Tet.
Tet var precis så tumult artat som en kan föreställa sig att en stor allmän tillställning skulle vara i Vietnam. Vi firade genom att först njuta av lugnet på gatorna - var och varannan affär var stängd dagen till ära. Till lunch fick vi nöja oss med det som fanns; tofu och bleka nudlar, vilket var förvånansvärt gott i all sin enkelhet. Priset var dessutom bra; då så mycket stänger drar de som väl har öppet upp priserna. Vi slapp alltså detta, men resterande del av SGS-gänget kvar i Hanoi hade inte samma tur och fick således en av sina dyraste måltider i stan. De verkade dock glada ändå - vem kan hänga läpp på självaste nyårsafton?
På vägen hem till vandrarhemmet för att piffa till oss lite fick vi beskåda en fågelslakt direkt på gatan. Vidare hade eldningen på gatorna även satt igång igen.
Sedan begav vi oss på den omtalade ”Waterpuppet show”. Det är tydligen en form av underhållning som har långa anor i Vietnam, och består i sin enkelhet av dockor som rör sig på vatten. Med hjälp av långa pinnar styr en person dockan, medans personen står dold bakom ett draperi. Tillställningen ackompanjerades av ett husband som spelade och sjöng traditionell vietnamesisk musik. Överlag var hela showen trevlig, men min favorit del var när drakar dansade på vattnet och sprutade ”eld” (liknade tomtebloss ljus). Mindre kul var det när en så kallad clown inledde showen och enbart pratade vietnamesiska.
Efter föreställningen var vi hungriga och beslutade oss för att äta på Madde, Johan, Anders och Hannas ”favvo hak”. Det visade sig vara ett utmärkt val kvällen till ära då vi från denna restaurang belägen på ett hustak fick utsikt över hela sjön där Tet-firandet centrerades. Efter en utsökt middag, oerhört trevlig personal, en hel del drinkar och en massa skratt var det så dags att bege sig ner till gatan för att låt oss uppslukas och bli en del av Tet-firandet.
Vi strosade runt en stund och bara njöt av det faktum att en av Hanois potentiellt mest trafikerade gator var tömda på trafik. Det kändes nästan magiskt att se gatan denna kväll när alla mopeder och bilar byts ut mot glada, strosande människor! Efter det tog vi oss en plats med utkik över sjön för att njuta av den omtalade fyrverkerishowen. Nog måste jag säga att den allt var spektakulär när den väl drog i gång, men globala studier-student som jag är var det svårt att njuta till hundra procent när hjärnan drogs till tankar som; hur mycket kostar det här egentligen folket? Hur mycket mer förorenad kommer stadens luft bli? osv osv.
Efter fyrverkerishowen utbröt total kalabalik. Lugnet som lagt sig över folkmassan under showen förbyttes blixtsnabbt mot stressad hets att komma därifrån. Trots rusningen hann jag dock önska mannen jag stått bredvid under showen ”Chuc mung na moi” och skaka hand, vilket kändes fint då jag kände mig som en inhemsk firare istället för betraktare. Mitt i folkhavet som stod mellan oss och vandrarhemmet insåg vi att folk tyckte att det var en bra ide att frambringa fordon, så jag var hela tiden rädd att någon av mina fötter skulle bli överkörda. När vi så kom in på en av de mindre gatorna fick vi beskåda en ny dimension av kalabaliken; folk började elda på gatan. Jag tror även detta var någon sorts ritual för att fira in det nya året, för en hel del elda framför altare byggda till deras förfäders ära. Dessa altare var vidare överbelamrade med offergåvor bestående av bland annat hela grillade kycklingar, öl, cigratter och frukt. Samtidigt kändes det otroligt idiotiskt att börja elda mitt i detta kaos och jag kunde inte släppa tanken på att det är ett under om ingen blir skada eller börjar brinna i natt.
Väl hemma på vandrarhemmet var jag dock helt utmattad. Alla intryck och allt kaos hade satt sina spår, och med tanke på den stundande flygresan till Laos kände jag mig väldigt nöjd när jag la huvudet på kudden och slumrade in.
Kommentera