Om rasism - stereotyper och historieskrivning
Sitter och researchar inför min kommande skoluppgift att skriva en debattartikel med antropologiska undertoner. Ämnet jag valt att fokusera kring är rasism, eller rättare sagt nationalism och stereotypisering. Med utgångspunkt i de hätska debatterna kring ”Tintin i Kongo”, ”Lilla Hjärtat och alla små brokiga” och nykomlingen Disneys tomteverkstad försöker jag nysta ut ett trassligt virrvarr av anklagelser och åsikter.
Som vanligt tar jag avstamp i mig själv för att bringa någonsorts klarhet i resonemangen. Indoktrinerad i den antropologiska skolan så är min första reaktion: stereotypisering är dålig. Dålig då den fördunklar agensen (läs: handlingsutrymme) hos alla de individer som inryms i dessa generaliserade kollektiv. Dålig då den allt som oftast bygger på fördomar. Dålig för den spär på rädslor. När jag diskuterar det här med folk brukar jag alltid ta avstamp i konkreta exempel de kan identifiera sig med, så jag kommer även här fortsätta på det spåret och utgå från exemplet Svenskhet. Du som klassar dig som eller klassar andra som Svensk – här kommer några frågor:
• Vad är svensk mat? Äter du smörgåsbord, köttbullar, falukorv, det vill säga ”svensk” husmanskost, på en daglig basis? Och: förväntar du dig att andra du klassar som ”svenskar” slavisk följer denna kost? Och: är det i maten svenskheten uttrycks? Och så en liten följdfråga: är alla vegetarianer/veganer osvenska som inte förtär ovanstående?
• Vilka är de svenska högtiderna som förknippas med tradition - Nationaldagen, midsommarafton, kräftskiva? Föreställer du dig att du eller andra klassade svenskar firar på exakt samma sätt? Och så följdfråga: är man mindre svensk om man som nykterist inte firar traditionsenligt med nubbe? Och: är man mindre svensk om man arbetar exempelvis inom vård och omsorg och istället arbetar på högtiderna?
Jag kan rabbla upp fler exempel men hoppas redan nu att ni ser att svenskhet eller någon nationstillhörighet inte handlar om att slaviskt agera på ett enkelspårigt homogent sätt. Vi lever i ett otroligt individualistisk och liberalt samhälle där vi förespråkar självständighet och personligt uttryck. Vi arbetar ständigt med att särskilja oss från varandra för att åstadkomma en personlig prägel och förväntar oss sällan att man på grund av ett svenskt medborgarskap skulle leva exakt likadant. Men, hur kommer det sig då att vi antar att alla andra gör det? Och vad bidrar denna stereotypisering till – vad händer när vi förväntar oss att alla andra som inte delar vår nationstillhörighet beter sig på ett och samma sätt? Jo, vi stämplar människor utan att ansträngning oss för att se vilken person som finns bakom alla dessa föreställningar. Vi skapar gränser och på så sätt begränsar vi även oss själva. Här skulle jag vilja förflytta diskussion från kulturella fenomen, som nämnts ovan, till den politiska sfären. För det inte bara (eventuellt) barnboksförfattare eller partier med rasistiska undertoner som bidrar till detta gränsdragande. Vad tror ni rumsrena politikers ständiga särskiljande genom tal av ”invandra svenskar” och ”etniska svenskar” får för konsekvenser? Att vi ser oss som jämlikar? Samtidigt förstår jag hur svårt det är att agera inom politiken - på ett sätt blir ett särskiljande ett måste för att belysa de strukturella orättvisorna. Inom jämställdhetsdebatten förespråkar jag själv ett särskiljande: att prata om män och kvinnors lika rättigheter döljer och förbiser, anser jag, kvinnors underordnade position. Alltså - kategoriserande är ett måste för råda ordning i våra huvuden och skapa ordning i alla de intryck vi dagligen tillgodogör oss, MEN, nästa gång du fördomsfullt avfärdar något - tänk på konsekvenserna.
Snabbt hoppar jag till nästa punkt i debatterna – det historiska perspektivet. Återigen – genom mina studier har jag emellanåt kunnat urskilja hur ett bortseende från historia resulterar i snedvridna bilder. Historien är en viktig faktor till hur orättvisa strukturer uppkommit. Konkret exempel: kolonialismen. Genom ett västerländsk inblandade i andra nationer har vi kommit att påverka utvecklingen. Kolonialiser, och akademiker för den delen, är i mångt och mycket skyldiga till dagens syn på människor. Ovanstående har även, ibland medvetet och ibland omedvetet, bidragit till att förmörka och osynliggöra olika aktörers roller i detta spel. Genom att utesluta aspekter ur historieskrivningarna framställs saker i en annan dager. Jag tar Afghanistan som exempel. Helt plötsligt skulle Amerika hjälpa de förtryckta afghanska kvinnorna från de talibanska tyrannerna. Med denna ansats legitimerade man ett krig. Men sällan pratades det om hur ett tidigare amerikanskt inblandande i Afghanistan bidragit till dagsläget – hur man under kriget mot kommunismen faktiskt hjälpt talibanerna till makten. Med detta vill jag ha sagt följande: att förbjuda eller sudda ut rasitiska element från historien eller i detta fall gamla barnböcker ser jag en riskfaktor till att man hamnar i samma fälla. Därmed inte sagt att man har rätt att i nyproducerade böcker framställa människor på ett rasistiskt stereotypiserande sätt. Men som sagt, att bannlysa historiska porträtt av förtrycket kan få effekten av att man osynliggör rötterna till de förtryck som lever kvar än idag.
Dessutom tycker jag mig ibland i debatterna se kolonialistiska undertoner – när vita svenskar (många män dessutom) tycker sig ha någonsorts tolkningsföreträde när de kallar diskussionen banal eller tramsig. De berörs inte av de stereotypa porträtten och kommer troligtvis aldrig kunna förstå dem – hur kan de då anse sig veta bättre? Samtidigt kan jag i vissa fall förstå deras argumentation – att debatten kan resultera i en rädsla för att gestalta andra än vita. Detta kan ju i sin tur också leda till en snedvridning där vi i barnböcker endast ser stereotyper av vita människor och andra människor utesluts. Barnböcker där vår multikulturella värld förminskas till något det inte är – enkelspårigt. Som ni ser vid det här laget är debatten otroligt komplex och den går att vända och vrida på in absurdum. Men jag tror detta nagelfarande är viktigt för det jag tycker mig urskilja är en vilja att debattera de här ämnena. Avsikten med en av böckerna var ju att framställa en karaktär som utmanade oss att tänka i nya banor – även om utfallet slog slint. Jag tror denna vilja är roten till debattens uppkomst och orsaken till att debatterna landar i barnböcker är, anser jag, för att för få debatter förs på ett högre nivå. Våra politiker sviker i den bemärkelsen för de lyckas inte föra en bra debatt om hur vårt samhälle är uppbyggt på strukturella orättvisor och vad detta får för faktiska resultat i våra vardagliga liv. Och när inget forum för diskussion finns tar debatten sig andra uttryck.
Hur som helst – det jag vill uppnå här är inte en slutsats som landar i att någon har rätt eller fel. Jag vill snarare belysa och problematisera aspekter jag anser inte fått tillräckligt utrymme i debatterna. Hoppas ni får er en tankeställare.
Kommentera