Hue.
Jag har ju legat lite efter med bloggandet så de senaste inläggen har ju mest handlat om att komma ikapp. Därför ska jag idag kompensera er med ett aktuellt inlägg.
Måndagen den 3 mars begav vi oss till staden Hue för ett så kallat ”writing retreat”. I sin enkelhet innebär det att vi begett oss ifrån Hanoi, med alla dess distraktioner, till Hue för att enbart fokusera på att skriva våra rapporter. Det har gått sådär. Flera gånger har jag bara velat lägga mig ner och bara ge upp. Bent, vår professor och kursansvarige, har flertalet gånger försökt lindra min (och flera andras ångest) genom att pedagogiskt säga: det är inte slutrapporten i sig som är det viktiga, utan processen dit! Dock har detta inte riktigt hjälpt så mycket som en hade kunnat hoppats. Ni som känner mig vet att jag är en ganska [läs: väldigt] ambitiös person och att då hamna i ett forskningsteam med en person som kunskapsmässigt och akademiskt rör sig på ett helt annat plan har varit tufft. Jag har pendlat mellan att vara extremt pedagogisk och tålmodig, och att bli så frustrerad att jag bara rest mig upp och gått. Samtidigt förstår jag att min forskningspartner även hon tycker att situation är extremt krävande, exempelvis när jag kommer och pratar om epistemologiska ställningstaganden och maktteori. Å andra sidan hade jag förväntat mig så mycket mer; när våra respektive FIS-studenter är inne på sitt sista och fjärde år av sin universitetsutbildning hade en ju förväntat sig att de skulle vara aningen mer bevandrade i metodologins och vetenskapens värld. Att behöva förklara saker som för mig och mina med SGS-studenter är så själv klara, som att en ibland måste läsa mellan raderna på var folk säger, känns så konstigt. För att ta ett exempel: många av våra intervjuade påstår sig leva totalt jämställt, samtidigt som de under samma intervju säger att kvinnor inte kan ta alla sorters beslut just för att de är kvinnor, vilket leder till att män tar alla viktiga beslut. Vidare har flera kvinnor berättat för oss hur de blivit bortgifta under sin ungdom på grund av att deras familj inte haft råd att försörja dem, vilket lett till att många av dem inte ens gått ut grundskolan eftersom de efter giftermålet förväntas ta hand om hushållet. Detta leder vidare till att de inte kan göra något annat än att ägna sig åt jordbruk, eftersom de inte har färdigheter nog att söka sig till något jobb utanför hushållet. När en, trots dessa observationer, får höra: men de SÄGER ju att de är jämställda? då blir en lite trött. Kritiskt tänkande är tydligen ingenting de lär ut i den vietnamesiska universitets världen… Nu är i vart fall denna pers över och vi [läs: jag] har hunnit producera ca 8 sidor av vår 30 sidor långa rapport. Tror dock arbetet med rapporten kommer gå så mycket lättare, och därmed fortare, när jag inte behöver ägna tid åt att förklara varenda liten detalj av vad ett akademiskt skrivande består av.
Hur som helst, lite trevligt har vi hunnit haft det här i Hue. Exempelvis kan jag meddela att maten varit fanatisk - Hue är tydligen känt för sin ”kryddiga” och vegetariska mat. Kryddig mat är dock inte stark mat, det innebär i princip bara att de faktiskt kryddar maten så att den smakar något. Och det är ju trevligt! Denna goda mat består för min del av bland annat av en sauterad tofu med svamp och ris och aubergine med gräddig svamp-sås. MUMS! För de köttätande har den kulinariska favoriten bestått av färska vårrullar. En kväll var de dessutom såpass modiga att de beställde in sniglar till ölen, det kvalade dock inte in på deras godast-lista. Fast inte äckligast heller, och det är ju alltid något!
Vidare har vi även hunnit besöka Imperial City och Ming Mangs grav, med andra ord sevärdheter. Det förstnämnda är något så när en kopia av Förbjudna staden i Peking, om än en sämre kopia. Eftersom Hue tidigare verkat som huvudstad i Vietnam, består ”Imperial City” av lämningar av det före detta kejserliga palatset. Under hela mitt besök där gick jag runt och tänkte på hur otroligt mycket spektakulärare allt är i Kina. Det irriterade mig något så infernaliskt att jag till och med hade svårt att njuta av lugnet platsen var insvept i. En del av irritationen, måste jag dock erkänna, ligger även i den vietnamesiska så kallade restaureringen. Det är alltså ingen restaurering i svensk bemärkelse, utan det de gör är att rämnar de gamla till grunden och sen bygger det nytt. Och det syns så mycket att det är nybyggt och inte original att en liksom blir irriterad. Varför kan de inte bara renovera istället för att förstöra?!
Ming Mang var den andra kejsaren av Ngyuen dynastin, vilken är den sista kejserliga dynastin i Vietnam. Hans grav var ett betydligt trevligare ställe att besöka än Imperial City. Beläget 1,2 mil utanför Hue stad tog vi en trevlig taxifärd dit och kunde på vägen njuta av grönskan som omgärdar staden. Dessutom hade vi lite tur på plats - troligtvis på grund av det lite sämre vädret var det knappt några andra turister på plats. Det var så fruktansvärt fridfullt och vackert, att jag nog måste säga att detta besök kvalar in på min topplista över bästa saker jag gjort i Vietnam! Dessutom var graven omgärdad av en härlig skog - vad mer kan en önska sig?! Lite tråkigt var dock att självaste graven var stängd. Det var dock ingenting att hänga läpp över, tydligen är graven bara öppen för åskadan en dag per år och det är på Ming Mangs dödsdag.
Kommentera