Solen skiner och termometern visar på minus. De vita fläckarna av snö och is skvalrar om kylans trots mot ljusets värme. När jag sist skrev var jag säker på att vintern höll på att ge vika för våren och grönskans intågande. Nu är jag inte lika säker.

Mycket har hänt under de 10 dagar som passerat sedan jag sist skrev. Jag har äntligen lagt dödskursen bakom mig och inlett en ny och spännande kurs som tycks vara någonsorts djupdykning i de antropologiska grundpelarna – mänskligheten och dess livsvärldar. Våra lärare har gått ut hårt och satt ribban högt genom att påbörja kursen med en seminarium serie som cirklar kring frågan: Vad innebär det att vara människa? En otroligt bred och svår filosofisk fråga med många svar – alla beroende av vilken ideologi du grundar dina antaganden i. Från ca 50 elever på grundkursen har vi nu blivit ungefär hälften, och det märks. Diskussionerna i klassrummet förs på en helt annan nivå och äntligen känner jag återigen utmaningarna hopa sig framför mig. Likt berg tornar de upp sig mot det oändliga och gåtfulla universum ovan oss. Med denna vy framför mig känner jag hur lusten återvänder – alla dessa obesvarade frågor som bara väntar på att jag ska ta mig an dem!
   Jag sökte ett jobb i veckan där en av ansökningsfrågorna var: Vad är livskvalité för dig? Efter att ha klurat lite framstod det som en självklarhet: utmaningen. Anledningen till varför jag betraktat förra kursen som pest och pina och den här som himmel och gröna skogar är för att jag känner mig utmanad. Med utmaning kommer utveckling. Utveckling som leder framåt in på nya vägar och utmaningar, istället för att trampa på i samma upptrampade och invanda monotona spår. Givetvis är det här ett otroligt subjektivt svar på en otroligt komplex fråga, men för mig blev det något av en aha-upplevelse att konstatera utmaningens centrala roll i vad jag kallar mitt liv.

På tal om utmaningar sitter jag förövrigt här framför datorn med blött hår efter ett avslappnande bad som jag unnat mig efter en löparrunda. Löpningen går sådär. Varje runda är en kamp mellan mitt rationella-jag och latmasken i mig. Rundorna i sig går bra – det är viljan att komma dit som tryter. Argumentet att gå ut och springa för att på lång sikt bli piggare biter inte riktigt på min lathet som just då känner att det är otroligt mycket bekvämare och skönare att ligga kvar i soffan… Säkerligen är det här ett problem som inte bara jag står inför, men har ni något motivationsknep får ni gärna delge mig dessa!

För att fortsätta på ämnet utmaningar så var jag i helgen på besök i Riksdagen. Otroligt spännande och givande. Att sitta i ett rum fullt med framstående och framgångsrika människor får en att reflektera över sig själv och sina prestationer. Och sin kunskap. Ibland fastnar jag i någonsorts föreställning av mig själv som ganska intelligent och påläst. Men den kunskap och de erfarenheter dessa kvinnor besitter fick mig att noga reflektera över min egen. Jag vill inte fastna i ett nervärderande av mitt egen kunnande (det är andra så bra på att göra åt mig och andra studenter) men en nypa självinsikt och reflexitet är nog aldrig fel - för alla. Förutom det så bjöd riksdagen och mötet på andra insikter. Det finns så mycket kvar att göra för kvinnors lika rättigheter och så många vägar att gå för att uppnå dem. De andra kvinnorna på mötet har valt en mer politiskt strikt väg än vad jag ägnat mig åt på senaste. Men deras postivia utsagot och resultat fick mig att inse att opinionsbildning även på det politiska planet inte är helt fel väg att gå. Även om opinionsbildning bland allmänheten är otroligt viktig måste nog denna vägas upp – båda vägar måste komplettera varandra för att förändringen ska uppnås. Så med en stor portion inspiration fortsätter jag nu mitt projekt i feminismens tecken!