Ligger i sängen och känner mig ynklig och snorig. Remenissar om tisdagen som var en dag av inspiration - på alla sätt och vis. Först unnade jag mig de skönaste pjuxen i manna minne, som jag suktat efter enda sedan min Stockholms visit. Med studsiga Air max-steg begav jag mig till Kvinnofolkhögskolan och Un Women-möte för att diskuterade den 25 November; den viktiga dagen som går alla obemärkt förbi. Där gladdes jag åt, samt inspirerades av, det unisona engagemanget för att uppmärksamma dagen. Dansaren och koreografen Jannine var där och delade med sig av sitt bidrag för att uppmärksamma dagen; Aktionen Vrål.  Aktionen är ett otroligt genomtänkt och berörande kroppsligt uttryck för stödet gentemot kvinnor som utsätts för våld, men samtidigt en provokation mot ett allt mer passivt samhälle.
   Efter att ha tagit del av hennes spännande bidrag till 25/11 var det dags att återgå till förhandlingarna om vårt eget bidrag. På grund av många delade, men starka, viljor  inom föreningen har vi fastnat i diskussionsfasen sedan en tid tillbaka. Vi är överens om att vi vill uppmärksamma dagen genom en kulturell tillställning - men kan inte riktigt enas kring vilken form detta arrangemang ska ta. Därför kom det som en otrolig befrielse att vi nu äntligen har enats kring att anordna en stödfest. Med skräckblandad förtjusning har jag, som introducerat förslaget, fått någon sorts projektledar-roll i festen. Det är mycket kvar att göra och tiden är relativt knapp, men med drivna kamrater vid min sida och två nyvunna kontakter i rockärmen ska jag nog kunna ro det här i land!