La isla bonita.
Spenderar lördagen med att försöka förändra världen. Åker till Hammarkulls Karnevalen för att upplysa om Kvinnokonventionen med UN Women. Njuter av atmosfären och alla leenden. Önskar att samhället alltid kunde blomstra av mångfald, acceptans och glans. Slås av insikten av hur svårt jag har att närma mig de slöjbeklädda kvinnorna. En rädsla drabbar mig - att de ska känna sig kränkta av mitt närmande. Att de ska tro att jag endast går fram till dem för att jag är fördomsfull västerlänning som antar att alla muslimska kvinnor är förtryckta. Att jag inte ska hinna förklara mig under den korta stund jag har att presentera mig, representant för UN Women, och mitt syfte, att upplysa om kvinnors rättigheter för att styrka dem. Att jag inte alls är fördomsfull utan vill dela med mig av min kunskap och styrka alla kvinnor - oavsett livsåskådning. Fast kanske är jag fördomsfull som inte närmar mig. Varför låter jag rädsla hindra mig? Jag kan ju inte förutse reaktionen hos människor och flertalet av kvinnorna jag faktiskt närmade mig agerade inte alls som jag förutsett. Som tonårsbrudarna i klunga som var jätte nyfikna och tackade för min tid. Fast även om jag reflekterar över mina fördomar och försöker utmana dem är det svårt. Så fruktansvärt irriterande svårt.
Kommentera