Ett efterlängtat brev kom på posten - äntligen kom vår förevigande sammanfattning av de senaste månaderna. Jag njuter när jag sitter med de perfekta fotokopiorna framför mig även om det inte är jag själv som förverkligat dem denna gång. Ibland saknar jag svunna stunder i mörkerrummen där jag kunde se hur mitt slit, min möda och min envishet sakta förvandlades till perfekta avbilder av min samtid. Samtidigt känner jag att jag i dagsläget inte har tid för denna ädla konst vars (ungefärliga) motsvarighet jag finner i de timmar jag spenderar framför datorn med Photoshop. Dock är det inte att förkasta känslan av att, med sina egna händer, framställt en fulländad fotokopia. Förhoppningsvis har jag i framtiden mer tid och ekonomiska resurser så att jag, återigen, med iver kan plocka fram min kopieringsmaskin, rullar, dosa och ram.



Ytterligare ett äntligen som inträtt i mitt liv är klättringen. Efter några halvhjärtade försök på vårkanten, som sen övergick till fjärdedelshjärtade försök under försommaren har jag nu äntligen kommit igång igen. Men det är en lång väg tillbaka. Mycket längre än jag väntat mig. Fingrarna har mist sin forna styrka, lederna sin rörlighet och musklerna sin uthållighet. Dock har jag kommit underfund med att det troligtvis är den psykiska efterföljden av denna fysiska nedbrytning som stått i vägen för min återkomst till aktiviteten. Det är så frustrerande att ge sig på leder som jag Bör klara, som jag med bravur Har klarat men nu inte ens kommer halvvägs igenom. Kroppen bär inte som den gjorde bara för ett halvår sen. Det är så irriterande att inse sitt nederlag och skamset erkänna för sig själv att det, i princip, endast är nybörjarproblemen som jag klarar. Men som sagt - jag har nu påbörjat min långa resa upp igen.