På jobbet igår ekade samma fruktansvärda mening i mitt huvud: Arbeit macht frei. Om och om igen refererade jag i mitt huvud till denna paroll som prytt ingången till förintelseläger. Jag påstår inte att mitt arbete på lagret går att jämföra med tvångsarbete utan jag spekulerade snarare i meningens plats i dagens samhälle. Få människor jag stött på under mina anställningar är positiv inställda till sina jobb och utför dem med glädje och passion. Majoriteten av mina nuvarande och forna arbetskamrater ser snarare på sina arbeten som ett nödvändigt ont. Något man bara måste ta sig igenom så gott som varje dag för att öppna möjligheter- som om arbetet är nyckeln till frihetens dörr. De släpar sig dit, släpar sig igenom arbetesdagen och sedan släpar de sig hem. De har sedan länge slutat lägga ner någon själ i arbetet utan utför det snarare slentrian mässigt. Och det är här liknelsen kommer in. Varför står människor ut med att spendera 1808 timmar av sina 8760 timmar per år, det vill säga ungefär 20 % av sin tid*, med att göra något de inte tycker om? Är det på grund av den hägrande lönen som blir som någonsorts förlösning? Att man liksom biter ihop och tänker: Snart kommer lönen och då kan jag göra något trevligt. Eller är arbetet helt enkelt ett måste för att hålla sig flytande? En brist på valmöjlighet, så att säga. För utan arbete kan vi inte ens förse oss med våra basala behov så som mat och husrum. Vi är beroende av arbete, eller snarare, pengar. Och så tror vi att vi genom arbete och de pengar det inbringar att vi såsmåningom kan nå ”Det goda livet”. Men vad är det goda livet? En större lägenhet och fler saker? Solsemester på andra sidan jorden? Eller frihet? Och vilken frihet i sådant fall? Frihet att välja fritt på butikernas hyllor? Frihet att välja hur man ska disponera sin tid? Jag tror vi måste stanna upp och se vad det egentligen är vi jagar – vad vi rusar igenom livet för att nå.

Antropologen Marshall Sahlins har påvisat relationen mellan avancerade försörjningsteknologier och minskad fritid; det vill säga att i takt med utveckling ökar även arbetstiden med resultatet att fritiden minskar. I samband med denna insikt kom han även att kalla jägar- och samlarsamhället för ”det ursprungliga överflödsamhället” eftersom de, i genomsnitt, endast spenderar ca 3h/dag för att införskaffa sig sitt dagliga levebröd vilket kan jämföras med våra 8h/dag. Frågan jag ställer mig blir således: är våra bekvämligheter som införskaffas med pengar värd den tid vi förlorar? Den tid vi kunnat lägga på nära och kära? Och leder arbete, egentligen, till frihet? Samlar- och jägarfolk är sin egen man i den bemärkelsen att de är sin egen chef. Hur många av oss kan säga att vi är det? Jag vill här inte fastna i en romantisering av dessa folk - även de har det kämpigt då de är mycket mer utsatta för naturens våld. Jag vill bara påvisa på att det finns alternativ som det går att ställa vår livssituation i relation till. För min bistra slutsats är att många idag fortfarande är fast i den olycksbådande parollens ord och lever i drömmen om att arbetet någon gång, någonstans, kommer skänka oss frihet.