Indoktrinerad i antropologiska tankebanorna börjar jag kritiskt granska min omgivning samt min plats i den. Processen är omvälvande; vid flertalet tillfällen blir jag otroligt självkritisk och måste ifrågasätta hela min världssyn. Är det den jag ser reflektioner av i mina observationer? Är jag så begränsad, så präglad? Är jag så fast i system att jag bidrar till det genom min reproduktion av det?

Apropå det här så var jag och klättra igår. Med mitt flexibla schema försöker jag undvika de populäraste timmarna på klättergymmet; det är inte kul att vänta och trängas. Under dessa måttligt besökta timmar på klättergymmet är jag ofta en av, eller ibland den enda, kvinnan på plats. Och vid upprepade tillfällen har jag, eller jag och mina kvinnliga klätterkompanjoner, under dessa tillfällen närmats av män. Vid dessa närmanden har jag oundvikligen agerat reserverat och varit tveksamt inställd till dessa närmandens baktanke. Men gårdagens besök fick mig att tänka om.

    När jag höll på att värma upp, ensam, kommer en man fram till mig och frågar om jag vill ha tips. Min instinktiva tanke är; Nej, jag behöver inte hjälp eller tips för jag Värmer upp. Och; Det är väl typiskt att du, som man, ska tänka att du har något att erbjuda mig, kvinnan, som om jag inte skulle klara av det här själv?! Dock svarar jag aningen trevligare; visst, och tänker att jag i alla fall kan se vad han har att säga. Han säger något otroligt onödigt som jag inte har något utbyte av och jag försöker därför avrunda vår konversation genom att med mitt kroppsspråk röra mig bortåt. Han tycks inte förstå vinken, till min förfäran. Då dyker Katarina upp och räddar, ovetandes, situationen och jag börjar prata med henne istället. Dock dröjer det inte länge förens mannen återigen närmar sig och börjar ifrågasätta hur jag klättrar och vill generöst dela med sig av sina ”tips”. Nu har den här okända mannen börjat kliva över mina gränser vilket resulterar i en aningen otrevlig svarston från min sida. Tillslut förstår han peaken och ger sig av. Det dröjer dock bara 10 min till innan en annan man närmar sig. Han är av mig känd sen tidigare eftersom han närmat sig vid andra tillfällen och varit måttligt irriterande när han tagit sig friheten att berätta för vår klätterkompanjon, Karin, hur man ska klättra och påstått att hon ”inte ens försöker”.  

    Dock får detta frekventa närmande mig att ifrågasätta mitt eget agerande. Är det jag som tolkar in för mycket i dessa situationer? Kan det vara så att dessa män närmar sig med avsikter som sträcker sig bortom mina förväntade? Är ett närmande i denna miljö inte att se som ett närmande mellan olika kön utan snarare ett asexuellt närmande i kamratlig anda för att mötas i vårt gemensamma intresse; klättringen? Ska jag istället se männens närmande som en bekräftelse på min egen klätterförmåga – att de ser mig som jämlike och därmed hyser förhoppningar om att vi ömsesidigt kan bidra till varandras utveckling? Är det jag som i denna miljö blir den otrevlige som bemöter detta sportsliga närmande på ett så frånstötande sätt? Och samtidigt; Vad beror denna, eventuella, misstolkning från min sida på? En förklaring är mina referenser till tidigare närmanden av okända män. I denna kategori har jag flertalet mindre trevliga erfarenheter, så för att bara nämna en högst irrespektabelt sådan;

Jag och Jakob är ute på klubb och rör oss mot dörren för att gå hem. En man närmar sig framfusigt och tar tag i mina axlar och väser fram (som om han något med det att göra):

Eller för att inte nämna alla de gånger män nedlåtande ska hjälpa mig med banala saker (som att hamra in en mikroskopisk spik) och samtidigt antar att jag är inkapabel, i egenskap av kvinna, att utföra de enklaste av uppgifter på egen hand. En känsla och ett nedvärderande antagande väl klätt i ord av Nanna Johansson. 

    Kan man klandra mig för att efter flertalet sådana incidenter vara på min vakt? Nej, jag tycker inte det men det tåls att tänka på att viss sport kanske är av den där förenande karaktären vissa påstår. Att sport åstadkommer en sorts välvilligt vakum där fördomar och förtret bör åsidosättas. Är det jag som måsta förändra mitt sätt att tänka? Är det så att mina förvirrade tankar är resultatet av mitt inträdande i ett okänt habitus där jag desperat försöker klämma in mina gamla handlingsramar och mönster? Är mitt sociala kapitalt för knappt för att jag ska kunna funktionera korrekt i denna, tillsynes, främmande sfär? (se Pierre Bordieu) Har jag låtit min rädsla ta över när jag jämt förutsätter att folk vill har dåliga intuitioner med sina närmanden?  

Toprep - Cat Ba Island, Vietnam 

 DWS - Halong Bay, Vietnam

Toprep - Boulder, CO, USA

Bouldering - Milwuakee, WI, USA