Känner mig som kvinnan Freud beskriver som hysterisk. Är ute och ska inhandla mina julklappar och växlar mellan att skratta neurotiskt till att känna hur tårkanalerna svämmar över. Tänker: ska det vara såhär? I sånt fall vill jag inte vara med.

Står på Designtorget och hittar tonvis med vitsiga och fina grejor, dessvärre inser jag att de inte nödvändigtvis är lika uppskattade av min familj. Nöjer mig med att inhandla en sarkastisk julklapp i form av en kylskåpsmagnet av Jan Stenmark och hoppas att budskapet ska gå fram. Står i kassan och känner mig lite smålöjlig när jag står där och ska betala för EN kylskåpsmagnet. Oliver ser även han det lustiga i situationen och säger skämtsamt: Hoppas den är dyr nu… Varpå en av kassörskorna kontrar med: Ja, det blir 1,50:- Jag tänker då att jag ska spinna vidare och svarar: Okej. Kan jag ta det på kortet? Varpå vi alla brister ut i skratt. Då avbryter den andra kassörskan, vilken är den som faktiskt tagit hand om mitt köp, och säger surt: 65 kr TACK!!! Undrar om hon blev surmulen för att hon inte fick vara en del av gemenskapen, eller om hon bara alltid är en sån glädjedödare.