8 av 10 kommunalt anställda är just kvinnor. En moderat kommunstyrelseordförande tjatar på om att ”De som är nöjda med 75% behöver vi inte lägga så mycket kraft vid” vilket jag anser vara en förenkling. Granskar man systemet med årsarbetstid och flyt framstår den där nöjdheten i en annan dager. Årsarbetstid med flyt är förenklat följande; Flytet är ett sätt att erbjuda högre anställningsgrad utan att egentligen skapa mer arbetstillfällen på din arbetsplats. Ansvaret att få ihop de extra procenten ligger istället på dig själv. ”Flytet” kan du få ihop genom att arbeta på andra arbetsplatser inom samma verksamhetsområde eller hoppa in för någon som är sjuk på din arbetsplats. Med andra ord, anser jag, är de flytande procenten en återgång till osäkra anställningar där du själv måste jaga timmar.
     Så, för att återgå till nöjdheten med 75%-anställningen; när alternativet är en osäkerhet och en rädsla för att vi årets slut ”bli skyldig tid” du inte lyckats få ihop tycker jag att valutrymmet krymper. Dessutom har alla inte möjligheten att arbete under dessa omständigheter som mer eller mindre kräver tillgänglighet i större utsträckning – med fyra barn är det svårt att bli inringd med kort varsel… Så, hur framstår nu det där valet nu? Jag förstår att en deltidare tackar nej när det här är alternativet. Det ironiska är dock att kommuner och landsting kan klappa sig på axeln och säga; Vi erbjöd dem högre anställningsgrad men de Själva tackade nej. Och sen kan de säga att de tagit itu med problemet. Lösningen kanske ser bra ut på pappret, men verkligenheten ser annorlunda ut. Dessutom är de lömska nog att utesluta den största gruppen deltidsanställda ur sin statiskt; enligt SKL var 172 000 personer deltidsanställda år 2011. SCBs siffra visar istället på att 288 000 personer var deltidsanställda förra året eftersom de faktiskt tog med, den troligtvis största gruppen deltidare, timanställda. Den här situationen där kvinnor begränsas till deltidsarbete resulterar i att förstärka kvinnans utsatthet – inte nog med att hon redan tjänar sämre än männen i samma samhälle, hon utesluts även att arbete i samma i utsträckning vilket begränsar henne än mer. Och så heter det att vi är världens jämställdaste land. Min uppmaning; se över den där jämställdheten lite nogrannare så ser du att den brister.

Efter den deprimerande läsningen känner jag att jag måste göra något produktivt av resterande del av min föreläsningsfria dag. Jag beslutar mig för att ge brödbaket ett ordentligt försök; något som inte visar sig fullt så enkelt eller smärtfritt som jag förväntat mig. Dock blir resultatet bättre än förväntat och det färdiga brödet var värt mödan.

 


 
I helgen var det fest. Halloween-FEST!



Kvällen avslutades med liveframträdande. Som ni ser kom The Knife förbi.
 
 
 
Jag vet att det på senaste, i princip, endast figurerat bilder på mitt hem här. Det har en förklaring; mitt liv kretsar just nu kring mitt hem. När jag inte är på Sahlgrenskas restaurang för att observera oskyldiga ovetandes människor som äter, befinner jag mig hemma framför datorn och skriver om dem. Här kommer ett litet utdrag ur mina antecknade observationer;
11.38 Jag kan inte lokalisera paret… Kön bildar en mur mellan dem och mig.
11.40 Nu har jag hittat dem i tumultet. De sitter vid ett två bord på vänster sida vid fönstret långt upp. Kvinnan har en lilablåmönstrad scarf på huvudet som ett pannband. De samtalar medans de äter och kvinnan kikar på den tilltagande kön. Mannen äter med jackan på.
11.48 Ömsom stoppar kvinnan mat i munnen ömsom spanar hon utöver rummet.
11.52 Mannen går iväg med brickan, kvinnan sitter kvar och väntar. Mannen och kvinnan reser sig upp och hon tar på sig jackan i farten och sen går raka vägen ut. De stannade 22 min 35 sek.
 
 
När kvällarna kommer är jag mentalt utmattad och fyller dem därför med kreativitet. Vi pysslar med papier-mache delvis på grund av en skoluppgift Jakob håller på med, delvis för att göra dekorationer till vår kommande Halloween-fest. Min stämpelsats har precis anlänt per post vilken jag även avser ägna min uppmärksamhet åt denna kväll. Som om inte dessa kreativa projekt var nog håller jag även på med affischen för vår uppkommande stödfest.

Jag och Jakob firade föregående helg att det den 22 Oktober 2012 var exakt ett år sen vi råkades för första gången. Under det året har vi hunnit skaffa ett hem tillsammans. Nu har vi dessutom även fått tummen ur och köpt en borr vilket ha lett till att vi äntligen utsmyckat våra väggar.

Jag ser framemot att om ett år fira att vi spenderat och fyllt yterliggare ett år med kärlek, äventyr och skratt.
Jakob Feltsen, Tanja Hokkaido,

Indoktrinerad i antropologiska tankebanorna börjar jag kritiskt granska min omgivning samt min plats i den. Processen är omvälvande; vid flertalet tillfällen blir jag otroligt självkritisk och måste ifrågasätta hela min världssyn. Är det den jag ser reflektioner av i mina observationer? Är jag så begränsad, så präglad? Är jag så fast i system att jag bidrar till det genom min reproduktion av det?

 

Apropå det här så var jag och klättra igår. Med mitt flexibla schema försöker jag undvika de populäraste timmarna på klättergymmet; det är inte kul att vänta och trängas. Under dessa måttligt besökta timmar på klättergymmet är jag ofta en av, eller ibland den enda, kvinnan på plats. Och vid upprepade tillfällen har jag, eller jag och mina kvinnliga klätterkompanjoner, under dessa tillfällen närmats av män. Vid dessa närmanden har jag oundvikligen agerat reserverat och varit tveksamt inställd till dessa närmandens baktanke. Men gårdagens besök fick mig att tänka om.

    När jag höll på att värma upp, ensam, kommer en man fram till mig och frågar om jag vill ha tips. Min instinktiva tanke är; Nej, jag behöver inte hjälp eller tips för jag Värmer upp. Och; Det är väl typiskt att du, som man, ska tänka att du har något att erbjuda mig, kvinnan, som om jag inte skulle klara av det här själv?! Dock svarar jag aningen trevligare; visst, och tänker att jag i alla fall kan se vad han har att säga. Han säger något otroligt onödigt som jag inte har något utbyte av och jag försöker därför avrunda vår konversation genom att med mitt kroppsspråk röra mig bortåt. Han tycks inte förstå vinken, till min förfäran. Då dyker Katarina upp och räddar, ovetandes, situationen och jag börjar prata med henne istället. Dock dröjer det inte länge förens mannen återigen närmar sig och börjar ifrågasätta hur jag klättrar och vill generöst dela med sig av sina ”tips”. Nu har den här okända mannen börjat kliva över mina gränser vilket resulterar i en aningen otrevlig svarston från min sida. Tillslut förstår han peaken och ger sig av. Det dröjer dock bara 10 min till innan en annan man närmar sig. Han är av mig känd sen tidigare eftersom han närmat sig vid andra tillfällen och varit måttligt irriterande när han tagit sig friheten att berätta för vår klätterkompanjon, Karin, hur man ska klättra och påstått att hon ”inte ens försöker”.  

    Dock får detta frekventa närmande mig att ifrågasätta mitt eget agerande. Är det jag som tolkar in för mycket i dessa situationer? Kan det vara så att dessa män närmar sig med avsikter som sträcker sig bortom mina förväntade? Är ett närmande i denna miljö inte att se som ett närmande mellan olika kön utan snarare ett asexuellt närmande i kamratlig anda för att mötas i vårt gemensamma intresse; klättringen? Ska jag istället se männens närmande som en bekräftelse på min egen klätterförmåga – att de ser mig som jämlike och därmed hyser förhoppningar om att vi ömsesidigt kan bidra till varandras utveckling? Är det jag som i denna miljö blir den otrevlige som bemöter detta sportsliga närmande på ett så frånstötande sätt? Och samtidigt; Vad beror denna, eventuella, misstolkning från min sida på? En förklaring är mina referenser till tidigare närmanden av okända män. I denna kategori har jag flertalet mindre trevliga erfarenheter, så för att bara nämna en högst irrespektabelt sådan;

 

Jag och Jakob är ute på klubb och rör oss mot dörren för att gå hem. En man närmar sig framfusigt och tar tag i mina axlar och väser fram (som om han något med det att göra):

- Vart ska du?
- Hem?!
- Ska du inte stanna med mig då?
- Nej… Jag är här med min POJKVÄN. Han jag håller i handen!
*försöker gå förbi*
- Men kom igen. Stanna här med mig och skit i han då?
 

Eller för att inte nämna alla de gånger män nedlåtande ska hjälpa mig med banala saker (som att hamra in en mikroskopisk spik) och samtidigt antar att jag är inkapabel, i egenskap av kvinna, att utföra de enklaste av uppgifter på egen hand. En känsla och ett nedvärderande antagande väl klätt i ord av Nanna Johansson. 

    Kan man klandra mig för att efter flertalet sådana incidenter vara på min vakt? Nej, jag tycker inte det men det tåls att tänka på att viss sport kanske är av den där förenande karaktären vissa påstår. Att sport åstadkommer en sorts välvilligt vakum där fördomar och förtret bör åsidosättas. Är det jag som måsta förändra mitt sätt att tänka? Är det så att mina förvirrade tankar är resultatet av mitt inträdande i ett okänt habitus där jag desperat försöker klämma in mina gamla handlingsramar och mönster? Är mitt sociala kapitalt för knappt för att jag ska kunna funktionera korrekt i denna, tillsynes, främmande sfär? (se Pierre Bordieu) Har jag låtit min rädsla ta över när jag jämt förutsätter att folk vill har dåliga intuitioner med sina närmanden?  

 

 

Toprep - Cat Ba Island, Vietnam 
 DWS - Halong Bay, Vietnam
Toprep - Boulder, CO, USA

Bouldering - Milwuakee, WI, USA