Efter fyra dagar i fält befinner jag mig nu i staden Ving Quang. Upplevelsen av fältet kan sammanfattas i tre ord; kall, kall och hård. Trots de 8 genomsnittliga graderna känns det som att vandra runt i minusgrader. Den höga luftfuktigheten gör att kylan letar sig in överallt och resultatet blir en konstant frusenhet. Stunderna vid eldarna (i princip den enda värmekällan) blir en välsignelse. Likaså blir språngmarscherna upp och ner för bergen, eftersom en under dessa hinner jobba upp lite flås och värme. Jag har nu dessutom fått reda på att det är köldrekord här och att många djur förfrusit som en konsekvens av denna (för området) extrema kyla.

 

   Den mentala förberedelsen jag trodde mig ha innan jag entrade fältet visade sig föga räcka. Kulturchocken var som en hård käftsmäll och redan efter första natten började jag tvivla på om jag skulle klara av att genomföra denna fältstudie. Allt är så fruktansvärt besvärligt på grund av kylan. Jag gjorde under min första kväll misstaget att försöka tvätta av mig efter den långa bussresan och tog därför av mig understället en kort stund. Det tog mig över 2h timmar framför brasan att kompensera för detta värmebortfall. Efter det har min rengöring bestått i att enbart borsta tänderna och trixa in en våtservett under kläderna för att göra en påklädd variant av en raggardusch. Det är dock inte bara kylan som är smärtsam - dessa människors levnadsvillkor river djupa sår i själen. En sak jag dock kan återkoppla till från mina tidigare resor i bland annat Vitryssland och Mongoliet, där jag också bott hos fattigare familjer, är att de trots allt inte snålar på skratten och ömheten. Min värdfamilj som tillhör den etniska minoriteten Tay skämtar friskt och tycks alltid vara glada. De gör dessutom allt för att vi ska trivas, som att alltid laga riktigt vegetarisk mat till mig. Med riktig menar jag i detta fall att de verkligen engagerat sig i vad jag äter och inte, så de steker inte min mat i grisfett (som annars är regel här) eller har i fisksås i min mat. 

Kan vidare dela med mig av att åka moped i leriga uppförsbackar med 18kg på ryggen inte är någon hit. Om jag inte haft dödsångest innan på den här resan så fick jag det nu, för jag trodde flera gånger att jag inte skulle orka hålla mig kvar och trilla av och slå ihjäl mig. Att färden dessutom gick på ca 70 cm breda vägar som kantades av tvära stup gjorde ju inte direkt färden upp till min värdfamilj trevligare…
   En stor del av min frustration här har gått ut på att handskas med den tonåring min vietnamesiska partner visat sig vara. Alla av FIS-studenterna är alltså för det första yngre än oss och för det andra bor alla fortfarande hemma och blir hönsade av sina föräldrar. Min partners mobiltelefon ringer konstant och hon tar emot telefonsamtal efter telefonsamtal med oroliga släktingar som ringer och undrar hur hon har sig. Plötsligt delar jag min mammas frustration över dessa telefoner och undrar vad hon egentligen gör här när hon tycks mer intresserad av sin telefon än något annat. Som att lära känna familjen och grannarna vi bor med, eller att överhuvudtaget studera. Kulturchocken tycks dessutom ha drabbat henne tusen gånger värre än mig och hon är konstakt apatisk så jag får leda henne konstant för att något av vår studie ska bli gjort. Samtidigt är hon i andra sammanhang mer än villig att ta beslut över mitt huvud; som att vi inte ska delta på festligheter (vilket är ett lysande och avslappnat sätt att lära känna människor på här, precis som hemma). Översättningarna går dessutom sådär och tills de sista dagarna i fält innan resan till Ving Quang har hon inte bidragit det minsta för att få mig att skapa en relation till värdfamiljen. Jag har därför gått runt och känt mig som ett osynligt spöke eller obetydligt bihang, för hon vägrar översätta mina ”överflödiga frågor” som hon ändå kan svara på själv för hon har redan ställt samma fråga. Så jag får konstant motivera och argumentera för att hon ska översätta åt mig (att dessa frågor även är ett sätt för mig att visa ett intresse för dem). Det är dock väldigt ansträngande när varje dag blir en dragkamp mellan hennes och min vilja, på allt annat som är jobbigt. Hur som, efter flertalet allvarliga samtal om att detta påverkar inte bara hennes utan även min förmåga att bedriva denna studie verkar detta sakta men säkert sjunka in. Dessutom har denna första dag i Ving Quang och diskussioner med mina med SGS-kamrater avslöjat att jag inte är ensam om att känna denna frustration. Partnerskapet har visat sig problematiskt i majoriteten av fallen och alla tycks stå inför exakt samma problem i denna arbetsrelation, som det faktiskt är. När jag tänker efter kanske det är här grunden till problemet ligger - vi är här för att bedriva seriösa studier och ser på vår relation proffesionellt medans de troligtvis förväntat sig någonsorts kompisrelation. Jag ser en sådan relation som en sjysst bonus, men jag har främst pallrat mig till andra sidan jorden för att bedriva ett forskningsarbete till grund för en eventuell akademisk karriär…

Det kommer en längre och mer detaljerad uppdatering om vad jag har haft för mig och hur jag bor om några dagar. Till dess kan jag i alla fall delge er att dessa sötnosar bor under mitt hus och är ett av mina glädjeämnen i den karga vardagen i bergen! Nu ska jag lägga mig och sova för att samla energi till en hel dag imorgon där grunden ska börja läggas för min forskningsdesign.