Jag har gått in i ett moln av apati. Skolan känns trist. Och grå. Och ointressant. Och omotiverande. Borde egentligen sitta och finjustera en text, men orkar inte. Känns meningslöst, frustrerande och förvirrande när lärarna ideligen proklamerar att ”Det här är ju en A-kurs…” samtidigt som de på inlämningsuppgifterna presenterar komplex frågeställningar motsvarande en C-kurs. De svårare frågorna hade inte varit ett problem i sig om de inte var för det minimala utrymmet vi ges för att besvara dem. Och så var det ju det där med A-kurs nivån igen, det vill säga att vi ska utgå från banal och enkelspårig litteratur som inte räcker till eller täcker in de frågor vi ska besvara. Det känns som att svara på frågan; Vad är meningen med livet? genom att utgå från Bamse. Svaret blir alltså intetsägande och analogt; Meningen med livet är att vara God (Vargen, som först är någonsorts antagonist blir ju så småningom även han god). Ingen gråskala däremellan, ingen problematisering, inga egna reflektioner. Således meningslöst och trist.

 

 

Förutom det så har jag och Jakob tagit ett beslut. Eller, beslutet fattades för ett bra tag sen. Närmare bestämt i Augusti 2012. För att sporra oss själva till att börja springa bestämde vi oss för att delta i Midnattsloppet 2013 - motivationen blir starkare med ett mål att blicka framemot. Lättare sagt en gjort dock. I fem månader har vi skjutit på träningen. I samband med min första runda förra året försvann lusten spårlöst: när jag kom hem trillade jag ihop i en blöt pöl på hallgolvet, röd som en tomat med svidande lungor och Signe frågade förskräckt vad jag hade gjort. Inte särskilt inspirerande eller motiverande. Att jag dessutom bara ”sprungit” (efter sisådär 4 min övergick springandet till någonsort jogg-gång-hasande kombination) 2,5 km i snigelfart gjorde mig desto mindre sporrad till att fortsätta… Men efter julens svullande och soffliggande kände jag: Nä, nu är det NOG. Att jag dessutom blir sjuk ungefär en gång i månaden bidrog till mitt uppvaknande. Så, istället för att göra om samma misstag, det vill säga att bara huxflux ge mig ut och börja tok kuta för allt jag är värd, bestämde jag mig för att läsa på. Och efter lite runt klickande på den vida webben hamnade jag här: Löpskola för nybörjare. Läsandet resulterande i en gnutta självinsikt: jag Kan inte börja med att springa för jag har i princip 0,02 % kondition. Så jag svalde min stolthet och började lägga upp ett realistiskt träningspass som går ut på att successivt öka på tiden jag springer. Från starten som blev 2min-jogging-sen-3min- powerwalks-set gånger 3 ska jag vecka för vecka öka på joggingen och minska powerwalkandet. Erkännandet, målsättningen och de anpassade träningspassen gjorde det mentalt mycket lättare att ta sig an. Så igår började jag min långa väg mot milen. Äntligen. Och det gick bra. Väldigt bra faktiskt. Så pass bra att jag till och med la till 2min extra jogging. Dessutom gjorde känslan av faktiskt att lyckas slutföra passet mig peppad till att fortsätta – i motsats till känslan av ett fatalt misslyckande som drabbat mig i princip varenda gång efter att jag gett mig på att springa. Dessutom måste jag säga att Runkeeper (iaf nu) är ett bra hjälpmedel till motivationen. För första gången vill jag verkligen ut och springa så att jag kan bättra på statistiken och följa min (förhoppningsvis) utveckling. Så nu är det bara att rikta blicken framåt mot mitt första delmål: att jogga konstant i 20 min. Önska oss lycka till!