Jag undrar hur folk uppfattar mig. En nattlig promenad hem från 2:a lång med en nyvunnen bekantskap fick mig att återuppta mina funderingar kring ämnet. Hur mycket av min yta beskriver egentligen vad som finns inunder? Och hur ska jag egentligen uttrycka de egenskaper som gör mig till Jag genom fysiska attribut? Och vill jag det? Vill jag kunna avläsas som en reklampelare med tydligt budskap för allmän beskådning? Vid närmare eftertanke; nej.

En av de saker folk troligtvis inte associerar till mig vid blotta åsynen är att jag nuförtiden är en styvmamma. Känns otroligt konstigt att ta de orden i munnen och beskriva mig själv så. Och något oväntat. Men det gör mycket med en. Att helt plötsligt ha en tredje liten person i sin tillvaro att måna om och dona för. Världen har fått en ny dimension som tidigare inte gick att förstå. Jag förstår den ännu inte helt. När jag väl tror mig ha införskaffat mig tillräcklig kunskap så kommer plötsligt en helt ny aspekt som jag inte haft i åtanke och vips står jag där lika vilsen och oförstående som jag gjorde i början. Men det kommer - sakta men säkert.