Det positiva intrycket håller i sig då både visumansökan och taxifärden från flygplatsen till hostelet går relativt snabbt och smärtfritt. Dock har jag vid det här laget blivit väldigt förkyld. Förkylningen i kombination med sviterna efter Tet-firandet dagen innan gör att jag känner mig ganska tagen och utmattad. Därför ser jag bara till att få i mig lite mat innan jag beger mig tillbaka till hostelet för att samla kraft för att orka utforska staden nästkommande dagar. Frida och Maria svänger förbi hostelet efter en stund, för att se hur det är med dig och fräscha till sig lite, men beger sig sedan ut igen för att besöka den omtalade nattmarknaden. Jag stannar kvar för att sova lite till. Det är nu tumultet startar. Ca 8.30 väcks jag av ett frenetiskt och högljutt bankande på dörren. Yrvaken sätter jag mig upp i sängen och förstår inte vad som händer - de kan väl inte vilja komma in och städa nu? Plötsligt slås dörren upp och hostelägaren tillsammans med en västerländsk ung man står i dörren och gormar, och det tar mig en stund att förstå vad de egentligen säger. Sen blir jag iskall i hela kroppen när deras ord sjunker in; det brinner i huset in till. De säger åt mig att samla ihop mina saker, men det är kolsvart för strömmen har gått. Jag får tag i min kamera och använder blixten som ficklampa. Då jag nyligen anlänt och inte hunnit packa upp i princip något ur ryggsägen slänger jag upp denna på axeln och springer ut på gatan. Så fort jag kommer utanför dörren till vårt rum ser jag och känner såväl värmen från elden som röken. Jag springer snabbt ut och väl ute på gatan ser jag det övertända huset 5m ifrån vårt eget. På gatan slår det mig att jag inte fått med mig våra pass. Då ett stenhus ligger mellan vårt hus och det som brinner beslutar jag mig för att jag har tid att snabbt springa in och hämta passen. Jag ber en hostelgäst vakta min ryggsäck och springer in igen. Den här gången glömmer jag kameran, så jag får gå in i mörkret utan ljus. Jag fumlar mig fram och får tag på Fridas lilla ryggsäck, öppnar den och slänger i allt som finns i vårt värdeskåp och hinner även få med mig mina kängor. Sedan springer jag ut. Väl ute på gatan ser jag över vad jag fått med mig och beslutar mig för att göra en sista runda för att få ut även Fridas och Marias saker, men denna andra gång låter de mig inte springa in igen. Så väntan börjar. Jag försöker få tag på Frida och Maria, men ingen av dem svarar varken på sms eller samtal. Gatorna har vid det här laget fyllts av nyfikna och tillsammans ser vi det första övertända huset brinna ner. Alla frågar sig vart brandkåren är, och när de väl anländer har det första huset jämnats med grunden och elden har spridit sig till det hus vårt vandrarhem sitter ihop med. Värmen och röken sticker och svider och vi får order om att förflytta oss längre bort från elden. Vid det här laget är jag panikslagen och går så pass långt bort så att jag slipper se eländet. Dock kan jag inte gå för långt borta så att Frida och Maria ändå kan se mig när de återvänder. Så jag slår mig ner och börjar nu undersöka vad jag fått med mig, i ett desperat försök att fördriva tiden. Då inser jag att även om jag fått med mig både min, Fridas och Marias magväskor så har jag bara fått med mig mitt och Fridas pass. Paniken och ångesten blossar upp igen, och vid det här laget har jag även kommit till insikten att om de inte väckt mig hade jag kunnat brinna inne. Elden fortsätter att härja och jag är övertygad om att även vandrarhemmet snart är ett tomt skelett av sten. Plötsligt ropar någon mitt namn, och jag ser till min lättnad Frida och Maria. Jag berättar vad som hänt och tillsammans går vi tillbaka för att uppdatera oss om läget. Till vår lättnad är det några om håller på att bära ut bagage från vandrarhemmet (yes, vi kommer nödvändigtvis inte förlora allt!) och Maria får springa in för att hämta sitt pass. Vid det här laget har jag även hunnit komma på att jag sitter på min pannlampa och vi får ljus. Maria kommer ut och får med sig sin väska och pass, men all hennes och Fridas elektronik är borta. Snart kommer en man med Fridas väska. Vi får syn på en tjej som arbetar på hostelet som sitter på en gigantisk hög av väskor och prylar. Vi fylls av hopp om att deras elektronik ligger i denna hög, men de vägrar låta någon rota eller ta saker från högen. Detta är ju på sätt och vis bra, men det är samtidigt väldigt ångestladdat att bara kolla på högen som växer utan att veta om just deras saker ligger i denna hög. Det kommer människor från andra vandrarhem och erbjuder oss sovplats för natten, men då vi ännu inte fått tag på alla våra grejor beslutar vi oss för att vänta. Kl 1.30 ger vi upp och beger oss med de saker vi har för att försöka sova på något av de andra hostelen, men vid det här laget har alla stängt och vi irrar runt i ca 1h och knackar dörr för att finna någonstans att sova under natten. Vänligheten tycks nu har runnit av alla och vi nås konstant av samma meddelande; vi har fullt. En timme senare slås vi av total utmattning och ger upp. Vi får helt enkelt återvända till det ursprungliga hostelet. De erbjuder oss självklart sovplats, men elden är fortfarande inte helt släckt i huset bredvid och lokalen är rökfylld. Det känns helt enkelt varken tryggt eller trevligt att sova där. Då dyker tre killar upp från ett annat vandrarhem och erbjuder oss ett av sina rum (de har 2 dubbelrum på tre personer). Så vi beslutar oss för att spendera natten på en mindre ångestfyllt plats, och vår första dag i Laos avslutas ihopkurade i en dubbelsäng med ett täcke och två kuddar. 

Dagen efter försöker vi få rum på något annat vandrarhem, men alla är verkligen fullbokade. Desperata börjar vi kolla på dyrare alternativ, men när till och med dessa är fullbokade inser vi att vi inte har något val; det är hostel ett som gäller. Så mindre än 10h efter branden är vi tillbaka på ruta ett och får nu granska förödelsen i dagsljuset. Vatten forsar från huset intill där branden nu äntligen är släckt. Vi ser hur ägarna missmodigt petar runt i spillrorna från vad som var deras hem. Några äckliga turister dyker upp och försöker tränga sig in i deras hus för att beskåda förödelsen, men blir bortmotade. Tien, ägaren av vårt hostel, hjälper oss genom att kontakta en laotisk man som får följa med oss till polisstationen för att anmäla elektroniken stulen. Det har nu gått upp för oss att alla inte var på plats för att hjälpa igår. När Maria rusade in på rummet efter sitt pass stötte hon på ett gäng killar utanför vårt rum som hon trodde hjälpte till att få ut bagaget, men vi har nu kommit att inse att de inte alls hjälpte till. Troligtvis utnyttjade dessa killar kaoset som uppstod med branden och stal  Marias kamera, smartphone och laptop samt Fridas laptop. Dock kan polisen på polisstation ett inte hjälpa oss utan ger oss beskedet att vi får vänta tills måndagen då den stora polisstationen öppnar. Eftersom vi kontaktat närstående i Sverige som ringt försäkringsbolag och dylikt samt meddelat att inget kan göras utan en polisanmälan på plats samt intyg på att branden ägt rum kan vi inget göra. Då elen och wifin slogs ut under branden då elledningarna smälte i värmen kan vi inte göra något annat än att vänta. Ungefär här ger vi upp. Vi åker bort till en pool och spenderar resten av dagen där och försöker bearbeta allt som hänt det senaste dygnet.